Att anklaga någon för att tillhöra, leda eller arbeta i en fraktion är något oerhört allvarligt. Ordet är väldigt laddat. Det implicerar bland det värsta man kan göra i en politisk rörelse. Antingen anklagar man någon för fraktionsarbete och är då beredd att visa upp bevis och eventuellt införa någon form av disciplinära åtgärder mot den personen eller så vill man med anklagelsen misstänkliggöra och dra en skammens skugga över den personen.

Gissa om jag blev förvånad när jag hörde Stig Henriksson, från talarstolen, anklaga Daniel Sestrajcic för fraktionsarbete när han pläderade mot att Sestrajcic skulle ingå i valberedningen.

Stig Henriksson är kung i Fagersta, kommunen där vänsterpartiet har 53 procent. Jag respekterar honom och skriver väl om honom och hans arbete i min senaste bok Deltagande demokrati. Två saker kan jag nämna här, förmågan att lyssna på och prata med andra, på riktigt (en alltför sällsynt ledaregenskap). De gånger jag blev intervjuad av media under kongressen försökte jag alltid visa på behovet av förankring hos dem som ska väljas till olika förtroendeuppdrag. Av dem som själva kallar sig ”förnyare” tog jag Stig Henriksson som exempel på någon som är förankrad och därmed blir vald. Jag har inte sagt något om någon annan, men efter nyhetsinslagen den här helgen där Karin Svensson Smiths bitterhet trängt genom rutan för att lägga sig som en mörk filt över ens ansikte är det nog uppenbart att förankringsproblemet finns. Men Stig Henriksson är inte sån och dessutom är han skicklig med media.

Ändå har vi alltså ett kommunalråd, i en kommun där partiet har över 50 procent, som är förankrad, blir vald och har förmågan att lyssna som står och anklagar en partikamrat för fraktionsarbete. Nu är inte heller Daniel Sestrajcic vilken kamrat som helst. Jag är benägen att hålla med pläderingen där han uppgavs vara ”en av de finaste kamraterna jag någonsin har träffat”. Detta säger jag för att ingen ska anklaga mig för att hemlighålla information. Jag känner, uppskattar och arbetar ofta tillsammans med Daniel Sestrajcic. Men egentligen spelar det ingen roll. Kanske hade jag reagerat ännu starkare om det hade gällt en kamrat jag inte kände. För antingen anklagar man någon för fraktionsarbete och är då beredd att visa upp bevis och eventuellt införa någon form av disciplinära åtgärder mot den personen eller så vill man med anklagelsen misstänkliggöra och dra en skammens skugga över den personen.

Eller så har man inte förstått betydelsen av ord. Ingenstans i samhället kan man slänga sig med vilka ord som helst, anklaga folk för olika saker och sedan inte vara beredd att driva det eller stå för det. Förr eller senare kommer då skuldbördan att falla tillbaka på den anklagande. Det finns en dikt, av Tage Danielsson, jag minns inte exakt hur den går, jag tror den heter något i stil med ”ords betydelse”. Jag rekommenderar att ni slår upp den och läser den, den är fin, tänkvärd och lärorik. Den hjälper att lära oss vad ord betyder.