Okategoriserade 24 mars, 2005

Pax americana 4-ever

Det är två sedan Irakkrigets början och inget har ruckat George W Bushs kurs. Kanske har de gångna åren avslöjat att Bushdoktrinen inte bara vilar på bajonetter, utan en attraktiv vision om världen. Hur ser världen ut om Pax americana lyckas – i evighet?

Även om det är skönt i den varma och mörka sanden, är det kanske klokast att dra upp strutshuvudet och se sig om i världen ur ett något större perspektiv. Hur mycket vi än önskar motsatsen så måste vi ha en beredskap för att den amerikanska politiken är framtidens melodi. Och då inte enbart av råstyrka utan kanske lika mycket för att George W Bushs och hans gelikars vision är den som kommer att vinna folkflertalets hjärta.
Hösten 2004 var Bushhatet som allra starkast. Över hela världen. Till och med den himmelsblå svenska högern såg sig nödsakad att skämmas något för George junior under hans återvalskampanj. Och Michael Moore, dokumentärfilmaren, visade samtidigt att en regimkritiker kunde bli störst, bäst och vackrast – blott genom att vara regimkritisk.
Michael Moore tänkte sig att hans film Fahrenheit 9/11 skulle bli ett avgörande knockoutslag mot den fallfärdige presidenten. Den omåttligt populäre regimkritikern gjorde en huvudpoäng av att den omåttligt ifrågasatte presidenten inte avbryter sitt besök vid en lågstadieskola, när han får besked om anfallet mot World Trade Center. Bush sitter i stället lugnt kvar och lyssnar vidare på barnens högläsning. Detta vevas om och om igen i Moores film. Presidenten hånas som inkompetent och debil. Men hånas för vad egentligen? Jo, för att han satt kvar och gav sin uppmärksamhet åt några simpla skolbarn när det brann i världspolitiken.
Det slog mig under visningen av Fahrenheit 9/11 att även om Bush kanske inte är den mest slipade homo politicus världen skådat, drivs han ändå av något mer än att bara putsa på sitt ego. Angrepp från en hånfull intelligentia kunde rent av gynna hans återval. Blott mainstream räknas i en parlamentarisk demokrati. Bush vann över Moore, jag menar Kerry, för att han hade bättre grepp om människorna och en verklig vision om hur världen bör styras.

Låt oss eftervalsklokt bortse från personen och i stället greppa Pax americana vid hornen. Man kan reflexmässigt fnysa åt det som ett Bellum americanum (det amerikanska kriget – inte freden) men man kan också pröva att ta Bushdoktrinen på allvar.
Bushdoktrinen handlar om rätten till förebyggande krig. Små angrepp eller små krig i syfte att förhindra stora terrorangrepp och stora krig. Är det verkligen en sämre idé än att, med armarna i aldrig så välment kors, invänta de stora angreppen och krigen? Nej, idén är både säljbar och originell. Istället för att klä maktpolitik i en ädel skrud påstår den frankt att västerländsk maktpolitik är ädel. Den påstår att smutsiga händer kan göra ett gott och mänskligt hantverk. Den spelar ut både Sartre och Camus med en cynisk humanism (eller human cynism, välj själv) som kan tilltala den nutida och framtida människan.
Det väsentliga med doktrinen är till syvende och sist om den fungerar i praktiken. Eller rättare: om den UPPFATTAS som fungerande, vilket är en stor och i första hand medial skillnad. I Kosovo och Afghanistan gick det inte så bra. Det förebyggande våldet blev i Kosovo snarare utlösande och i Afghanistan blev det större än det som skulle förebyggas. Men frågan är om världens allmänheter verkligen uppfattat dessa misslyckanden. Hur som helst behöver idéer tid och övning för att bli god praktik. USA har tillsammans med en internationell maktelit både vilja och resurser att verkligen behärska världens ordning.

