Okategoriserade 07 april, 2004

Ung vänster: Fraktionsarbete eller missförstånd bakom konflikten?

”Skitsnack och intrigerande sker systematiskt för att ändra Ung vänsters politiska linje” menar förbundsledningen. Tvärtom menar andra: ”Det är ledningen som är missnöjd med den förra kongressen och nu vill ändra på besluten”. Konflikten i Ung vänster har beskrivits på många olika sätt. Utanför förbundet har de mest uppseendeväckande rubrikerna om sexuella trakasserier dominerat. I förbundets egen debatt finns radikalt olika syn på vad det är som händer.

”DE FÖRSTÖR FÖRBUNDET”
Enligt Ung vänsters ledning och ordförande Ali Esbati handlar det nu om att ta stäl-lning till det politiska projekt som Ung Vänster arbetat på. Målet för extrakongressen måste vara en situation där förbundsstyrelsen kan leda förbundet. Skitsnacket måste sluta, konstruktivt arbete återupptas.

Från förbundsledningen har man inte velat peka ut enskilda personer. Bilden är att olika strömningar samarbetar för att bryta upp den breda politiska linjen. En strömning vill se mer klassiskt kommunistiska organisationer och symboler. I den finns en grabbig attityd och ett nedtonande av feminismen. En annan strömning ligger närmare anarkism med radikalfeministiska eller med postkolonial antirasism, som har en nedsättande syn på arbetarrörelsen. En ohelig allians, som dock är överens om att man vill få större utrymme att föra egna politiska linjer i distrikt eller personligen. Vill radikalisera – vad det nu betyder – förbundet.

I Ung vänster är fraktionsbildning förbjudet enligt stadgar och politiskt omöjligt. Alla bekänner sig till förbundets linje men det är enligt vissa läpparnas bekännelse.
Ung vänster antog 1998 Handlingsprogrammet för att bredda förbundet och komma bort från bilden av ”livsstilssocialism”. I debatten 1998 ansåg Skånedistriktet att programmet bara slog fast självklarheter och var onödigt. Idag säger man istället att det är floskler utan innehåll.
– Men i själva verket har man aldrig velat ha den breda linje som handlingsprogrammet stod för, menar en person.
Har det funnits en ”Plan B”?
– Nej, säger en förbundsstyrelseledamot. Jämförelsen är helt fel.
Oppositionen har inte agerat genom att lägga förslag i förbundsstyrelsen, lyder en anklagelse.
– Där har det varit lama diskussioner, säger en FS-ledamot. Och nu hävdar man att stämningen gjort att man inte vågat diskutera.
– Istället har man baktalat människor systematiskt, bland annat genom att tjejer har påståtts tycka saker för att de är ihop med någon kille i ledningen. Det har gått så långt att tjejer ljugit om sina åsikter för att inte misstänkliggöras.
Andra har bakom ryggen blivit beskrivna som ”dryga”, ”mediakåta” eller ”maktfullkomliga”. Förbundscentralen har kallats för ”bunkergänget”.
– Skitsnacket har blivit kultur – också nya medlemmar lär sig att det är acceptabelt att tycka illa om folk man inte ens träffat. Vissa fryses ut i sina lokalorganisationer.
Oppositionen har speciellt agerat mot ordförande Ali Esbati och förbundssekreterare Åsa Brunius, och personer omkring dem. Konflikterna har slitit så mycket att det blev ohållbart, menar ledningen.
– Det har verkligen varit fula grejer, säger en källa till Flamman. Dels den här ”kartläggningen” av folks sexliv, som har varit riktad mot Ali.
– Det har inte funnits någon uppdelning mellan ”oss” och ”dem” förrän under hösten 2003. Nu är den total inom förbundsstyrelsen, med blockröstning.

Konflikten accelererade när Ung vänsters nätbaserade diskussionsforum startade . Motsättningar blev gräl inför öppen ridå.
– Folk använde sina gästböcker – som ju går att läsa för alla – till att markera och kritisera på olika sätt. Stämningen blev snabbt sämre, säger en av dem som följde utvecklingen på diskussionsforumet.
Flera personer har meddelat att de inte ställer upp till omval till förbundsstyrelsen.
– Sånt har inte hänt tidigare. Det har skett välriktade kampanjer mot vissa människor och det här är resultatet.
Om de som är i opposition mot ledningen vinner, innebär det att i princip hela förbundscentralen kommer att bytas ut.
– Det nya i det här är att lojaliteten mot förbundet verkar vara borta, säger en person till Flamman. Att folk slutar verkar inte röra dem i ryggen.

