Läsåret 1967/68 gick Kjell Nilsson sista året på fotoskolan i Göteborg. Han strövade omkring på stan med sin kamera, och fastnade för arbetarstadsdelen Haga. Kjell Nilsson kom själv från Masthugget, där han sett grävskoporna äta sönder det gamla kulturlandskapet. Skulle Haga möta samma öde?
I så fall var det bäst att bevara minnet för eftervärlden – i bildform. Så resonerade Kjell Nilsson när han påbörjade sitt plåtningsprojekt. Idag, mer är 35 år senare, återfinns hans fotografier på Allégården i Göteborg, i precis det område han en gång förevigade.
I utställningen Haga 68 ser vi byggnader, kaféskyltar, modeskyltfönster och framför allt människor. Kjell Nilsson tror att han bemöttes med en större öppenhet då, än han skulle gjort idag.
– Det var en mer oskuldsfull tid. Att någon kom med en kamera verkade inte skumt. Framför allt tror jag det vore näst intill omöjligt att fotografera barn idag, med hela pedofildebatten, säger han.
Tur då att bilderna från 1968 finns kvar. Barn, vuxna, gamla, alla fastnade de i Kjell Nilssons kamera, och man slås av hur mycket som hänt – och hur lite. Två moderiktiga unga män – den ene iförd tidstypisk Sgt Pepper-mustasch – poserar glatt framför kameran och ser så mycket 1967 ut som det går. Fast bilden kunde lika gärna varit tagen idag; sådana är modets vågor.
En bild som inte kunnat tas idag är emellertid menyn från restaurangen. Sjömansbiff för fyra och nitti. Men tiderna var andra.
– Jag gick på studielån, och fick väl ut ett par tusen kronor per år. Pengarna räckte, men fyra och nitti var inte jättebilligt.
Något annat som inte var billigt var Kappahls kappor. I skyltfönstret ser man kappor för åtskilliga hundralappar.
– På den tiden tillverkades kapporna av svenska teko-arbetare, så då blev de dyra. Jag tror min mamma hade råd att köpa en ny kappa ungefär vart tredje år.
Kjell Nilssons farhågor kom inte att besannas. Haga står kvar, till stora delar med likadan bebyggelse som då, för länge sen. Men husen är renoverade, och den ruffighet, som präglar Nilssons fotografier, är för alltid borta. I sitt informationsblad hoppas han att husen än idag bebos av ungefär samma sorts människor som 1967. Men tror han det är så, efter lyxrenoveringarna?
– En del människor har väl blivit kvar, men många har inte haft råd att stanna. Man kan alltid hoppas att Haga även nu bebos av öppna, varma människor, som då, filosoferar Kjell Nilsson.
Utställningen avslutades den 10 februari, men det kan komma öppningar för att se Kjell Nilssons fotografier även i framtiden. Och då inte bara dessa, som nu hängts upp för beskådning.
– Jag hittade väl ungefär 20 bilder till, som har den rätta kvalitén. Och det vore himla roligt ifall någon av dem jag fotograferat känner igen sig och hör av sig!
