CERRO GUAZAPA, SAN SALVADOR Det är precis som på de gamla cowboyfilmerna. Skallret från skallerormen. Eller synen av en castillana, en annan orm. Eller de fyra svidande sticken i halsen när jag desperat försöker få grepp om ett par buskar i branten där det knappt finns någon vegetation, mer än de torra buskagen med getingbon.
Vi är på väg uppför Cerro Guazapa, ett av sju berg och vulkaner 45 minuter utanför El Salvadors huvudstad San Salvador. Det var här som delar av gerillarörelsen FMLN:s generalstab hade sitt högkvarter 1980–1992. En av dem som också befann sig här, under tolv års väpnad kamp, var Salvador ”Cacho” Cárcamo. Fjorton dagar efter att han blivit pappa lämnade han universitetet och sin livskamrat och begav sig upp i Guazapa för att skapa förutsättningar för ett bättre liv för sitt nyfödda barn. Han anslöt sig till kommunistpartiets gerillaarmé, FAL.
– Jag hade, i likhet med tusentals salvadoraner, en brinnande entusiasm för revolutionen. De objektiva men också de subjektiva faktorerna för en revolutionär resning hade mognat fram åren innan.
Han tillhörde det salvadoranska kommunistiska partiet PCS, som 1932 under ledning av Farabundo Martí ledde ett uppror mot överste Maximiliano Hernández Martínez. Denne hade 1931 gripit makten i en militärkupp. Men partiet var inte militärt förberett på att ta över landet. Upproret, som var omöjligt att stoppa, blev ett blodbad där mer än 30 000 salvadoraner slaktades systematiskt av militären, med stöd av oligarkin. Bilderna på vildhundar som slet ut köttstycken ur högar av människokroppar, kablades ut över världen av USA:s nyhetsbyråer som ett skrämskott för att visa ”hur det går om man följer kommunisterna”.
1970-talet innebar ett stort uppsving inom student- och arbetarrörelsen i El Salvador och resten av Centralamerika. Den tolv år gamla väpnade kampen i Nicaragua, kröntes den 19 juli 1979 i ett segerintåg i Managua av den Nationella Sandinistfronten, FSLN. Den visade att det gick att störta USA:s ”bananpresidenter”, i det här fallet Anastasio Somoza, en dynasti som hade haft makten sedan 1934. Devisen över hela Centralamerika blev: ”Om Nicaragua segrade igår, så är det El Salvadors tur i dag och i morgon gör oss Guatemala sällskap!”
I januari 1980 lämnade de flesta medlemmarna i den salvadoranska vänstern de stora städerna och drog sig upp i bergen, in i skogen eller de få delar av djungel i det lilla centralamerikanska landet. Bland dem Cacho.
Han ler med hela ansiktet när vi träffar Doña Leta Ramirez, vid foten av Guazapa. Den gamla kvinnan, som anslöt sig till FMLN med hela sin familj, kastruller och grisar och som under hela kriget levde och kämpade med gerillan i Guazapa, får tårar i ögonen när hon kramar sin ”adoptivson”.
– Jag lärde känna henne 1981 i San Vicente. Alla hennes syskon och barn deltog i kriget, säger en rörd Cacho.
Tillsammans förflyttade sig Leta och Cacho när fienden närmade sig, eller så attackerade de tillsammans med gerillakamraterna.
– Jag har sagt att jag tappade räkningen över hur många måltider hon håvade upp ur kastrullerna, säger Cacho och skrattar vid minnena.
Ramón, en son till Leta, dödades när flyget bombade i Zapotál, i länet Morazan. Han blev nio år. Leta hade två sönder till, Leo som fick splitter i foten och Juan-Carlos som överlevde kriget men avled för sex år sedan under sin tjänst som polis. Som gerillasoldat hade han inlemmats i den nationella polisen efter fredsavtalet 1992.
Det var denna polis som utbildades av FN under överinseende av Stockholms dåvarande länspolismästare Gösta Welander. Polisen skulle ersätta den blodbesudlade salvadoranska armén som hade byggts upp och finansierats av USA och förvandlats till ”en mordmaskin”, som Cacho beskriver den, ansvarig för tusentals mord på civilbefolkningen. Den politiska makten hade förklarat krig mot folket och därför var det rätt att försvara sig och gå vidare med att erövra den politiska makten, om än så med vapen i hand, menar han. För folket var med FMLN.

Överallt där vi drar förbi hälsar och kramar människorna Cacho. De ”var mer än gerillakamrater, de var en hel familj”, förklarar Leta.
Inledningen av kriget 1981–82 var fruktansvärd. Regimen och militären misstänkte alla för att samarbeta med gerillan. Doña Leta fick sin enkla, tunna dörr nersparkad flera gånger och till slut blev terrorn för stark och hon tog sina småttingar och flydde in i El Monte, djungeln där ”Los Muchachos”, gerillan, fanns.
Att ansluta sig till gerillan blev en chock för stadsborna.