”PARANIODA ANKLAGELSER”
De har beskrivits på många sätt: fraktionsliknande tendenser, skitsnackare. Själva betonar de att de oförtjänt pekats ut. Det som förenar dem är kritiken mot extrakongressens utlysande, och till viss del mot ledningen.

En brokig skara säger nej till utlysande av extrakongressen. Flera har reagerat hårt, särskilt mot den text som beskriver bakgrunden. De menar att den är anklagande, utpekande och insinuant. Problem har funnits, men borde ha lösts inom förbundsstyrelsen, och kommer inte lösas på kongressen.
– För den som inte har personliga kontakter sedan tidigare, blir stora delar av kongressen rätt obegripliga, säger en person bland dem som anses utgöra opposition mot ledningen.

Med ett så inflammerat klimat riskerar situationen att förvärras, menar de flesta av dessa.
– Kongressformen är inget som gynnar en sansad diskussion. Har man folk i en skolklass som känt sig mobbade löser det inget att samla 200 personer i en aula, säger en.
– En kongress är ingen terapigrupp.
Förbundsledningen har uppförstorat även små meningsskiljaktigheter, och det är något som levt kvar sedan tidigare, menar de.
– Motsättningarna är uppförstorade. Ofta fokuseras mer på det som skiljer än det gemensamma.
– Folk placerar sig väldigt lätt i fack. Det är ”vinna eller dö”-inställning i debatterna.
Det har funnits en kultur av misstänksamhet, menar personer i opposition. Några använder ord som ”paranoia” och ”konspirationstänkande”.
Flera uttrycker kritik mot ordförande Ali Esbati, som de menar är för hård och söker strider. Samtidigt betonar de att detta är en fråga om ledningskultur.

De flesta bland dem som opponerar sig mot ledningen påpekar att de står för olika politiska linjer. Flera menar att det vore ologiskt försöka ändra förbundets politik.
– Varför skulle jag vilja intrigera för att ändra Ung vänsters politik? Mina åsikter vann ju på förra kongressen, säger en.
– Hela agerandet från ledningen är en grundkurs i hur man skapar fraktionstendenser.
Några vänder på steken – att det i själva verket är förbundets ledning som inte accepterat kongressbesluten.
– Intentionen med extrakongressen ligger i att man inte är nöjd med förra kongressens beslut.
– Uppenbarligen vill man peta några ur förbundsstyrelsen.
– Jag tror inte att det handlar om att peta så många som möjligt, säger dock en annan.
Många menar att konflikten handlar om person snarare än politik. Kongressen måste därför ändra den så kallade verklighetsbeskrivningen.
– Blir det en väldigt ensidig verklighetsbild, kommer folk bli förbannade.
Inom den utpekade oppositionssidan finns liknande åsikter i organisationsfrågor, med en starkare betoning av distrikten. Skåne och Stockholm har närmat sig varandra och öppet samarbetat i frågor som exempelvis specifika problem för stora distrikt.
Några vill säga nej till hela det politisk-organisatoriska dokumentet. Flertalet vill dock avdramatisera detta.
– Av de motioner som finns, är det inga som vore katastrofalt dåligt att vare sig bifalla eller avslå, säger en.

De flesta lägger tonvikten vid valet av ny förbundsstyrelse.
Att återvälja större delen vore kanske en lösning, är en återkommande åsikt.
Graden av bitterhet skiljer sig också. Några menar att kongressen nu måste hitta enighet och stämningen blir viktigare än de faktiska besluten. Andra har en ganska hård inställning.
– Många har redan blivit definierade, och då kvittar det hur diplomatisk man försöker vara.

”INGEN ÄR UTAN SKULD”
Vissa skakar på huvudet och tycker att hela historien är tragisk. ”Ingen är oskyldig”, är en åsikt bland dessa.
– Folk från båda sidor har gjort fel, men nu är allas vår fiende själva konflikten, säger en av dessa.

