Detta är en film om de ensamma barnen. Inte tappra, luttrade, uthärdande barn. Bara barn som bär på oceaner av sorg. Och ensamhet.
Melankolins tre rum heter Längtan, Andning och Hågkomst. Första rummet ligger i Kronstadt, närmare bestämt i Kadettakademien. Vi får möta Kolja, Misja, Dimitri. Vi får möta Popov, vars föräldrar var alkoholister och som hamnade på gatan när deras hus brann ner. Och vi får möta fjortonårige Sergej från Groznyj. Fadern, som var ryss, dog i ett ryskt bombanfall. Sergej mobbas på kadettskolan eftersom folk tror att han är tjetjen. Vi får följa med honom hem till mormodern, rynkig och krum som en fågelunge. Det är ett ömt möte som vittnar om närhet. Kanske filmens enda.
Ryssland anföll utbrytarrepubliken Tjetjenien allra första gången 1991, men motsättningarna mellan Jeltsin och parlamentet tog överhanden och operationen avbröts. Jeltsin gjorde ett nytt försök 1994. Skickade in en massa oerfarna värnpliktiga mot de beslutsamma rebellerna. Fick åka därifrån 1996 och lämnade tjetjenerna ifred. Rysslands andra krig mot Tjetjenien inleddes 1999 och pågår än. Det sker med bomber som fälls på betryggande avstånd, ovanifrån. Ryssland har lärt av mediebevakningen kring förra kriget och försvårar för journalister att verka där.
EU har med kraft sagt ifrån angående valet i Ukraina. Allas blickar var riktade mot Minsk och till slut utlovades nyval.
På Groznyj faller ingens blickar. Men bomberna faller dagligen. USA bekämpar terrorism i Afghanistan, Irak, Guantánamo. EU försöker profilera sig gentemot USA men har ingen enhetlig linje, får inte med sig Storbritannien och skulle behöva Rysslands stöd. Så Ryssland lämnas ifred med sitt lilla krig.
Ett oansenligt jordbrukssamhälle bombas sönder och samman. Rysslands enda besvär är när terrorister försöker spränga ryssar mitt i Moskva. Eller i Ingusjien. Ingusjien är det tredje rummet, Hågkomst. Här får vi bland andra möta Aslan, som hittades på gatan i en pappkartong efter att han blivit våldtagen av ryska soldater.
Pirjo Honkasalo låter oss komma nära. Hon har inte bråttom. Vi ser barnens ögon, deras nariga läppar, deras näsborrar. Vi känner nästan doften av dem, dessa oskyldiga. Kronstadts kadettakademi soldater av pojkar som inte slutat leka. Föräldralösa, svikna pojkar. Är det en tröst att se dessa övergivna få en ren säng och en gemenskap? Eller är det ytterligare tragik när de tvingas in i lydnad, disciplin och grupptryck?
Det är en ödets bittra ironi att dessa övergivna barn snart ska bli de som kommer till Groznyj och orsakar nya övergivna barn.