Utöver de militära resurserna, kräver den globala kontrollen ett medielandskap där de privata aktörerna behärskas av storkapitalet och de statliga aktörerna idkar självcensur. Detta är i huvudsak uppnått. De frontavsnitt som ännu återstår ligger främst på internet, där slagets utgång möjligen är oviss beroende på att ännu ingen fullt förstår det mediets natur. I det moderna informationsflödet blir den avgörande mediestrategin att låta desinformationen hålla så pass länge – timmar eller dagar – att avslöjandet, korrigeringen och motbildens praktiska betydelse redan är överspelad.
Media är avgörande, eftersom den fullt utvecklade världsordningen också kräver mainstreams godkännande. Det vill säga att folkflertalet inom alla betydande länder, regioner och samhällsklasser är med på noterna. De behöver inte älska det nya sköna men de ska tycka att det är värt sitt pris. De ska finna sig.
Jag tror inte att ens kritiskt skolade människor tar Pax americana på allvar. Vi tror att allt kommer att avgöras genom strider mellan höger och vänster, mellan länder eller mellan klasser. Är det de messianska resterna i kristendomen, marxismen och arbetarrörelsen som gör att vi antingen vill förgöras till sista man eller vara med om den avgörande segern? Vi borde ta oss en ordentlig funderare över om inte väldigt många av våra medmänniskor på klotet, i stället för det stora kriget, kommer att välja den naggade freden. Om de kritiska ignorerar den amerikanska freden, är det än större risk att det kompromissvilliga folkflertalet – inte minst i mellanmjölkens land – alla gånger kommer att välja de den fredens förebyggande krig framför de riktigt stora (om än imaginära) krigen.
Vem vill egentligen ha ett nytt Vietnam i Irak eller andra kommande konflikthärdar? Vietnam ökade och klargjorde motsättningarna i världen – men till priset av miljontals människoliv, och med ett slutresultat som måste placeras i Reagans och Thatchers nyliberala ekonomi och konservativa samhällsklimat. Om de radikala söker strid vet makten att sätta emot. De mäktiga drivs av imperie- och förmögenhetsbyggande. De maktlösa av prognossvag standardhöjning och sårad idealism. De förra är hänsynslösa och de senare medmänskliga. Vilken kraft är starkast?

Vi måste tänka oss att Moore utdefinieras som extremist medan Bushdoktrinen framstår som en gyllene medelväg mellan krig och revolution. Vi kan beklaga att klyftorna ökar både här hemma och ute i världen. Men det är den snabbt växande medelklassen i Indien, Kina, Östeuropa och Arabvärlden som gör att våra exportindustrier inte faller som korthus. Vi västerlänningar har intressen att bevaka, alldeles oavsett vad fransoser en gång basunerade ut om jämlikhet och broderskap.
USA:s demokratiturné kan mycket väl bli en officiell succé. Parlamentarism tvångsinförs i hela Mellanöstern, i hela Korea, över hela Afrika och på Kuba. Det blir inga fulländade demokratier – världen har fått nog av det fulländade sedan vi sett fascism, nazism, kommunism och islamism gripa makten i fria val, enbart för att som första åtgärd avskaffa friheten.
Det utlovas alltså ingen absolut fred, utan en naggad fred. Vi måste ha beredskap för att just detta – och inte ständiga revolutionsförsök eller nya Vietnamkrig – blir framtidens verklighet. En Pax americana där ytterlighetspartier är förbjudna och extremistisk praktik och kritik slås ned – hårt och på ett tidigt stadium.
De preventiva krigen, den ökade interna repressionen, övervakningen av all sorts kommunikation och censurerade medier – det kommer att mötas av allt färre och lamare protester. Det passiva åseendet har redan pågått länge. Rättssäkerhet står inte högt i kurs – kan någon nämna en enda rättskämpe i Sveriges riksdag, till höger eller vänster? Terrorlagstiftningen klubbades igenom häromåret utan nämnvärd debatt.

Protesterna minskar och toleransen för intoleransen ökar, eftersom flertalet, åtminstone här på västerländsk hemmaplan, kommer att gilla att leva med föreställningen om att vi inrättat en värld i fred, med invånare som alla har chansen, om de bara tar den. Uppror i periferin kommer att slås ned med brutalitet – men vi kommer att slippa världskrig, kärnvapenattacker och kväsa de flesta av planerade terrorattacker. För alla som minns hotet från tredje världskriget, skuggan av terrorbalansen eller påbjuden skräck för terrorism, blir det ett enkelt val.
Få kommer att bekymra sig över priset. Vad gör det om myndigheterna hör vartenda ord vi säger eller skriver – vi behöver bara se till att vi inte har något att dölja. Vad gör det om övervakning, säkerhetskontroller och fängelser expanderar – bara vi slipper våldet och vanliga medborgare känner sig tryggare. Vad gör det om de partier som tillåts är förvillande lika – när vi slipper konfrontationernas destruktiva kraft? Och är inte strejk- och arbetsrätt redan urholkade på arbetarrörelsens eget initiativ? Vad finns kvar att bråka om på den fronten, när de samhällsekonomiska alternativen ändå spelat ut sin roll?
Radikaler av alla slag får det tufft och det kommer inte att krävas ytterlighet för att erhålla extremiststämpeln. Men tänk er en värld som befriats från synliga våldsspiraler, i det lilla och det stora. Hur många kommer då att bry sig ifall en handfull regimkritiker från varje land – snart även från Sverige – får några år för eftertanke på en Guantánamobas? De som pläderar för alternativa ordningar, pläderar för motstånd, pläderar för våld, pläderar för terrorism. Någon som tror att de kommer att få hållas? Någon däremot?