”Mellanlinjen” vill inte acceptera de två färdiga paket som man uppfattat. Förbundsstyrelsens verklighetsbild många inte känner igen sig i, vilket gör att ledningen riskerar stryk på kongressen, vilket är än mer problematiskt. De som hamnat mellan de två lägren talar om ”lågt i tak” och dålig konfliktlösningsförmåga från samtliga in-blandade. En förklaring kan vara att Ung vänster de senaste åren vuxit men samtidigt sluppit stora interna strider, vilket lett till dålig beredskap för interna problem. En annan förklaring är att striderna om makten inom förbundet blir hårdare, eftersom toppositionerna blivit mer åtråvärda.
”Mellanlinjen” går i sammanfattning ut på att undvika de verklighetsbeskrivningar som upplevs som alltför känsliga. I övrigt efterlyses tydliga politiska och organisatoriska ställningstaganden, i syfte att undvika liknande situationer i framtiden.
En lösning sägs vara att stora delar av förbundsstyrelsen byts ut eller självmant avgår – därigenom kan man få en ledning som inte är tyngd av gamla personkonflikter.
Hur starkt stöd denna linje har är okänt. Den får såväl kritik som beröm från bägge ”sidor”.

Mot väggen OPPOSITION
”Jag hade inget syfte med sexkartan”
Ola Nilsson, förbundsstyrelseledamot från Skåne, har utpekats som upphovsman bakom den så kallade ”sexkartan”.
Varför är det intressant med folks sexliv?
– Jag hade inget att göra, och började spalta ner skvaller på vitt papper. I efterhand kan man tycka att det är väldigt barnsligt, men jag hade inga syften med detta. Kartan har aldrig visats. Jag slängde den.
Du har själv – exempelvis i frågan om Ung vänsters eventuella medlemskap i WFDY – drivit en egen linje.
– Ja, men det finns massa politiska skillnader inom förbundsstyrelsen – både inom och utom majoriteten. Kongressen är fel läge att diskutera begrepp utan teoretisk grund och att slå fast politik, när läget är så inflammerat.

”Det jag sade har övertolkats”
Pål Brunnström, Möllanklubben.
Du uppges ha yttrat ”Vi hade valberedningen”. Kan inte det tolkas som att du varit en del i ett organiserat bakom-kulisserna-arbete?
– Jag kan ha sagt de orden, men det handlar inte om ett organiserat ”vi” utan helt enkelt ”jag och andra som har liknande åsikter” och att valberedningen förde fram flera av kandidaterna som stod för liknande. Vad jag sade har övertolkats – men då fanns i min hjärna ingen ”fraktion”.
– Sammanhanget var en diskussion jag själv tog upp för att kritisera hur konflikter hanteras inom förbundsstyrelsen.

Mot väggen FÖRBUNDSLEDNINGEN
”Vi har kompromissat”
Åsa Brunius, förbundssekreterare.
Varför tog ni upp problemen först när ni bestämt om extrakongress?
– Normalt kör man ett år och sedan tar man upp problem inom styrelsen, om de finns. Ali och jag pratade om det redan från början, hoppades det skulle gå att arbeta bort och kompromissade. Men det visade sig att det inte slutade.
Varför har bara den ena sidans sexuella trakasserier tagits på allvar?
– Det är bara vi som pratat om sexuella trakasserier! Det är möjligt att fler blivit utsatta, och det är lika allvarligt, men det har i så fall inte ingått i ett systematiskt mönster. Men man skall också komma ihåg att vi aldrig velat sätta det i fokus. Det är om politik och organisation.

”Kritiken mot mig är ny”
Ali Esbati, avgående förbundsordförande.
Har du slagit ned på minsta avvikelse från dina egna åsikter?
– Så är det inte alls. Det här är en diskussion som kommit upp efter att extrakongressen utlystes. Tidigare har man av taktiska skäl valt att inte kritisera mig utan personer runt mig. Mitt agerande har haft tydligt stöd i förbundet – i verksamhetsplaner och andra dokument som slagit fast att vi skall ha en förbundsledning som agerar.
Men har inte du ett ansvar för att flera personer lämnade förbundsledningen vid förra kongressen just på grund av din ledarstil?
– Det är intressant att det kommer upp på det sättet nu – tidigare har det hetat att man har ”fullt förtroende” för mig. Jag känner inte alls igen bilden att folk lämnade förbundsstyrelsen på grund av detta. Diskussionen om det dåliga klimatet är en del av det systematiska skitsnack som användes för att påverka valberedningen vid kongressen 2003.

