SPORT SM på skidor är nu avklarade. De sjätte i ordningen i Guldstaden och de absolut bästa. Åtminstone arrangörsmässigt. För med den moderna teknik som nu finns måste de självklart vara bättre än när skrivaren av dessa rader, som ledare och skribent, bevistade de första i Skellefteå. Året var då 1946. De övriga följde 1959, 1971, 1988 och 1998.
För mig, som nu är 87 år, blir de nog de sista! Men de var bland de mest trivsamma, trots snöstormar och hård blåst de första fem dygnen.
Årets skiddrottning blev som väntat skidmetropolen Åsarnas Anna Dahlberg, som åkte hem med tre guld och ett brons i snabbloppet och en trea på långloppet 3-milen. Här blev Moras kraftfulla Elin Ek segrare. Likaså i damstafetten. Här blev Piteås damer för svåra, som nu återfått Lina Andersson efter hennes efterhängsna sjukdomar två säsonger i följd. Ett är säkert: Lina Andersson kommer nu igen på allvar. Och skojigt är också att damskidsporten i Sverige nu är på klar uppgång, efter den långa stiltje som rått efter Sonja Edström-Ruthströms, Toini Rönnlunds, ”Billan” Westins och Barbro Martinssons glansdagar.
Bland grabbarna fick SM:et fram en ny storstjärna, östersunds Anders Södergren, tredubbel guldmedaljör. Där till och med världens hittills främste Mathias Fredriksson fick se sig akterseglad. Men de är ju båda klubbkamrater tillsammans med sprintstjärnan Tobias Fredriksson. Sprinttävlingarna blev oerhört rafflande. Och kanske blir det dessa som mest slår an på publiken i framtiden. Den mest lovande bland alla dessa är nog Bergnäsets Peter Larsson.
Men hur ser framtiden ut? Ja visst är toppen stark. Men knappast bredden inom hela skid-Sverige. Ja jag är faktiskt orolig för framtiden för det satsas nästan bara på toppåkarna. Mycket lite görs för att få fram nya unga förmågor runtom i landet. Det är ett måste.
De massor av skidtävlingar som förr hölls runtom i skidlänen är nu helt borta. Varit tvungna att ställas in. Orsaken är de stora världscup-tävlingarna som hålls vecka efter vecka vintern lång ute i hela Europa. Och de flesta elitåkare tävlar där. Ja, tvingas för at få ihop poäng i världscupen på skidor som är det största av alltihopa. Så ingen storåkare har numera tid och ej heller lust – för VC-tävlingarna ger pengar – att tävla på lokala mindre tävlingar i kommunerna.
För att nämna det stora skidlän jag själv kommer ifrån och där jag tävlade i min ungdom för sextio år sedan, så är följande dåtida stora tävlingar helt borta: Kalix-spelen, Övertorneå-spelen, Lule-såelen, tävlingar i Råneå, Pålänge, Båtskärrsnäs, Jokkmokk, Vittangi, Arjeplog och Arvidsjaur, Älvsbyn, likaså de stora Bodenspelen, jarkaspelen och Svansteinspelen. Ja till och med de anrika Kirunaspelarn, som ofta samlade hela världseliten, är nu nedlagda. Man får aldrig numera dit några storåkare. Och då uteblir också den stora publiken.
Pessimistisk? Javisst. Nu är det förutom SM bara Vasaloppet som drar stora skidlöpare och den stora publiken. Tyvärr.