Inrikes 27 maj, 2025

Utländska gigförare hotas av massutvisning

Bolt är ett av de två stora apptaxibolagen i Sverige, tillsammans med Uber. Foto: Martina Holmberg/TT.

Allt fler taxichaufförer riskerar att bli utvisade, efter att Migrationsverket börjat skicka varningsbrev på löpande band. De kör för Uber och Bolt, och deras uppehållstillstånd vilar på statusen som egenföretagare – en snårig juridisk stridsfråga i gigekonomin.

”Migrationsverket anser inte att du visat att du uppfyller de grundläggande kraven på realistiska affärsplaner och avgörande inflytande över verksamheten, och att detta är mer att likställa med en falsk egenanställning.”

Så löd brevet som nyligen damp ned på hallmattan hemma hos taxichauffören Khariq i Järfälla. Nu riskerar han att utvisas – med hänvisning till att han arbetar för apptaxibolagen Uber och Bolt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 maj, 2025

Juriststudent och bilmontör vill ta över Ung vänster

Tindra Lindblad (till vänster) och My Kårlycke (till höger) kandiderar båda till att bli Ung vänsters nya ordförande. Foto: Liz Fällman, privat.

I helgen väljer Ung Vänster ny ordförande. Flamman träffar de två kandidaterna – juriststudenten Tindra Lindblad från Norrköping, och My Kårlycke från Göteborgs fabriksgolv. ”Vi kan inte låta SD vara mer motkultur än vänstern”, säger Tindra Lindblad.

– Det är fascistiska tider, med dåliga vibes i hela samhället. Vi måste våga vara coolare och inte hamna på defensiven hela tiden. Våga fucka ur.

Tindra Lindblads t-shirt bär texten ”Det som är bra för överklassen är dåligt för dig” – en klassisk Ung vänster-design från tiden runt millennieskiftet, berättar 22-åringen. På förbundets högkvarter på Kungsholmen försöker hon utveckla vad ”fucka ur” skulle kunna betyda för ett politiskt ungdomsförbund:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 26 maj, 2025

Vänsterpartiet kräver: Maria Malmer Stenergard måste agera mot Israel

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard håller en pressträff med anledning av frigivningen av Joakim Medin. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Rädda Barnen varnar för att alla 1,1 miljoner barn i Gaza är farligt nära svält. Barnmat och bröstmjölksersättning finns i lastbilar vid gränsen, men släpps inte in. Rapporterna från Gaza är så fruktansvärda att de inte går att ta in. Barn, som borde leka med sina kompisar på torget, som borde lära sig läsa och skriva och vara med sin familj, dör i svält och bombningar. Inför öppen ridå genomförs dagligen brott mot mänskligheten i Israels fruktansvärda erövringskrig i Gaza.

Sedan Israel inledde sitt folkmord i Gaza har över 50 000 människor dödats. Den totala blockaden av förnödenheter har orsakat ett katastrofalt lidande och en omfattande humanitär kris. Tillgången på vatten, mat och mediciner är mycket knapp. Små barn med små kroppar är dem mot vilka näringsbristen slår allra hårdast.

Det är en folkfördrivning som pågår och tystnaden från Sveriges regering är öronbedövande.

Samtidigt står hjälpkonvojer fullastade med mat, medicin och vatten och väntar vid gränsen – som under lång tid inte tillåtits komma in i Gaza. 100 000 ton livsmedel har stoppats av Israel. Mat som hade kunnat mätta en miljon människor i fyra månader. När man efter hård internationell press till sist släpper in några av dessa lastbilar har svältkatastrofen eskalerat.

