Deltagande och deltagande demokrati står omnämnt i Venezuelas konstitution över 40 gånger. President Hugo Chávez håller ofta den lilla blåa boken i handen när han talar, och visar upp den i tv när han refererar till den. Vanliga människor har den i väskan och bläddrar i den på bussen, på konferensen, eller citerar högt ur den när man ska stärka sina argument. ”Så står det i konstitutionen”, är en klart vinnande mening i Venezuela. Konstitutionen är en bästsäljare.
I den står det klart och tydligt att makt ska decentraliseras och överföras till folket, och att alla instanser i samhället ska styras med deltagande demokrati. Två viktiga artiklar för deltagande demokrati är §168–171 och §184. På lokal nivå ska det etableras Lokala Offentliga Planeringsråd (§166). Demokrati på arbetsplatser står också omnämnt i konstitutionen (§118). Trots detta har inte alla kommuner inrättat offentliga planeringsråd, och det är enbart ett fåtal fabriker som börjat ta steg mot arbetsplatsdemokrati.
”Det går för långsamt”, ”det är för trögt”, ”det är som att de inte vill att de ska funka”, är omdömen jag hör från flera håll.

Det bolivarianska huset i Petare i Caracas’ utkanter, är medryckande. Huset är ständigt fyllt av folk som kommer dit för att lära sig läsa och skriva, få information om program och satsningar, det finns en liten urban växtodling på innergården, utställningar, infolappar om kurser i historiematerialism och alldeles intill ligger tandläkarstationen.
Iruma Sanchez, föreståndare i huset, berättar för mig att huset koordinerar över 180 bolivarianska cirklar (består av 7–11 personer). Hon är en av de lokala ledarna som började med att engagera sig lite för att ”hjälpa revolutionen” och därnäst fyllde det hennes liv. Just nu bor hon och hennes son i huset tillfälligt. Deras hus ramlade ner för ett stup sist det regnade häftigt – oväntade besök som fattiga råkar ut för i Caracas.
– Jag skulle önska att ledarna litade mer på oss, att de förstod att ge människor makt. Tyvärr gör inte borgmästaren det här, säger Iruma Sanchez.
Tanken med deltagande demokrati är att den ska utgöra en parallell struktur till den representativa, illa fungerande, demokratin. Att införa deltagande demokrati är att överföra makt till människor. De alternativa maktstrukturerna uppbärs av vanliga människor, i stort sett alltid på frivillig basis. Det slumområde som får läkare tilldelade sig, har ansvar för att de får någonstans att bo, att det upprättas en läkarklinik och att allt fungerar. Att införa deltagande demokrati i Venezuela vore att ge de människor, som utför förändringarna, mer makt.
Över allt där deltagande demokrati har gjorts till ett annorlunda sätt att styra en stad, en region eller en kommun, har man byggt på det man har. I Venezuela är det oerhört mycket. Det är folket som verkställer alla politiska målsättningar, oavsett om det handlar om hälsa, utbildning eller näring. De skapar kultur och fritidsaktiviteter i sina barrios och de är motorn i omfattande demokratiseringsprojektet av media – lokala radio-, tv- och små tidningsstationer poppar upp på allt fler ställen.
Folket deltar verkligen i demokratin, men den makt som enligt konstitutionen ska decentraliseras och överföras till folket är kvar i den representativa demokratins händer.
Venezuela är parallellernas land. Den bolivarianska revolutionen bygger på inrättandet av parallella maktstrukturer. Presidenten har majoritet i stort sett alla parlament i hela landet. Trots detta fungerar inte de statliga institutionerna till revolutionens fördel. Det är skillnad på att ett vinna val och ta makten i staten. Byråkratin, institutioner, tjänstemän och diplomater från föregående regeringar gör sitt bästa för att inte göra skillnad. Parallellismen som strategi kommer ur en frustration som presidenten delar med folket. Funkar det inte, då skapar han en parallell struktur.
Vill läkarna inte behandla fattiga människor – då skapar presidenten en parallell struktur och tar in tusentals läkare från Kuba som får arbeta bland människor som aldrig förr har sett en läkare utanför tv-apparaten. Fungerar inte utbildningssystemet – då skapar presidenten en parallell struktur och genom utbildningssatsningar på tre nivåer, lär närmare två miljoner människor att läsa och skriva, utrotar analfabetismen, och ger de fattiga tillgång till högre utbildning. Det finns parallella strukturer för allt – mat, media, handel till och med en populär såpa, Amores de barrio Adentro, som slår Desperate housewives med hästlängder.
Barrio Adentro är en av regeringens ”missiones”, ett hälsoprogram för de fattiga områdena. Och Amores de Barrio Adentro handlar om ett välbekant drama i just denna miljö: klassöverskridande kärlek mellan en kvinna som är chavista och en man som varken sympatiserar med Chávez eller oppositionen.