– Jag trodde att jag skulle bli galen de första dagarna med alla ormarna i området, summerar Cacho. Att lägga sig på marken efter en dag med kläderna genomblöta. Men efter två veckor känner du inte lukten av floden med allt avlopp från huvudstaden när du lagar mat. Men för bönderna, som utgjorde den stora majoriteten i gerillan, var det nya livet inte lika fysiskt påfrestande. Med tiden smälte stad och land samman, gerillakämparna, män som kvinnor, härdades i striderna och de svåra umbäranden som det innebär att bära på 25–30 kilos packning, gevär som väger 6–7 kilo och utstå hunger i flera dagar.
– Efter tre månader kan du till och med marschera under nattetid utan att du trampar fel eller snett, konstaterar Cacho.
1982 bevakade ett antal reportrar hur gerillan organiserade förflyttningen för över 7 000 personer ur civilbefolkningen, som med sina kor, grisar, bohag drog in över befriat område, undan den militära terrorn.
– Det var en från Italien och två USA-reportrar som bevakade den enorma folkförflyttningen. De sa: ”Det är här ren galenskap! Men varje dag samtalade de med gerillans högsta ledning och de såg hur vi stred från morgon till kväll, hur vi var helt omringade av armén, hur flyget bombade men hur vi samtidigt skrattade och skämtade och då sa de: ”Så illa kan situationen ändå inte vara om ni skrattar åt det hela”!
– Varje gång flyget bombade så kastade reportrarna sig i floden och höll mikrofonerna ovanför vattenytan, berättar Cacho och skratten sprider sig över Guazapas sluttningar. Men han tillägger:
– Vi sa till dem: ”Nu kommer civilbefolkningen att lämna det här området vilket frigör gerillastyrkor som kommer att attackera arméposteringar. Så gör er klara för fortsatt arbete”, men då sa USA-reportrarna: ”Por favor, det räcker, inte mer! Det räcker med vad vi sett och filmat”. Men italienaren ville fortsätta.
Och så fortsätter de otaliga berättelserna med byborna som lever upp och lever sig in i de hårda dagarna under kriget.

När vi anländer till skolan Hannah Greighton, i en av byarna till El Cerro Guazapa, tittar eleverna nyfiket på oss. De ler när jag tar upp kameran och ber Cacho posera framför arméhelikoptern som gerillan sköt ned under kriget. I huvudstaden skulle det vara omöjligt med en liknande ”trofé” på en skolgård. Men här är det gerillans politiska parti FMLN som styr med en stor majoritet i kommunalvalen.
På 500 meters höjd passerar vi den enkla kyrkan La Hermita där hårda sammandrabbningar förekom med armén nästan hela kriget. Här gick gränsen mellan gerilla- och armékontrollerat område. Korset blev nästan nedskjutet medan väggarna är fulla av kulperforationer.
Tvåhundra meter upp, där vegetationen blir mer tät, var gerillans första stridsvärn placerad. Därifrån hade vaktposterna en utomordentlig kontroll över slättlandskapet under oss, samt fri syn till tre andra berg som utgör Guazapa. Denna strategiska position var nästan avgörande för kontrollen av hela berget. Härifrån utgick också gerillaenheter som skickades till andra frontavsnitt.
Ju högre upp vi kommer desto brantare och svalare blir det. Gräset och buskaget är också bränt så skorna slinter lätt i det torra fnösket under oss.
– Här, säger Cacho och pekar på en grop, ser du fortfarande kraterna av en 250-kilosbomb. Han tar med handen och hittar metallrester av den sprängda bomben.
Jag funderar på hur det var omöjligt att bita sig fast militärt i dessa sluttningar som har lite buskage. När det växte ut bombade den USA-ledda armén med napalm och brandbomber, som i Vietnam, för att röja sin fiende. Myror och getingar biter oss och jag, trots att jag springer en halvtimme varje morgon, svettas och stånkar medan den reslige Cacho bara skrattar, hela han är ett stort skratt tycker jag och jag frågar honom om han springer maraton varje dag för att hålla sig i form, tolv år efter krigsslutet.
Uppe på en av topparna är det en fantastisk utsikt. Cacho går omkring och är tyst, som om han minns de tolv åren från igår.
– Titta här, säger han och pekar. Där landsattes trupper en dag som förskansade sig här. Han plockar upp tomhylsor från M60-kulsprutegevär som avlossade sina vapen mot gerillaställningarna, bara 50–100 meter högre upp i Guazapa.
Los Chitarras börjar sjunga och avbryter Cacho. Hela berget låter av de små djuren, som hörs högre än gräshopporna. Klockan är sex på eftermiddagen och Cacho säger att vi måste bege oss neråt med snabb fart innan det mörknar, vilket det gör om en halvtimme.

Guazapa utgjorde framför allt ett uppmarschområde för striderna och de olika militära operationerna som gerillan eller den underjordiska milisen genomförde i huvudstaden. I november 1989 hade gerillan vuxit sig så stark, efter ett metodiskt och systematiskt politiskt arbete i de flesta av San Salvadors arbetarområden, att man ansåg tiden mogen för den slutliga offensiven. Det fanns även en annan orsak till offensivens datum och det var det internationella styrkeförhållandet. Sovjetunionen knakade i fogarna och DDR hade redan mer eller mindre fallit, efter att muren öppnats i oktober samma år. Situationen i Nicaragua var också kritisk efter USA:s krigföring via Contras, som medfört att regeringen i Managua i praktiken infört en krigsekonomi och ökat rekryteringen till armén.
