I förra helgen gjorde svensk statstelevision sin största kulturgärning på mycket, mycket länge.
Något med Ingmar Bergman?
Nix.
En hyllning till Goya, Picasso eller kanske Dali?
Nej.
Istället slungade man ut hela tolv timmar hårdrock rakt i fejset på en hungrande publik, räknad i tiotusental.
Ni kanske tror att jag ironiserar, men verkligheten är motsatt. Något sånt här har behövts länge. Älskarna av hård, tung rockmusik (flera än finkulturens fanatiker, vågar jag påstå) har under lång tid (kanske jämt?) stått förfördelade när svensk och internationell media fokuserat sina kameror och sändare åt annat håll.
Men nu var väntan över.
Och vilken natt!
I undertecknads fall kunde man samla kompisarna för Deep Purple-dokumentär, konserter med Metallica och Iron Maiden, och ett filmat besök hemma hos rikskända Bröderna Hårdrock, sedan gå ner på puben och lära sig genrens historia samt se AC/DC på scen, därefter färdas vidare mot efterfest och brittiska satiren ”Bad News on tour”, samt en tillbakablick på det dekadenta 80-talets Los Angeles, innan hemåtpromenad i morgonsolen för att insupa Motörhead, Thin Lizzy och The Darkness.
I fjol sände man tolv timmar Elvis; i år blev det hårdrock. Man kan tycka det är snålt att inte bereda folket med folkets musik mer än en natt om året. Men att man alls gör det, är ett initiativ som bör hedras och hyllas. Kul också att för en gångs skull kunna skriva en POSITIV opinionsspalt!