I förra veckan var det meningen att EU-parlamentets utskott för kvinnors rättigheter och lika möjligheter skulle behandla Marianne Erikssons (v) rapport om konsekvenserna av sexindustrin i Europeiska unionen.
Men rapporten mötte motstånd och nu har behandlingen skjutits fram. Eriksson menar att det finns flera anledningar till utskottets agerande och trots att hon har vädjat till medlemmarna att inte fastna på prostitutionsfrågan, så fick rapporten 138 ändringsförslag på den punkten.
– De som är tongivande i utskottet är framförallt Holland och Tyskland. Det är länder som har registrerat prostitution som ett yrke. De vill vidga begreppet om yrkesverksamhet och på det hela taget är detta en politiskt känslomässig fråga.
Hon påpekar även att Sverige är det land som valt att fokusera på kunden i frågan om sexköp, medan flera länder inom EU menar att de ”ännu inte identifierat kunden”.
– Jag fick ligga på i fyra år för att överhuvudtaget få göra den här rapporten. Dom vill inte ha den. Jag har mött det här motståndet sedan 1996 när debatten om frivillig och ofrivillig prostitution kom igång.
Eriksson tycker att är svårt att svara på varför hon möter så starkt motstånd, och menar att det finns det finns en politisk konflikträdsla i EU-parlamentet.
– Egentligen skulle dom kunna rösta ner den, men det är ingen som vågar säga att de inte står för det som rapporten visar.
Rapporten är gjord för att belysa den globala sexindustrins stora inflytande och det faktum att vi idag ”möter sex till salu i vår e-post, i tv och snart över våra mobiltelefoner”. Sexindustrin är en av världens rikaste industrier och enligt rapporten svarar den för ungefär fem till sju biljoner dollar varje år, vilket är mer än världens sammanlagda militärutgifter.
Fyra miljoner människor, de flesta är kvinnor och barn, beräknas enligt FN årligen transporteras runt inom och mellan länder i syfte att utnyttjas sexuellt.
– Det handlar om ofattbara pengar, och eftersom stora delar är illegal handel är det svårt att få exakta siffror.
Flera av de stora företagen inom sexindustrin, så som Private Media Group Inq (svensken Bert Miltons företag) och Beate Uhse AG (tyskt) är noterade på Nasdaq- respektive Frankfurtbörsen, visar rapporten.
PSE-gruppen (socialdemokratiska partigruppen) menade att de hade svårt att sätta sig in i rapporten och ville skjuta fram den till nästa möte, som äger rum den 15–16 mars. Därmed uppstår problem eftersom undersökningen är en så kallad initiativ-rapport, vilket innebär att den är knuten till Marianne Eriksson. Och eftersom man nu är i slutfasen av sittande parlament, och det är en rad andra frågor med högre prioritet som måste behandlas, befarar hon ett försök att förhala rapporten.
– Deras taktik är att skjuta upp den så att den inte ska behandlas i plena överhuvudtaget. Därför har jag nu bokat tid med GUE/NGL-gruppens lening för att försäkra mig om att det finns utrymme för behandling.
Rapporten har fått stor uppmärksamhet i media och Eriksson har kontaktats av länder både inom och utanför EU. Bland annat har hon fått en inbjudan till Microsofts säkerhetsmöte, eftersom rapporten delvis handlar om handel över nätet.
– Till skillnad från utskottet, så har själva marknaden reagerat, säger Eriksson.
Överlag menar hon att det är en utmaning för EU-parlamentet att det överhuvudtaget kommer in kvinnor i politiken som lyfter upp nya frågor på dagordningen.
– När Palermoprotokollet från 2000 om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, behandlades i Genève, var det nästan slagsmål, erinrar sig Eriksson.
– Detta är en industri som drar in en massa pengar till länders statskassor, därför är det många som vill se att den upprätthålls. Faktum är att handeln ökar och i spåren följer ekonomisk brottslighet och narkotikahandel. Jag antar att detta är en del av neo-liberalismen, säger Marianne Eriksson.
