Varför Vänsterpartiet alltid bråkar
- Detta ämne har 4 svar, 4 deltagare, och uppdaterades senast för 10 månader sedan av .
-
Inlägg
-
Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.
Läs hela artikeln här: Varför Vänsterpartiet alltid bråkar
Känner inte igen mig. I Uppsala respekterar vi varandra, arbetar långsiktigt strategiskt i kommunfullmäktige, förhandlar och kompromissar, stödjer den lokala Palestina rörelsen, har nätverk av olika slag, sociala aktiviteter.
Du plockar lågt hängande frukter i din beskrivning av partiet……Hej Jacob! Jag tycker också att det du beskriver präglar partiet i stort, i varje fall i senare tid. Det jag beskriver är snarare en del av partiets historia, som lever kvar via den interna opposition som nu lämnar partiet.
Tycker denna delen säger mycket:
“Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.”
Det “stalinistiska” är inte disciplin och att följa majoritetsbeslut utan hur man försöker nå disciplinen. “Stalinismen” är att man “löser” politiska motsättningar och bygger “enighet” med byråkratiska manövrar, uteslutningar, mobbning, hemliga överenskommelser, svängar som saknar demokratisk förankring osv. Detta är något som klart funnits i SKP/VPK/V eftersom att vi ändå var stalinister. Det går klart att debattera hur mycket som finns kvar av det idag men det är väl tydligt att det finns ett djupt rotat problem i partiets struktur fortfarande. Till synes har både “sidor” använt vissa av dessa metoder genom åren, Amineh Kakabaveh skriver t.ex att Daniel och Lorena använde samma metoder mot henne.
Enighet och disciplin i ett genuint arbetareparti måste nås genom öppen debatt om strategi, taktik och politiken vi vill driva – inte utifrån teori utan för att sätta vår vardagliga kamp i ett större sammanhang. Det är ju det som byggde Socialdemokraterna från början som ett socialistiskt arbetareparti och den tradition som Socialdemokratiska Vänsterpartiet ville föra vidare vid splittringen 1917.
Hej T, jag kan hålla med. Jag tycker definitivt att ledningen borde ha fört den här kampen mer öppet, i stället för att ständigt lägga locket på. Folk undrar.
Precis som att Delgado Varas och Riazat har haft en (halvt) dold organiserad allians för att underminera ledningen, i stället för att utmana den i en öppen process.
Min erfarenhet av bråken i V de senaste decennierna är att det finns en gegga där personliga konflikter vävs in i de ideologiska (från båda håll), och att detta är något man behöver göra upp med om man vill växa bland väljarna.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