Det sker stora förändringar, men de små, som att införa en deltagande budgetprocess i en kommun eller inrätta ett fungerande planeringsråd, går långsamt. Konstitutionen antogs 1999, i huvudstaden Caracas infördes lokala offentliga planeringsrådet 2004. De på betydelsefulla positioner som står på revolutionens sida, skyndar långsamt mot högt uppsatta mål. Folk efterfrågar ett annorlunda sätt att styra. Det vakuum som uppstått, mellan paragraferna i konstitutionen och den politiska praktiken, i kommuner och bostadsområden, skapar legitimitetsproblem.
Under några månader mellan folkomröstningen och lokala valen, augusti till oktober 2004, organiserade sig befolkningen i några folkrika stadsdelar, bland annat El Valle, Catia och Petare. De höll samlingar, tusentals deltog i råd där folk diskuterade revolutionens utveckling. Manifest skrevs och antogs med krav till alla chavistas, som kandidater som står på revolutionens sida kallas, som ett sätt att ställa dem till svars. (http://www.venezuelanalysis.com/articles.php?artno=1291) Det var ett försök att göra politiken mer innehållsrik, mindre personfixerad, och huvudbudskapet var kravet på mer deltagande demokrati. Trots detta har den deltagande demokratin ännu inte börjat blomma.

Har den bolivarianska revolutionen och Chávez hamnat i en logik som egentligen går på tvärs mot tanken om deltagande demokrati? När jag pratar med Bernarda Herrera, folkbildare och en av dem som utvecklar metoder för deltagande demokrati i Caracas, pekar hon på det ständiga konfrontationsläget som gör att tiden för reflektion aldrig tycks infinna sig.
– Det är som att vi aldrig hinner med att själva fundera över hur vi kan omsätta paragraferna i konstitutionen till verklighet.
Alltsedan Chávez valdes till president första gången 1998, har oppositionen fört krig, och taktiken har varit att bemöta den med fördjupad demokrati. Chávez borde hamna i Guinness rekordbok för antalet gånger han utlyst val – och vunnit dem alla. Det har lett till att han har besegrat oppositionen gång på gång, men det har också gjort att han har hamnat i en vallogik. Folket fått organisera sig, kampanja, rösta, vinna och sedan börja om och om och om igen.
Det har i sin tur lett till en partilogik. För att vinna ett val måste man ha ett politiskt parti, och för att vinna tio måste man ha ett stort politiskt parti. Detta har gjort att det parti Chávez uppfann för att vinna presidentvalet 1998, Rörelsen för femte republiken, MVR, har vuxit. I februari uppmanade Chávez folk att gå med i partiet för att delta i interna val för att utse kandidater till lokalvalen som ska hållas i augusti. Miljoner hörsammande och gick med.
Kampanjen förlorade sin interna karaktär och över allt i hela Caracas kunde man se kampanjskyltar. Affischernas grafiska formgivning var som en tävling i hur många gånger man kunde få in ordet chavista utan att täcka kandidatens ansikte och namn. Att döma från valaffischerna kunde man i MVRs interna val välja mellan ”chavista de verdad”, en riktig chavista, eller”chavista de verdad verdad”, en riktig riktig chavista.
– De som står i vägen för en utveckling av den deltagande demokratin, de fortsätter en gammal dålig politisk kultur istället för att utveckla en ny. MVR är inget annat än ett parti från fjärde republiken.
Programledaren avslutar radioprogrammet och alla jublar. Jag befinner mig i en lokalradiostation namngiven efter en av de mest folkkära venezuelanska sångarna, Ali Primera. Domen över MVR är hård. De flesta jag pratar med tycker att de liknar det som de ville bli av med.
Enligt dem har MVR misslyckats med att omfördela makt ner till folket. Förvånansvärt mycket är oförändrat. Fyrfärgskampanjer utan politiskt innehåll, kandidater som säger ungefär samma sak, manliga kandidater som tuppfäktas om makt är rädda för att ge ifrån sig den makt de har vunnit i val och vill bestämma själva.

Antalet kvinnor i de olika parlamenten är lågt, antalet borgmästare och guvernörer som är kvinnor är extremt lågt. Representanterna är till stor del vita, i ett annars så färgrikt land.
Bernarda Herrera bekräftar bilden av ledare som tror att kommunen är deras område, och inte medborgarnas, att bestämma över. På en konferens lyssnar jag till borgmästaren i Caroní, Clemente Scotto, som engagerat pratar om metoder för att överföra makt till folket.
Iruma Sanchez är också där och när jag frågar henne vad hon tycker om borgmästaren säger hon:
– Han måste vara en utomjording, jag har aldrig tidigare hört en borgmästare prata om att folket måste få bestämma.
Hon har berättat om en konflikt mellan borgmästaren och lokala grupper om vem som utser ledare. Hon blev uppkallad till borgmästarens kontor för att få en utskällning, men det slutade med att hon talade om för honom att de lever i en deltagande demokrati och att de har rätt att utse sina ledare. Idén om deltagande demokrati är uppenbarligen inte så spridd som man skulle önska.
Att införa deltagande demokrati är den mest intressanta utmaningen som Venezuela står inför just nu – att ge samhället makten, vilket är mer än att ta makten i staten. Ett misslyckande går inte enbart att skylla på oppositionen. Det venezuelanska folket är oerhört imponerande. Inget annat folk i världen har lyckats med vad de har lyckats med.
När en kupp genomfördes och presidenten kidnappades, var det folket som gick ut på gatorna och vann honom åter. Det venezuelanska folket har otaliga gånger visat att det är moget uppgiften att bestämma mer över sitt samhälle – det borde ges den makt det förtjänar såsom det står i konstitutionen.