SNÄLLA MOTIONSSVAR INFÖR KONGRESSEN
Kongressen i Strömsund 9–10 april sker bakom lyckta dörrar. Huvudpunkterna är val av ny förbundsstyrelse och det politiska och organisatoriska dokumentet. De springande punkten är beskrivningen av vad konflikten och vad man skall göra åt det.

Motionssvaren visar en ganska resonerande ton från förbundsstyrelsen. Det kan bero på att majoriteten skiftade på det möte som besvarade motionerna. Lösningen består i att fastslå politisk inriktning – en stor del rör olika tolkningar av tidigare kongressbeslut – och vilka organisatoriska principer som skall gälla.
Förbundsstyrelsen avslår allt som ger distrikten en större politisk roll. Klubbarna och en stark förbundsledning är det Ung vänster bygger på, inte olika regionala ledningar eller distrikt med egna linjer. Man avvisar förslag att formalisera kommunikationen. ”Vi skall inte bli ett förbund där olika skrivelser skickas hit och dit.”

Endast på några ställen bränner det till, som motion PO 55 där tre motionärer från Skåne yrkar att man skriver in att ”kompetens och inte kontakter ska vara avgörande” när förtroendeuppdrag och tjänster tillsätts. Förbundsstyrelsen svarar att detta är självklart och aldrig har varit ett problem. ”Det som däremot är ett problem är när kamrater insinuerar eller rakt ut påstår att kamrater hamnat på poster på grund av ’kontakter’. Det skapar en mycket obehaglig stämning och bidrar till att undergräva förtroendet för förbundsledningen på ett mycket otrevligt sätt”.
Vem som egentligen har majoritet bland ombuden är oklart.
– En trolig utgång är att kongressen slår fast FS-majoritetens politiska linje, säger en Flamman talat med. Men om de inte köper verklighetsbeskrivningen kan de välja in andra ledamöter. Och då kanske den politiska linjen ändå ändras.

Flamman frågar
VAD HÄNDER INOM UNG VÄNSTER?

Birger Östberg, förbundssekreterare för Ung Vänster 1993–1996:
– Det är oklart för mig vad som händer. Jag har bara läst det som står i tidningarna. Saken med sådana här konflikter är att de är svårlösta när de väl uppstått. Jag tror att det är viktigt att vara öppen – både från förbundsledning och opposition – med var man står politiskt. Då går det att diskutera.

Ulla Hoffmann, andra vice ordförande för vänsterpartiet:
– Jag tycker inte att det är min sak att kommentera det. Ung vänster är världens bästa ungdomsförbund och jag är övertygad om att Ung vänster kommer att lösa sina problem.

Pernilla Zethraeus, partisekreterare för vänsterpartiet:
– Det är deras sak att värdera och sätta etiketter på det som pågår. Förbundsledningen har hanterat det klokt, tycker jag. Nu får extrakongressen diskutera hur det skall lösas.

ORDFÖRANDEKANDIDATERNA OM UNG VÄNSTERS FRAMTID
Joel Phalén: Förbundet läker genom att arbeta. Det är nödvändigt att anta det politiska och organisatoriska dokumentet för att ge förbundsstyrelsen ett tydligt mandat att arbeta utifrån.

Tora Breitholtz: Förbundet behöver arbeta mer utåtriktat och mer ärlighet och viss självdistans internt. Man måste kunna svälja oförätter och bitterhet. Det politiska och organisatoriska dokumentet – med ändringar – ger bra förutsättningar.

Tove Fraurud: Folk kommer nog fortsätta tycka olika så det viktigaste blir att komma igång med aktivitet,. särskilt Operation upprustning. För den nya ordföranden blir det viktigt att resa runt och prata med folk. Kon-gressen bör inte peka ut en sida.

Alex Bengtsson: Det är viktigt att skapa bättre formella kanaler mellan klubbar, distrikt och förbund – därmed hindras informella strukturer från att få fäste. Allra viktigast är att förbundet kommer igång med politik och särskilt utåtriktat arbete igen.