– FMLN hade i praktiken inringat San Salvador. I de fattiga förorterna fanns kompletta gerillaenheter som smälte in bland civilbefolkningen och genomförde sina operationer, framför allt nattetid.
Kriget, som ursprungligen var tänkt som en väpnad resning under mycket begränsad tid, hade förvandlats av sin egen dynamik och för USA:s inblandning, till ett utdraget folkkrig. Cacho hade själv trott att kriget bara skulle vara i högst sex månader och hade kanske inte dragit ut om han hade vetat att han skulle komma att strida i tolv år. Han blev en verklig veteran som stred på tre olika nivåer; rural, urban och halvurban kamp.
Vad hade hänt om inte USA hade pumpat in 1,5 miljoner dollar per dag och försett den salvadoranska armén med militära instruktörer? frågar jag Cacho.
– Vid flera tillfällen, som till exempel när vi slog ut 70 procent av flygstridskrafterna, var kollapsen ett faktum. Armén var helt beroende av flygvapnet för underhåll, trupptransporter, förnödenheter och därför blev attacken ett dödligt slag också mot armén. Det guatemaltekiska flygvapnet bistod den salvadoranska armén och de förstörda planen ersattes omedelbart av USA.
För Ronald Reagan, och sedermera Bush den äldre, blev kriget i El Salvador en fråga om liv och död för USA i Centralamerika. Den psykologiska krigföringen inleddes, där upprorsrörelsen förenklades och reducerades till en ”kubansk-sovjetisk intervention”. Men trots USA svek inte omvärlden det salvadoranska folket.
– Finländska varvsarbetare, USA-läkare, argentinare, danskar, svenskar, folk från hela världen gav oss en jättesolidaritet för den väpnade kampen i El Salvador. Men jag såg aldrig till några kubaner. Jag tror att det hade varit ett politiskt taktiskt misstag att anlita kubanska kamrater. Det betyder inte att vi inte fick en konsekvent och stor solidaritet, från det land som vi betraktar som vårt andra fosterland, trots USA:s invasionshot mot Kuba. Några av oss fick privilegiet att utbildas av kubanska kamrater utanför El Salvador i tekniska och taktiska stridsuppgifter, som för oss var helt nytt.
– En av dessa var idén, som en av våra egna kamrater kläckt, om att bygga om och förstärka ett granatgevär så att det gick att skjuta pansarvärnsgranater. FLMN bad de kubanska vapeningenjörerna att genomföra prov på Kuba och de svarade oss att det var rena galenskapen och menade att vi skulle explodera vid avskjutningen. Men de gjorde några prov som lyckades.
Vapnet blev förödande för armén. På 300 meters avstånd, i en hyrd lägenhet eller ett hus, kunde skytten med lätthet träffa en militärgarnision. Denna var belägen 150–200 meter i vad som kallades för ett ”säkerhetsavstånd”. Med det nya vapnet kunde ett militärt mål träffas på 800–1 200 meters avstånd.
– Hur gick det då med alla kamrater efter krigsslutet? frågar jag Cacho.
– Även om det var många kamrater som inte var från Guazapa, så stannade de kvar där de nu brukar jorden de fick efter kriget.

Trots att gerillan hade utvecklats till hela folkets armé, med kontaktnät över hela Salvador, är den logiska frågan om det inte var möjligt att slutligen erövra den politiska och militära makten. I dag är El Salvador ett land i formell fred, men den ekonomiska och sociala situationen är om möjligt värre än den var innan januari 1980.
Cacho säger att ”imperiet” (USA) helt enkelt inte tillät en ny seger för de revolutionära krafterna i Latinamerika. Trots att kampen kostade många människoliv, fanns en beredskap och stridsvilja hos det salvadoranska folket att fortsätta göra motstånd för en slutlig seger.
Han är kritisk mot den nuvarande ledningen för FMLN, som inför valet den 23 mars i år trodde att de skulle ta makten ”när vi har erfarenhet av att bygga den underifrån med folket och utan elitens medverkan”.
– Det handlar inte om att återigen gå upp i Guazapa. Men den enorma vilja vi hade att ansluta oss och göra de enorma uppoffringarna som vi gjorde, trots arméns och USA:s insatser, den finns även i dag hos folket.
– I dag finns det tyvärr ett stort vakuum inom FMLN med personliga politiska konflikter som gjort att det finns en stor klyfta mellan FMLN och befolkningen. En vän sa nyligen att vid tidpunkten för undertecknandet av fredsuppgörelsen så var vi exkluderade från samhället, men vi var en del av folket. Nu sägs det att ”vi befinner oss inom det lagliga systemet men avskiljt från folket.”
Det har blivit kolsvart på himlen, men på något sätt lyser det ett hopp för El Salvadors folk, för Leta och ”farmor”, för Cacho och för de miljoner som inte har gett upp kampen – bara förändrat dess former.