I maj möttes diplomater och journalister från 45 afrikanska länder i Istanbul för den första turkisk-afrikanska mediekonferensen någonsin. Den turkiska presidentstabens kommunikationsdirektör Fahrettin Altun sade att målet var att stärka mediala samarbeten och förbättra uppfattningarna om respektive länder. Turkiet, sade han, var bland de länder som tydligast påverkas av förtal och lögner, och för att åtgärda detta lanserades under konferensen en ny hemsida riktad till fransktalande afrikanska länder, kopplad till det statliga etermedia-företaget TRT (Turkey radio and television corporation). Turkiet hoppas med andra ord kunna stärka sin mediala närvaro i Afrika ytterligare.
Nyhetsbyrån Anadolu har redan kontor i Addis Adeba (Etiopien) och Abuja (Nigeria) samt korrespondenter i Kenya, och planerar att starta redaktioner i Khartoum, Mogadishu och Johannesburg. TRT, som har sänt på språken Hausa och Swahili sedan 2014, planerar att utöka sitt utbud under vinjetten TRT Afrika. Privatägda turkiska medieföretag är också aktiva i Afrika, med regeringens stöd. Natural tv har till exempel sänt underhållningsprogram via satellit, framför allt dramaserier, i 17 länder söder om Sahara sedan 2017.
Turkiets ekonomiska och politiska band till flera afrikanska länder har också blivit allt starkare de senaste 20 åren. Bilateral handel har vuxit från 5 miljarder dollar till 25 miljarder. Turkish Airlines flyger till 62 destinationer på kontinenten, fler än något annat utomafrikanskt bolag. Turkiet är också den främsta leverantören till kontinentens militär- och byggnadsindustrier.
Statsvetaren Jean Marcou skriver att Turkiet ”har blivit en nyckelpartner för många afrikanska länder till den grad att många andra nationer, som Frankrike, har blivit ganska oroliga”. (1)
Turkiet har utvecklat sin strategi ”i en kontext av intensifierande rivaliteter bland etablerade och nya extraregionala maktsfärer”, skriver John Calabrese på den USA-baserade tankesmedjan Middle East Institute. ”Turkiets försök att öka marknadsandelar, utöva makt och höja det egna landets status och prestige på den afrikanska kontinenten återspeglar denna konkurrens”. (2)
Faktum är att Recep Tayyip Erdogans regering använder sig av ett relativt vanligt utrikespolitiskt verktyg. Statsvetaren Philippe Boulanger skriver att ”stater alltid har använt medier – på olika sätt vid olika tidpunkter – för att hävda sig gentemot sina internationella rivaler, vare sig det handlar om politik, ekonomi eller kultur. De ser medier som ett sätt att uppnå sina mål, där det främsta alltid är att vinna över opinionen i andra länder. Under auktoritära styren måste medierna förstås följa regeringens linje. I demokratier kan bilden vara något mer nyanserad.” (3)
Enligt Boulanger står medierna i frontlinjen när det gäller så kallad soft-power: ”under 1900-talet blev de gradvis ett avgörande verktyg i jakten på inflytande utomlands, ett sätt att bedriva övertalningskampanjer på den internationella scenen. De senaste 20 åren har denna tendens vuxit allteftersom stater försöker demonstrera sin makt”.
Det mediekrig som nu utspelar sig i Afrika är en konsekvens av ännu en internationell kapplöpning om Afrika, den tredje av sitt slag i historien. Första gången det skedde var mellan 1880 och 1914, när koloniseringen utökades från 10 till 90 procent av kontinentens territorium. Den andra kapplöpningen tog sin början under kalla kriget, när de två världspolitiska blocken tvingade länder att välja sida. Men denna tredje kapplöpning är ändå den kanske mest anmärkningsvärda, med tanke på den roll världens många mindre men snabbt växande ekonomier spelar.
Denna text är till för betalande läsare. Vill du läsa hela? Prenumerera nu!
Fotnoter
1. Jean Marcou, ”Turkey: a new African power”, Orient XXI, 18 januari 2022.
2. John Calabrese, ”Building in Africa: Turkey’s ’third way’ in China’s shadow”, Middle East Institute, Washington DC, 21 juni 2022.
3. Philippe Boulanger, ”Géopolitique des médias: acteurs, rivalités et conflits” (Medial geopolitik: aktörer, rivaliteter och konflikter), Armand Colin, Paris, 2014.
4. ”The new scramble for Africa”, The Economist, London, 7mars 2019.
5. ”China’s Xi urges state media to boost global influence”, Reuters, 19 februari 2016.
6. Selma Mihoubi, ”La stratégie d’implantation de Radio Chine Internationale (RCI) en Afrique sahélienne” (China Radio Internationals (CRI) strategi för expansion i Sahel-afrika, Revue Norois, no 252, Presses Universitaires de Rennes, 2019.
7. Pierre Luther, ”China goes into the world news business”, Le Monde diplomatique, engelska utgåvan, april 2011.
8. Dani Madrid-Morales, ”Sino-African media cooperation: An overview of a longstanding asymmetric relationship” in It is about theirstory: How China, Turkey, and Russia influence the media in Africa, Konrad Adenauer Stiftung, Berlin, 2021.
9. ”More-troll Kombat: French and Russian influence operations go head to head targeting audiences in Africa”, Graphika and The Stanford Internet Observatory,
15 december 2020.
10. ”Mapping disinformation in Africa”, Africa Center for Strategic Studies, Washington DC, 26 april 2022.
11. Se till exempel: ”Central African Republic: Abuses by Russia-linked forces”, Human Rights Watch, 3 maj 2022.
12. Mary Blankenship and Aloysius Uche Ordu, ”Russia’s narratives about its invasion of Ukraine are lingering in Africa”, The Brookings Institution, Washington DC,
27 juni 2022.
13. ”Unheard Voice: Evaluating five years
of pro-Western covert influence operations”, Graphika and Stanford Internet Observatory, 24 augusti 2022.
14. ”BBC News in Africa increases reach to 132 million people a week’, 23 juli 2020, advanced-television.com.
15. ”How popular is China in Africa?”, The Conversation, 17 November 2020, and Fanny Pigeaud, ”And now get lost, France!”, Le Monde diplomatique, engelska utgåvan, april 2020.