Kort historik
Maj 2003 Ung vänster håller kongress. Ali Esbati väljs utan motkandidat till förbundsordförande. Förbundsstyrelsevalet i övrigt är omstritt – två tidigare ledamöter som ställt upp för omval petas. Känsliga frågor rör synen på nationen och rasifiering.

7 februari 2004 På förbundsstyrelsemötet kommer ett förslag från Ali Esbati och förbundssekreterare Åsa Brunius om en extra kongress. De presenterar ett organisatoriskt-politiskt dokument att behandla på kongressen och får stöd med rösterna 13 mot 7. Flera distriktsstyrelser protesterar mot förbundets verklighetsbeskrivning. Några distrikt kräver distriktsstyrelsekonferens.

17 februari Ali Esbati meddelar i brev till medlemmarna att han inte ställer upp till omval till ordförande vid extrakongressen. Enligt Esbati visar reaktionerna på extrakongressbeslutet på att läget var värre än han först trodde.

19 februari Aftonbladet återger diskussion på Ung vänsters slutna nätbaserade diskussionsplats – och anklagelser om sexuella trakasserier. Under vänsterpartiets kongress håller förbundsledningen en presskonferens där man bekräftar trakasserier men inte berättar mer.

28 mars På begäran hålls en distriktsstyrelsekonferens. Enligt några källor yttrades bara kända ståndpunkter enligt låsta linjer, enligt andra var det en konstruktiv diskussion.

Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 14 maj, 2025

Jan Eliasson om bantat FN: ”Djungelns lag”

Det globala FN-systemet ska slimmas men samtidigt bli mer effektivt, lovar generalsekreteraren António Guterres. Foto: Gemunu Amarasinghe/TT.

FN:s generalsekreterare António Guterres försäkrar att sparprogrammet ”UN80” inte är ett svar på Trumps nedskärningar – vilket avfärdas av experter. ”Doge går fram som en slåttermaskin”, säger toppdiplomaten Jan Eliasson till Flamman.

Förenta Nationerna står inför sin största interna omorganisation på decennier.

Med det så kallade UN80-initiativet vill generalsekreterare António Guterres kapa kostnader, trimma organisationen, och placera verksamheten närmare fältet.

– Missta er inte. Obekväma och svåra beslut väntar. Det kan vara lättare, och till och med frestande, att ignorera dem eller skjuta upp dem. Men den vägen leder ingenstans. Vi har inte råd att agera på något annat sätt än med största möjliga ambition och gemensamma mål, sade han i ett tal i New York den 12 maj.

Reformarbetet drogs igång redan i mars, när Guterres tillsatte en särskild arbetsgrupp för att ta fram förslag på effektiviseringar. I ett internt dokument märkt ”strikt konfidentiellt”, som läckt till Health Policy Watch och Reuters, listas över 50 olika punkter. Bland förslagen finns hopslagningar av flera FN-organisationer, avskedanden av erfaren personal, och utflyttning av kontor till billigare städer.

FN-systemet har länge kritiserats för att vara fragmenterat, ineffektivt och toppstyrt. Samtidigt har organisationen hamnat i ekonomisk kris efter att flera medlemsländer minskat sina bidrag – däribland USA, som genom den nya skuggmyndigheten Doge (”Department of government efficiency”) ledd av Elon Musk försöker kapa kostnaderna i det amerikanska välfärdssystemet.

Inte minst biståndsorganet USAID har fått en kraftigt nedskuren budget. Det är via den myndigheten som det amerikanska stödet till FN utbetalas.

Enligt Jan Eliasson (bilden), FN:s tidigare vice generalsekreterare och toppdiplomat, är FN:s krympande budget ett resultat av två samverkande tendenser – stormaktspolitik och nedskärningar.

– Bland större länder finns en tendens att röra sig bort från det multilaterala, från diplomatiska processer och fredsförhandlingar, och mot att utveckla intressesfärer. Att ta för sig och skriva om lagen för att kunna bestämma själv, säger han till Flamman.

Den andra är de amerikanska nedskärningarna på myndigheter under president Donald Trump. 

– Det är ju Doge som går fram som en slåttermaskin här. Man skär ned, människor förlorar jobbet över natten, och viktiga program avslutas på plats. I spåren av den här politiken finns ett stort lidande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

När klimatet går åt skogen

En avläggningsplats för timmer i Östergötland. Foto: Thomas Adolfsén/TT.