Samtidigt trappas attackerna upp. Den 4 maj beslutade Israel att utvidga offensiven i Gaza med målet att ta kontroll över hela landremsan. Det är en folkfördrivning som pågår och tystnaden från Sveriges regering är öronbedövande.

Så sent som i slutet av mars reste utrikesminister Malmer Stenergard till Israel för att tala om ”bilaterala relationer”. Inte ens nu, när folkfördrivningen och svältkatastrofen eskalerat, medger regeringen att det är ett folkmord som pågår. De har visserligen skärpt retoriken något gentemot Israel, men fortfarande saknas direkta åtgärder för att tillsammans med andra länder trycka på och få stopp på det fruktansvärda som pågår.

Sverige ska vara ett land med tydlig moralisk kompass, som står upp för folkrätt och internationell rätt. Ett land som stödjer att mat, mediciner och förnödenheter når fram i krigssituationer och att all form av vapenhandel med ett land som begår brott mot mänskligheten stoppas.

Den svenska regeringens brist på agerande är under all kritik. Utrikesministern tar nu avstånd från Israels planer på att erövra Gaza samtidigt som hon vägrar fördöma Israels krig i Gaza i sin helhet. Det är alldeles för vagt. Särskilt som det knappast läggs någon tyngd bakom orden.

Läs mer

Sverige kan inte fortsätta det militära samarbetet med Israel. Det är vår plikt att sätta stopp för vapenexporten. Så länge regeringen inte gör det är deras upptrappade retorik endast en läpparnas bekännelse. Vidare behöver regering aktivt stödja de rättsliga processer som pågår mot Israel i Internationella domstolen och de behöver verka inom EU för att frysa associeringsavtalet med Israel. Sverige behöver också återuppta stödet till UNWRA och trycka på för att humanitärt bistånd kommer in i landet i stor skala. Mat får aldrig användas som ett påtryckningsmedel i krig. Nu måste det bli ett omedelbart och permanent eldupphör i Gaza.

Israels krig i Gaza har visat att Sveriges regering inte förmår ta ställning för det mest grundläggande i en civilisation – det okränkbara människovärdet. Civila i krig måste skyddas. Gazas befolkning har rätt till liv och värdighet. Nu behöver pressen på Israel trappas upp. När barn svälter ihjäl, när ett folk drivs från sitt land, när ockupationen fördjupas, behöver pressen öka. Snart är det för sent, snart finns det inget Gaza kvar att rädda. Vi kan inte hamna där.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 26 maj, 2025

Carl Dürnberger: Wokelagen som får V att rysa och SD att mysa

En lag som är tänkt att skydda offentliganställda väcker ilska – från vänster. Foto: shchus/Adobe stock.

Facken ställer sig bakom en lag som kan göra det brottsligt att felköna en miljöinspektör. Ändå slår vänstern bakut. Men egentligen är det SD som borde darra av skräck inför förolämpningslagen.

På en bråkig demonstration regerar långfingret. På fotbollsmatchen används även runkgesten – med de brittiska två fingrarna som exotiskt alternativ. Min favorit är lillfingret som betyder ”liten kuk”. Själv har jag riktat alla fyra mot polisen.

De flesta av oss har någon gång känt djup frustration inför ordningsmakten. Så när det föreslogs bli olagligt att förolämpa en tjänsteman var det inte konstigt att många blev arga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 maj, 2025

Med petrofeminismen mot avgrunden

I Norge möttes den grävande journalisten Lisa Röstlund av en vägg av klimatförnekelse. Foto: Lisa Mattisson.

”Norgeparadoxen” är journalisten Lisa Röstlunds uppgörelse med en av världens värsta klimatnationer.

Den som slöbläddrade i Expressen en dag förra sommaren kunde läsa en notis med rubriken ”Miljöaktivister på flygplats”. En grupp unga människor hade tagit sig in på Oslos flygplats och blockerat en landningsbana. Om det orsakade några försenade eller inställda flyg framgår inte, men notisen citerar en av aktivisterna: ”Regeringen behöver en knuff från människor som vi. Norge måste stödja icke-spridning av all olja, gas och kol. Allt hänger på det.”

