1960 reste Walter Whitman Rostow en trappa för världens länder att ta sig uppför. Alla ekonomier skulle genom en take-off ansluta sig till kretsen av masskonsumerande industrisamhällen. Walt Rostow var presidentrådgivare och expert på u-landsfrågor. Han dog för snart ett år sedan. Trappan står kvar. 1961 är Rostow i södra Vietnam på Kennedys uppdrag. Ngo Dinh Diem, diktatorn som USA stöttar, vet att amerikanerna har synpunkter på hans regim. Han vänder sig till sin gäst:
– Vad är ert råd?
Rostow råder Diem att lita till den nya generationen av unga teknokrater inom armén. Hemkommen manar han presidenten att ”trappa upp hela Vietnamoperationen”. Tre år senare är Diem med USA:s välsignelse avlivad av den nya generationens officerare. Rostow förklarar att det varit ett misstag att lita till civila ledare i u-länderna.

I Indonesien tar militären makten och organiserar en massaker på flera hundratusen misstänkta kommunister. Rostow finner ”nyordningen uppmuntrande”. Ivrigt räknar han liken efter fiender och förmodade fiender i Vietnam. Han kan snart summera i 100 000-tal. Kalkylerna pekar varje gång mot en slutseger – bara en liten bit bort.
Robert McNamara, försvarsministern, beklagar sig i sina memoarer: ”Vi hade fel, fruktansvärt fel”. Så icke Rostow.
– Jag förtränger inte för ett ögonblick att vi tröttnade på kriget och drog hem våra trupper. Jag förnekar inte heller att Vietnam var ett uselt krig och att det var väldigt tufft för krigsveteranerna och deras familjer och mycket annat… Jag vill bara tillägga att jag anser att vi uppnådde de strategiska mål som Lyndon Johnson och hans kollegor ställde upp.

Kommunismen hejdades innan den nådde Thailand, Indien och oljefälten vid Persiska viken.

Walt Rostow var en typisk uttolkare av den välfärdskapitalism som växte fram i vår del av världen efter andra världskriget. Han tog keynesianismen för given och bejakade masskonsumtionen och de sociala trygghetssystemen. Klassmotsättningar, arbetslöshet och annat som engagerat Karl Marx ansåg han tillhöra ett passerat steg i utvecklingen. På samma sätt var det med kolonialism och imperialism. Det var utslag av en nationalism som masskonsumtionssamhällena växt ifrån. Nu skulle Amerika bistå de länder som längre ner i tillväxttrappan stod inför sin take-off. Det var farligt, skrev han i Stages of Economic Growth, om de fastnade i en ”reaktiv nationalism”. Länderna i norr måste hindra ett sådant förlopp att ”ödelägga världen”. Om nödvändigt med våld. Tilltron till den sociala ingenjörskonsten är inte längre på modet. Annars ränner dagens chefsideologer upp och ner i samma trappa. Det mest utmärkande för såväl professor Walt Rostow som dagens postmoderna och postindustriella profeter är oförmågan att se de förtryckta folkens betydelse för de sociala framstegen. Under 1900-talet förbättrade revolutioner och nationell frigörelse livsvillkoren för hundratals miljoner människor i kapitalismens utkanter. Dessa omvälvningar i periferin var en av förutsättningarna för den demokrati, den masskonsumtion och de sociala inrättningar som Rostow tar för givna. På samma sätt som den ryska revolutionen gjorde det lättare för arbetare i andra länder att tillkämpa sig demokrati och fackliga rättigheter, uppmuntrade det nationella befrielsekriget i Vietnam folkliga rörelser runtom i världen, också i kapitalismens centrum. Ur detta kom nya sociala trygghetssystem, lättnader av fabriksförtrycket, minskade inkomstskillnader, förbättringar av kvinnornas ställning och mycket annat.
Samtidigt finns det ett mått av sanning i Rostows värdering av kriget. Dess frigörande, revolutionära kraft förtärdes i den helvetes eld USA:s krigsmaskin lät löpa över byar, skogar och risfält. När stjärnbaneret rullats ihop och den sista helikoptern lämnat Saigon var den stora tillbakarullningen av de folkliga framstegen i världen redan igång. Det började i syd med kuppen i Chile och skuldutpressningen, slutade i norr med de nyliberala omställningarna. Den rika världens borgerlighet segrar sig nu ner i ekonomisk depression, socialt sönderfall och politisk reaktion. Grundläggande rättsstatliga principer sätts åt sidan i namn av kamp mot terrorismen. De politiska institutionerna reorganiseras för att minska utrymmet för demokratiska influenser, och i utrikespolitiken är det comme-il-faut igen att tala om imperialismens välsignelser. Med Bushdoktrinen och anfallet mot Irak är vi tillbaka i kolonialkrigen.
Detta högmod kan komma att straffa sig. Frågan är vad vi gör av vårt motstånd. Hur kliver vi ur Rostows trappa?