Att växa upp under israelisk ockupation är långifrån frid och fröjd. Vardagen på Västbanken präglas av våld och ockupation. Dagligt dån av stridvagnar rullandes genom staden och smattrande gevär har blivit en normalitet för stadens invånare.
Den 16-årige Ryan Ghadbans debutroman Vi var en familj i Betlehem skildrar den bistra verkligheten i Palestina ur en ung pojkes perspektiv. Tillsammans med sina föräldrar och syskon upplever bokens unge centralgestalt livets upp- och nedgångar.
Ghadban är palestinier, men uppväxt i Skåne och född i Kanada. Och även om hans skildring givetvis är starkt personlig, ger den en med stor sannolikhet realistisk bild av hur familjelivet faktiskt kan te sig ur en pojkes perspektiv i den stad där Födelsekyrkan återfinns.
I dikten ”Smoking Betlehem” skriver han: ”Du vackra Betlehem, du som tronar på kullen där borta. Du som funnits så länge. Varför vill de skada dig så? Röken som stiger från dig efter varje missil ser ut som om du röker en cigarett, och jag önskar att det var det, och ingen missil. Ty jag önskar rökpelarnas försvinnande, ty jag önskar helikoptrarna, som på långt håll liknar flugor, försvunna. Jag vill inte leva i en rykande stad, jag vill inte leva i en stad där eld och rök är en del av vardagen…”
Boken har inget lyckligt slut. Måhända var det knappast att förvänta, men till skillnad från många andra söker den inte teckna bilden av att situationen är så illa att det bara kan bli bättre. Gahdban tecknar inte bilden av sådana förhoppningar. Tvärtom tycks kriget bara leda till en desperation omöjlig att ta sig ur. Hur den sedan tar sig uttryckt ger boken inga svar på.
Det är svårt att inte fästa tankarna vid författarens blotta 16 år när man recenserar denna bok. Men trots sina unga ålder har Ryan Ghadban åstadkommit en stark och personlig skildring av det palestinska livet och krigets misär. Jag sätter både mina gissningar och förhoppningar till att vi kommer få läsa mer av denne unge talang framöver.
Om en familj i Betlehem