Personen som säger det heter Vebjørn Bjelland. I Norge är han känd som den Extinction rebellion-kopplade kusinen till landets miljöminister Andreas Bjelland Eriksen. Andreas intar regeringens och de flesta norrmäns inställning: fortsätt borra! Kusinerna är Utøya-överlevare, ett trauma som gav dem deras riktning i livet. En ser en annalkande katastrof för mänskligheten, en annan ser den norska oljan som en möjlighet att göra gott. De står på varsin sida om Norgeparadoxen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 maj, 2025

”Den mest fruktansvärt perversa bok som finns”

Stephen Frears filmatisering 1988 av Laclos bok blev en stjärnspäckad succé med bl a Glenn Close, John Malkovich och Michelle Pfeiffer. Foto: Warner bros.

Nästan 250 år har gått sedan ”Farlig förbindelse” utlöste moralpanik. Rasmus Landström ser samtida paralleller med en döende aristokrati, ovetande om en annalkande revolution.

Pierre Choderlos de Laclos (1741–1803) var armégeneral, ballistikforskare, känd under sin tid som en trogen äkta man och lite trist. Föga vet vi om hans liv, mer än att han dog på sin post under Napoleons fälttåg i Italien. Desto mer vet vi om hans inre liv genom den enda – men maffiga – roman som han publicerade: Farliga förbindelser (1782). Den skildrar två libertiner – markisinnan Merteuil och vicomten Valmont – som ägnar sina dagar åt att grooma och förföra unga kvinnor.

Boken gjorde skandal under sin tid, men har beundrats av senare generationer. Baudelaire älskade dess ”onda energi” och Proust kallade den förtjust ”den mest fruktansvärt perversa bok som finns”. Även på senare år har den fått beundrade: 1989 gjorde Milos Forman en briljant filmatisering och 2013 skapades en twitterversion. En uppenbar anledning är den feministiska läsningen som uppmärksammat hotet om sexuellt våld, som vilar latent på varenda sida.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 maj, 2025

50 år av krig är över – vad händer nu?

Människor samlas för att ta del av PKK-ledaren Abdullah Öcalans tv-meddelande i turkiska Diyarbakir den 27 februari. Foto: Metin Yoksu/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På en provisorisk scen i en förort till Istanbul, omgiven av polis och journalister, vecklade en allierad till Abdullah Öcalan upp ett papper. ”Jag bär det historiska ansvaret”, läste han högt. Det var den 27 februari 2025, och brevet – med Öcalans stämpel från fängelseön Imrali – innehöll det mest omvälvande beskedet på decennier: PKK skulle upplösas.

Den 9 maj kom beskedet officiellt. Under sin tolfte kongress beslutade PKK – en av Mellanösterns mest långlivade gerillarörelser – att avsluta sin existens efter 52 år. Organisationen, ofta kallad för ”det 29:e och sista stora kurdiska upproret”, meddelade att alla aktiviteter under PKK:s namn upphör.

Nu riktas blickarna mot den turkiska staten och regeringens nästa steg, eftersom PKK uttryckligen kopplade genomförandet av beslutet till ömsesidiga åtaganden från statens sida.

En potentiell överenskommelse med kurderna skulle inte bara förbättra Turkiets relationer med Irak och Syrien, utan även kraftigt reducera spänningarna med USA och EU.

Den senaste fredsprocessen, som inleddes 2013 men kollapsade 2015, följdes av ett blodigt och intensivt konfliktläge, särskilt i kurdiska städer. Fredsprocessen kriminaliserades, och till och med Sırrı Süreyya Önder – en av huvudförhandlarna i den nu pågående fredsprocessen – fängslades 2018 för sin roll i de tidigare förhandlingarna.

Den nuvarande processen skiljer sig genom sin hemlighetsfullhet. Den har förts bakom stängda dörrar på högsta politiska nivå, och först när avgörande steg tagits har offentligheten informerats. Den styrande koalitionen, försvagad av ekonomisk kris, har navigerat frågan om PKK ytterst kontrollerat och paketerat det hela i ett narrativ om ett ”terrorfritt Turkiet”. Retoriken har betonat att inga eftergifter gjorts, för att hålla opinionen lugn.

Även den kurdiska sidan har valt sina ord med stor försiktighet. Trots att man uttryckt sitt stöd för demokratin, bland annat i samband med det rättsvidriga fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu, har protester uteblivit i kurdiska områden. Kurderna håller fortsatt distans till oppositionspartier som sanktionerat attacker mot kurdiska politiker. Men de fortsätter att driva frågor om ekologi, jämställdhet och demokratiska rättigheter – en förhandlande men motståndskraftig position.

