I Hitlers tredje rike var Friedrich Nietzsche den store filosofen. Efter Andra världskriget förknippades hans namn fortfarande med nazism och krigsförbrytelser. Det dröjde dock inte många år förrän man från forskarhåll försökte bryta loss Nietzsche ur detta grepp. I en serie mycket betydelsefulla böcker lade man fram en annorlunda bild: Nietzsche var egentligen humanist och existentialist.
Omtolkningen blev en stor framgång. Nietzsche avnazifierades och avpolitiserades. Varför lyckades operationen? Det är en komplex fråga.
Till viss del är Nietzsche själv ansvarig för den verkan han fått. Han har – på grund av ett uppbåd av retoriska strategier och kraftfulla aforismer – alltid attraherat tänkande människor ur vitt skilda politiska läger. Han låter som en befrielsefilosof. Tilltalet är personligt, stilen är briljant och bilderna har ofta en djup poetisk kraft. Det är bara det att hans förkunnelse riktar sig till de förnäma, den nya aristokrati som han hoppas skall kunna framfödas ur demokratins nivellerande och kulturförstörande sköte.
Ännu idag kan man på universiteten och i kulturtidskrifter få lära sig att Nietzsche var opolitisk och att hans mångtydiga skrifter syftar till individens självövervinnelse.
Begrepp som ”viljan till makt” och ”övermänniskan” är metaforer som aldrig får tolkas konkret eller politiskt. Den ”opolitiske Nietzsche” är en sedan decennier politiskt korrekt och djupt anpasslig bild. Titta här, säger man, Nietzsche var ju mot anti-semitism och nationalism! Då kan han väl inte relateras till fascismen?
Det är ett sorgligt skådespel. Nietzsche ”förebådar” fascismen i ett helt annat avseende: genom tron på ett extremt hierarkiskt uppbyggt kastsamhälle.
Att förneka att Nietzsche var en politisk filosof med radikalaristokratiska idéer är som att säga att Shakespeare aldrig skrev några dramer. Det är en sörja, men en sörja med ideologisk grund. Universiteten och det intellektuella skiktet undviker det kritiska arbetet. Man forskar om det som är ofarligt och samhällstillvänt; man går aldrig till källan utan tolkar tolkningar. På så vis rullar allt på i gamla, utnötta hjulspår. Det utmärkta initiativet att ge ut Nietzsches samlade skrifter på svenska (Bokförlaget Symposion) har tyvärr fört med sig den sedvanliga ideologiproduktionen: Nietzsche skall en gång för alla göras rumsren.
Marknaden flödar över av Nietzsche-skrifter, den ene den andre lik. Senast kom Rüdiger Safranskis Nietzsche. Tankarnas biografi. Safranski är en filosofihistoriker som gjort sig ett namn genom att bland annat skriva om Martin Heidegger.
Han har spelat en viss roll för svenska Nietzsche-kommentatorer och redaktörer, vilket gör att man blir lite misstänksam; men för en gångs var det en något ogrundad skepsis.
Det visar sig att denne Safranski förvisso älskar det mesta som Nietzsche producerat – han är i grunden en del av Nietzsche-industrin – men denna närhet utesluter inte betydelsefulla insikter i Nietzsches politiska och sociala projekt. Däri skiljer han sig från övriga forskare. Safranski lägger inte tyngdpunkten på det politiska – långt därifrån – men det han har att säga om Nietzsches förkärlek för krig, slaveri, elitkultur och ”förintelsefantasier” är nog så upplysande!
Den vakne läsaren kommer säkert att ställa sig frågan om detta verkligen är en så oskyldig och förebildlig tänkare som man trumpetat ut i pressen och avhandlingarna.
Enligt Safranski var Nietzsches stora tema och livsprojekt ”självgestaltningen”. Men detta projekt hamnar, som Safranski inser, i konflikt med demokratin och det solidariska tänkandet: ”Nietzsche kastar den allmänna välfärdens socialstatliga etik över bord, eftersom den för honom är ett hinder för en stor individs självgestaltning.” Demokratin (som Nietzsche ”profetiskt” föregrep) upplevdes om en nivellerande makt, ett system skapande hjorddjur. Därför motsatte han sig kristendomen, liberalismen och socialismen. Såsom grenar på samma demokratiska träd hotar de att lägga geniet i skugga, dra allt stort och förnämt i smutsen.
Rättvisa och jämlikhet var således också idéer som avvisades. Dessa begrepp hör till ”slavmoralen”, de förtrycktas instrument för att hämnas på de starka och oberoende aristokraterna.
För Nietzsche var mänsklighetens mål de stora människorna, konstnärsfilosoferna. Massan (bland annat kallad ”de mycket för många”) däremot finns bara till som material för de stora människorna. Nietzsche ryggar inte för tanken att offra sjuka individer.
I en kvarlämnad anteckning från 1884 spekulerar han om att i framtiden gäller det ”att förvärva denna oerhörda storhet och energi, för att genom avel såväl som genom förintandet av miljontals misslyckade, gestalta den framtida människan och inte gå under på grund av det lidande som man åstadkommer, ett lidande vars like aldrig tidigare skådats!”
Safranski kommer Nietzsche nära, bland annat genom att han citerar flitigt ur verken, breven och anteckningsböckerna. Läsaren lämnas med bilden av en sjuk och plågad filosof som förgäves försökte befria sig själv.
Kan det ha att göra med att hans filosofi är inhuman? Så långt går inte Safranski. Men är det inte ”ironiskt” och tragiskt att den filosof som betraktade medlidandet som ett av kristendomen introducerat förtryckarinstrument, slutar sina medvetna dagar med att 1889 i Turin gråtande kasta sig om halsen på en häst som piskas av sin kusk?