Det svenska skogsbruket hålls fram som lösning på klimatkrisen. Men stigande temperaturer, förändrade årstider och extremväder gör det svårare att bruka skogen som tänkt. Nu möter skogsarbetarna ett mer oförutsägbart arbetsliv och är oroliga för den skog där de tillbringat sina liv.

Det är en kylslagen oktobermorgon, nattens frost ligger kvar över träden i dalen. I en varm och fuktig koja, en liten barack som agerar som flyttbart rastrum, sitter Niklas, som arbetar som röjare.

– Det här är vår vardagsutsikt, säger han. Tänk om alla som satt inne på kontoren hade fått se det här.

Han bjuder på kokkaffe och berättar om sitt arbetsliv i skogen.

Han är en av ett 20-tal skogsarbetare som jag intervjuat under det senaste året som en del av mitt avhandlingsarbete. Några är maskinförare, vissa har arbetat i skogen hela livet – några från att de var elva, först med plantering, sedan som skogshuggare, och till sist som maskinförare.

De har varit med om stora skiften, från skogsmaskinernas intåg i slutet av 80-talet och massuppsägningarna som följde, till genombrotten för entreprenadsskogsbruket på 90-talet, när alla ”skulle bli entreprenörer” och de bolagsanställda skogshuggarna fick ta lån, köpa en maskin och bli företagare. Andra är röjare och planterare från Polen och Rumänien, som kommit till Sverige med förhoppningen att kunna försörja sina familjer.

Alla berättar om en stark kärlek till skogen, och ett arbete som för dem innebär att ta hand om den. De ser hur träden växer, hur de reagerar på röjningar och vad som planteras var, och på vädret. De talar om friheten: att få vara i naturen, att vara ifred, utan en arbetsledare som flåsar en i nacken. Håkan berättar att han brukar ta med sig sin hund till jobbet. Klas, maskinförare, berättar att han i maskinhytten brukar ta av sig skorna, sätta på tofflor och lyssna på ljudbok.


Produktionsskogarna finns överallt i Sverige. Vi har alla sett dem svischa förbi utanför bilfönstret på motorvägar genom Norrland och Småland. Därifrån är det lätt att missta dem för snårig natur, med svarta tjärnar, uråldriga lavar och porlande bäckar. Men många av de skogarna vi är vana att plocka svamp och promenera i, är i själva verket odlade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 14 maj, 2025

Löfven borde lobba för folket i stället

Stefan Löfven vänslas med Morten Rud Pedersen, vd på public affairs-bolaget Rud Pedersen. I bakgrunden hänger ett porträtt av tidigare socialdemokratiska utrikesministern Anna Lindh. Foto: Jesper Frisk/DI/TT.

Att förstå hur politiken fungerar är en medborgerlig rättighet. I stället för att arbeta för kapitalet borde ex-politiker ha folkbildningsplikt.

”Jag driver inte frågor åt företags vägnar, jag hjälper företag att förstå hur politiken fungerar.”

försvarar Stefan Löfven sin nya karriär som konsult och rådgivare till lobbybyrån Rud Pedersen (Aftonbladet, 11/5). Ett uppdrag som varvas med frekventa besök hos Socialdemokraterna i riksdagen och ordförandeskap för Europeiska socialdemokratiska partiet.

Löfven är bara en i raden av politiska makthavare som fastnat i svängdörrarna mellan politik och näringsliv de senaste åren. När Centerpartiet nyligen valde en ny partiledare föll valet på den tidigare lobbyisten Anna-Karin Hatt (Klägget, 16/4). Vilket kanske inte är så konstigt då valberedningens ordförande Anders Åkesson själv kombinerar sitt uppdrag med att vara konsult för byrån Nordic Public Affairs (Arbetet, 10/4).

Nu är frågan om hur lobbyismen kan regleras föremål för strid på den stundande S-kongressen. Partiledningen säger visserligen ja till ett nationellt lobbyregister i någon form – ”ett steg bort från demokrati” enligt företrädare för PR-branschen (Resume, 8/5). Men de vill också att det ska vara fortsatt tillåtet att ha hemliga lobbykunder samtidigt som man representerar partiet.