Varför just nu?

Många faktorer har banat väg för detta skifte. Efter den 7 oktober 2023 förändrades maktbalansen i Mellanöstern kraftigt. Israel har, trots omfattande krigsförbrytelser, jämnat Gaza med marken och undergrävt internationella rättsliga normer. Samtidigt har Assad-regimens försvagning skapat ett betydande maktvakuum i regionen.

Kurderna, som under Assad-eran förvägrats till och med en officiell identitet, blev en avgörande aktör i kriget mot IS. Genom att utgöra ryggraden i den USA-ledda koalitionen vann de både militär och politisk legitimitet. Turkiet har däremot inte fått det stöd man hoppats på från USA och västvärlden för sina militära operationer, och de attacker som genomförts via proxystyrkor har varit resultatlösa.

Om fredsprocessen i Turkiet når ett avslut, skulle Iran förbli det enda landet där den kurdiska frågan ännu inte har fått en politisk lösning.

Det finns tydliga tecken på att Turkiet för samtal med tredje part i frågan. Abdullah Öcalans första uttalande mottogs positivt av både USA och EU, vilket tyder på diplomatiska förhandlingar bakom kulisserna. Turkiet är angeläget om att fylla det politiska tomrum som uppstått i regionen och har redan utvecklat djupa relationer med den regionala kurdiska regeringen i norra Irak (KRG). Det är även känt att Ankara hade en indirekt roll i Hayat Tahrir al-Shams (Colani-gruppens) framgångar i Syrien.

Trots att Turkiet inte har samma ekonomiska muskler som Gulfstaterna, har landet ett betydande geopolitiskt övertag. Med Assad-regimen och Hizbollah försvagade ser Ankara sin chans att fylla det tomrum som Shia-motståndsaxeln (den så kallade ”Shiahalvmånen”) lämnat efter sig, utan att detta utrymme tas över av Israel. Dessutom är Turkiet medvetet om att Israels försök att knyta närmare band med druser och kurder på sikt kan bli ett strategiskt hot.

En potentiell överenskommelse med kurderna skulle inte bara förbättra Turkiets relationer med Irak och Syrien, utan även kraftigt reducera spänningarna med USA och EU. Ett tillbakadragande av turkiska trupper från Irak skulle exempelvis underlätta samarbetet kring den så kallade ”Stora utvecklingsvägen”).

Det går att tala om ett nytt skede för väpnade icke-statliga aktörer i regionen. Abdullah Öcalan har också varnat för att den kurdiska rörelsen måste agera nu för att behålla sin roll som politisk aktör i den storm som är på väg.

En annan avgörande faktor är Iran. I Rojhelat (Iranska Kurdistan) har PJAK (Kurdistans parti för fria liv) fört en väpnad kamp mot den iranska regimen sedan 2004. Det rapporteras att PJAK har intensifierat sin verksamhet på senare tid. Om fredsprocessen i Turkiet når ett avslut, skulle Iran förbli det enda landet där den kurdiska frågan ännu inte har fått en politisk lösning.

Med Shia-motståndsaxeln i förfall står Irans mullaregim inför stora utmaningar. Allianserna med Assad, Hizbollah och de shiitiska miliserna i Irak har länge varit en av Irans viktigaste strategiska tillgångar, både för att bryta sanktioner och för att stärka den egna inrikespolitiken. Nu är denna regionala struktur på väg att falla samman.

Det förväntas att olika konstitutionella och lagstiftningsmässiga reformer kommer att tas upp i det turkiska parlamentet. PKK:s ledare har under lång tid betonat att en upplösning endast kan ske under vissa garantier, och detta var en förutsättning för beslutet som nu tagits.

Ett omfattande konstitutionsförslag diskuteras, vilket skulle kunna bana väg för att president Recep Tayyip Erdoğan kan ställa upp i ytterligare ett val. Erdoğan är känd för att ta varje möjlighet att konsolidera sin makt, och detta är inget undantag.

AKP-regeringens historia vad gäller demokratisering inger föga hopp. Men blotta hoppet om fred har redan förändrat det politiska klimatet i landet.

Det största oppositionspartiet, Republikanska folkpartiet (CHP), har denna gång uttryckt ett tydligt stöd för fredsprocessen, vilket skapar folkligt tryck och motverkar att processen enbart används för Erdoğans personliga maktspel.

Skepsis är befogad. AKP-regeringens historia vad gäller demokratisering inger föga hopp. Men blotta hoppet om fred har redan förändrat det politiska klimatet i landet.

Samtidigt sitter fortfarande journalister och aktivister fängslade. Anklagelserna mot dem handlar främst om ”medlemskap i en terrororganisation”. Situationen för de kommuner där tvångsförvaltare (kayyum) har utsetts och för politiska fångar är fortsatt oviss.

Med den politiska förföljelsen av İmamoğlu, den intensifierade hetsjakten på hbtq-personer och de repressiva lagarna mot oppositionella grupper, är det tydligt att vägen mot verklig demokratisering fortfarande är lång.

Läs mer

Men fred är inte slutet på en kamp – det är en ny politisk arena som öppnar sig. Att beröva staten och Erdoğan-regimen deras viktigaste ideologiska vapen – ”terrorhotet” – kan bana väg för nya horisonter i kampen.

Det som avgör är den gemensamma kampen hos Turkiets fattiga, kvinnor, hbtq-personer och alla förtryckta grupper – både i parlamentet och på gatorna.

Utgången av detta ser vi mycket snart.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 22 maj, 2025

Slavoj Žižek: PKK-ledaren Öcalan är vår tids Mandela

Den 27 februari samlades en folkmassa i turkiska Diyarbakir, en stad med en stor kurdisk befolkning, för att ta del av ett tv-sänt uttalande från Abdullah Öcalan. Foto: Metin Yoksu/AP/TT.

I en värld där vapnen skramlar högst, sticker den kurdiska upprorsmakaren Abdullah Öcalan ut som vår tids viktigaste röst för fred.

Vi lever i en tid där språket sviker oss. De stora medierna beskriver världens fasor med en retorik som förvanskar verkligheten. När USA nyligen tog emot 59 boer från Sydafrika hette det att de flydde ett pågående ”folkmord” – samtidigt som det verkliga folkmordet i Gaza kallas ”självförsvar”. I denna mörka tid är varje tecken på hopp ovärderligt.

Ett sådant tecken är det kurdiska arbetarpartiet PKK:s beslut den 12 maj att upplösa sig självt. Beslutet kom efter ett öppet brev från den fängslade ledaren Abdullah Öcalan, som i över två decennier suttit isolerad i turkiskt fängelse. PKK grundades 1978 som en väpnad befrielserörelse i de kurdiska områdena i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Men under 1990-talet övergav man målet om en självständig kurdisk stat till förmån för krav på politiska och kulturella rättigheter inom Turkiets gränser.

I fängelset har Öcalan fördjupat sig i filosofiska och politiska studier, och tagit avstånd från väpnad kamp, och under 2000-talet utvecklades PKK till en modern vänsterrörelse med fokus på feminism, ekologi och direktdemokrati. 

Denna politiska omorientering har fått bredare återverkningar. I Iran 2022 utlöstes en historisk protestvåg efter att Mahsa Amini, en 22-årig kurdisk kvinna, dödades av moralpolisen för att ha burit en ”olämplig” hijab. Protesterna förenade kampen mot könsförtryck, religiöst tvång och statlig terror under parollen Jin, jiyan, azadi – Kvinna, liv, frihet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 22 maj, 2025

Under socialismen skulle jag gymma hela tiden

Enligt debattören skulle träning och odling av rekordstora grönsaker frodas i ett socialistiskt samhälle. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vi har diskuterats i tidningar och i sociala medieflöden. Röda biffar. Vänsterpersoner som går till gymmet och lyfter vikter.

Det säger förstås sig självt att en andel av dem som går till gymmet – en av vår tids största kulturyttringar – också är socialister. Vi i vänstern har dock en fallenhet att övertänka saker. För det mesta är det positivt: vi vill förstå våra egna och andras handlingar i relation till strukturer. Vi kan inte bara gå till gymmet och träna preacher curls. Vi måste också förstå oss själva i relation till alla andra som tränar preacher curls (och dem som inte gör det).

När sociologen Roland Paulsen går in i diskussionen fokuserar han förvånande nog på träningens hälsofördelar, både fysiskt och mentalt. Alla andra drivkrafter till att gå till gymmet framstår som individualistiska eller rent av reaktionära, i hans syn, medan den egna hälsan har ett egenvärde.

Själv gymmar jag dock regelbundet på ett sätt där hälsofördelarna helt åsidosätts. Visst, jag mår troligen bättre än någon som inte tränar alls, men definitivt sämre än någon som tränar mer sällan och mer varierat. Inom kroppsbygge och styrkelyft är det inte bara vanligt med regelbundna skador och slitningar – det är något som i praktiken ingår.

Så varför gör jag det? Svaret är att det helt enkelt är det roligaste jag vet.

Visst förstår jag, som dygdig vänsterperson, att det delvis beror på att samhället lärt mig det. Men jag vet också att jag har en möjlighet att omforma dessa strukturer efter min egen vilja.

Som Karl Marx skriver i Louis Bonapartes 18:e Brumaire: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.”

Samma sekund som jag befrias från lönearbetets ok, så kommer jag att rusa till gymmet.

Paulsen svarar med att det finns ett kategoriskt ”kapitalistiskt” sätt att träna på. Men kapitalismen är inte en samling enskilda aktiviteter, utan de sociala relationer dessa aktiviteter förmedlas genom. Det är när dessa mänskliga aktiviteter sker inom ramen för kapitalistiska sociala relationer som det får sin individualistiska och ofta manschauvinistiska karaktär.

Filmen Ultras av Ragnhild Ekner handlar om fotbollens läktarkultur. En kulturform som för en utomstående kan framstå som obegriplig, och som bygger på en helt irrationell och gränslös kärlek till det egna laget.

Hon beskriver det i filmen som: ”En trots mot logiken. Att lägga sin energi på något som man inte måste spendera energi på. Det är något annat som driver på. Det är den berusande kraften.”

Detta är vad gymmet är för mig. Någonting jag lägger ofantliga mängder tid på och som bara ett fåtal kan förstå varför det ens är värt någonting. Hälsofördelarna är få, och eventuellt skryt om personbästa i knäböj och bicepsmått framstår som obegripligt för mina vänner. Men det är just att det inte är värt någonting för någon utomstående som gör det så roligt och befriande.

Jag tror inte att socialismen kommer resultera i att färre går till gymmet. Jag tror tvärtom att fler kommer finna glädjen i att göra något som är meningslöst. På samma sätt kommer vi se en explosion även inom andra, helt meningslösa kulturformer – som tävlingsinriktad odling där folk försöker odla rekordstora grönsaker.

När Roland Paulsen säger att vi under socialismen inte kommer träna på det sätt jag tränar så är det alltså inte sant. Åtminstone inte för mig. Samma sekund som jag befrias från lönearbetets ok, och befinner mig i ett samhälle där människans liv överordnats ett fåtals makt och vinst, så kommer jag att rusa till gymmet.

Replik

Kalle Söderberg har fel i att jag skulle betrakta fokus på den egna hälsan som undantagen en individualistisk ideologi. Hälsohetsen är i allra högsta grad del av individualismen. Därmed inte sagt att det är dåligt att ha en god hälsa.

I övrigt försvåras denna diskussion av att vi tycks leva i olika världar. Att bicepsmått och knäböj bara skulle vara viktigt i en subkultur är helt enkelt inte sant. Majoritetskulturen har aldrig varit så fixerad vid dessa ting som i dag.

Jag skulle ha svårt att förklara de senaste två decenniernas gymkultur utan referens till kapitalismen, men visst kan det hända att en och annan även efter kapitalismen skulle fortsätta lyfta vikter.

Roland Paulsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 maj, 2025

Förlåt, världens sista korallrev, men jag är här nu

Korallrevet utanför Hurghada hotas av stigande vattentemperaturer och sjunkande järnankare. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Det egyptiska fiskeläget Hurghada har blivit ett nav för dykare från hela världen, som reser dit för att beundra vackra korallrev och exotiska fiskar. Flamman djupdyker i hur turismen förändrat staden och dess omgivning – och besöker vad som kan bli världens sista korallrev.

Luften smakar hav. Förmiddagssolen blänker till i dykguiden Mahmouds stora solglasögon. Orden flyter på medan han i ett rastlöst svep tar av dem, putsar dem mot sina shorts och fäster dem i kanten på sin grå pikétröja. Han lyfter kort blicken mot den klara himlen. Sedan möter han min.

– Vi brukade sitta på stranden i Hurghada och titta ut över horisonten. Vart vi än såg jagade tonfiskar ansjovisar. De små stackarna hoppade upp ur vattnet för att fly, och då flög fåglarna ned och fångade dem i stället.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)