Är det regeringens fel att vi har massarbetslöshet? Svaret är nej. Men svaret är också ja.
De borgerliga partierna, ”alliansen”, säger att arbetslösheten är regeringens fel. Påståendet går inte att förena med deras ideologiska grunduppfattning, som ju är att politisk verksamhet aldrig kan skapa några arbeten, det kan endast det fria kapitalistiska näringslivet.
Nästa slutsats är då given: Det är kapitalismens fel att Sverige har massarbetslöshet. De ekonomer som gjort utförliga och bestående studier av krisernas och arbetslöshetens grundläggande orsaker har kommit till samma slutsats. Man kan erinra sig två – Karl Marx och J.M. Keynes.

J.M Keynes (och den så kallade Stockholmsskolan med Erik Lindahl, Gunnar Myrdal med flera) polemiserade i Sysselsättningsproblemet mot tidigare ekonomer som förklarat arbetslösheten framför allt med för höga löner. De hävdade att problemet i stället var att efterfrågan var för låg. En hög konsumtionsbenägenhet, det vill säga den del av inkomsten som används för konsumtion, betyder ökad sysselsättning. Ett högt sparande innebär motsatsen. Keynes skriver: ”Vårt resonemang leder sålunda till slutsatsen, att under nuvarande förhållanden rikedomstillväxten så långt ifrån är beroende av de rikas avhållsamhet, såsom man vanligen föreställer sig, att man med större sannolikhet kan förmoda, att den hämmas därav. Följaktligen bortfaller ett av de viktigaste sociala skäl, som anförts för att rättfärdiga stora olikheter i fråga om rikedom.” J.M Keynes är följaktligen anhängare av en kraftig arvsbeskattning. De är ett slag mot vad han kallar kapitalismens rentieraspekt.

Återvänd till dagens Sverige (där arvs- och gåvoskatten avskaffats). Under årtionden har klyftorna ökat i fördelningen av inkomster och förmögenheter. Varje dag kan vi läsa i tidningarna om hur miljonarvodena höjts för en allt hungrigare grupp av direktörer och styrelseledamöter. Hur används dessa pengar och de ökande förmögenheterna i stora aktieinnehav och jordegendomar?
Och vad kan göras i ett läge där de flesta ekonomiska data för Sverige pekar uppåt – utom sysselsättningen? Det är inte alldeles lätt att skriva ut recept. EU:s statsministrar har nyligen suttit i Bryssel för att dryfta vad som kan göras åt Europas ekonomi. Den rapport från president Barroso de fått som underlag för diskussionen innehåller mest snömos. Det är bara en punkt som förefaller meningsfull, nämligen att man måste satsa mer på forskning och utveckling.

Den europeiska kapitalismen – och det gäller alltså inte endast Sverige – förefaller att ha kommit in i ett skede när – med Karl Marx’ ord – de rådande produktionsförhållandena blivit ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling.
Vad gör man då? Börjar att förändra produktionsförhållandena. Regeringen borde ta initiativ för att, tillsammans med de tre samarbetande politiska partierna och de fackliga rörelserna, skapa en allians för sysselsättning och välfärd. I det programmet bör ingå: Bygg ut och säkra infrastrukturen (det kommer fler snövintrar!) Mera pengar till vård, skola och omsorg i allmän regi. Satsa på forskning och utveckling. Använd pensionsfonderna för sysselsättningsskapande åtgärder. En utjämnande skattepolitik. Och framför allt: demokratisera det ekonomiska livet! Skapa arbetsplatsdemokrati med ett verkligt inflytande för arbetare och tjänstemän över produktion och utveckling. Utveckla och stöd alla former av deltagande demokrati.

Om regeringen Persson inte gör något snart, menar jag att det också är dess fel att Sverige har massarbetslöshet.