Det är mot den bakgrunden som Stefen Löfven vill förklara för sina partikamrater vad en lobbyist egentligen sysslar med: absolut inte politisk påverkan, utan utbildning! Företagsledare vill helt enkelt lära sig hur politik fungerar, och vem är bättre lämpad att undervisa dem än tidigare politiska makthavare?

Samtidigt som kraven skärps på arbetslösa och sjuka får ex-politiker bidrag utan motprestation.

Låt oss anta att denna verklighetsbeskrivning stämmer. Med tanke på att den tidigare statsministerns bolag gjorde en vinst på 2,2 miljoner förra året gör det Löfven till en av Sveriges mest välavlönade folkbildare. Kanske handlar kritiken bara om avundsjuka från arbetarrörelsens alla ideella studiecirkelledare, kasst betalda frilansskribenter och hobbydebattörer?

Men även om man inte ser något odemokratiskt eller moraliskt tvivelaktigt med Löfvens dubbla stolar uppstår en annan fråga: varför ska de insikter om demokratiska beslutsprocesser som Löfven skaffat sig under sin tid som statsminister säljas till högstbjudande på marknaden? Borde de inte snarare betraktas som en offentlig nytta som bör komma alla medborgare till del?

Behovet av folkbildning kring hur politiken fungerar är onekligen stort. Samtidigt som kapitalet lägger åtskilliga miljoner årligen på att få ta del av politikers visdom visar forskning från Göteborgs universitet att nästan var tredje svensk inte vet vilket parti som styr den egna kommunen. Ännu färre kan troligen redogöra för vilka ansvarsområden och befogenheter en kommun egentligen har, hur välfärden finansieras och hur stat, regioner och kommuner egentligen samspelar med varandra. Att lokaltidningar lagts ned på löpande band under 2000-talet kan vara en bidragande orsak. Ett slaktat mediestöd och omfattande nedskärningar på folkbildningen lär knappast vända utvecklingen.

Här borde det finnas utrymme för djärvare förslag än lobbyregister eller karensregler för övergången från politik till näringsliv. Politiska makthavare i dag har inte bara orimligt höga arvoden, utan ofta rätt till generösa omställningsstöd, garanterad inkomst och pension efter avslutat uppdrag. Samtidigt som kraven skärps på arbetslösa och sjuka får ex-politiker bidrag utan motprestation. Varför inte slå två flugor i en smäll genom att inrätta en folkbildningsplikt för före detta kommunalråd, riksdagsledamöter och ministrar?

Läs mer

Tänk vilken insats alla före detta yrkespolitiker skulle kunna göra för demokratin om det ingick i dealen att de under ett års tid ska stå till studieförbundens och den svenska skolans förfogande efter avslutat uppdrag. Tänk om skolböckernas torra beskrivningar varvades med föreläsningar och kurser om hur politik fungerar på riktigt, med makthavare som medborgarna känner igen från medier och tv?

Ett sådant upplägg har fördelar även för näringslivet. Å ena sidan skulle företagen inte längre få exklusiv tillgång till Stefan Löfvens kunskaper om politiska processer. Å andra sidan skulle de spara många miljoner på att bara göra som vanligt folk när de vill förstå hur saker och ting fungerar – nämligen anmäla sig till en studiecirkel på ABF.

Inrikes/Nyheter 13 maj, 2025

Dagmar Hagelins mördare flyttas till lyxfängelse

Alfredo Astiz och Dagmar Hagelin. Foto: Victor R. Caivano/AP / Wikimedia Commons.

”Dödsängeln” Alfredo Astiz, dömd för mord på Dagmar Hagelin, har förflyttats till ett fängelse med tennisbanor och teaterklasser. Nu fruktar grupper inom människorätt att det är ett steg mot benådning – och den mördade svensk-argentinskans bror är kritisk.

Det är den 27 januari 1977, en varm sommardag när 17-åriga flickan Dagmar Hagelin ska besöka en väninna i västra Buenos Aires. I stället möts hon av militärer på kidnappingsuppdrag. Dagmar försöker fly men skjuts ned av den senare ökände militären Alfredo Astiz, även känd som ”den blonda dödsängeln”. 

I bakluckan på en taxibil förs hon skadad till ett tortyrcenter, för att aldrig mer återfinnas. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr