Den 1 januari fyllde Haiti 200 år som formellt självständig nation. Men firandet inleddes månaderna innan med stora manifestationer mot Aristide med krav på hans avgång.
Protesterna möttes och möts med blodigt våld från polis och Aristides ”chimeres”, civila paramilitära grupper som kan jämföras med Duvalierklanens ”Tonton Macoutes”. Ett tjugotal personer mördade i slutet av december.

I över 30 år satte ”Papa” och ”Baby Docs” Tonton Macoutes skräck i den haitiska befolkningen. Aristide var folkets hopp och vann en överlägsen valseger 1990.
Militärkuppen tvingade honom i exil men han återvände 1994 med 20 000 USA-soldater framför sig.

USA har sedan ockupationen 1915–1934 inte tillåtit en regering som grannen i norr inte har kontroll över. Därför stödde den Duvalierdynastin (1957–86) under alla år tills den för USA var politiskt och ekonomiskt förbrukad.

Därför befarar den demokratiska oppositionen, organiserad i ”184-gruppen”, att USA nu drar i trådarna för att ersätta envåldshärskaren Aristide med en egen representant som ska fortsätta den nyliberala modellen.
– Sedan år 2000 har EU och USA stängt allt ekonomiskt utbyte med Haiti. Det är uppenbart att de försöker ringa in Aristide för att framtvinga hans fall och därefter gå in med en styrka för att rekolonisera detta försvarslösa land, skriver reportern Lisandro Otero från den latinamerikanska nyhetsbyrån ALAI.

Enligt Otero handlar det inte om en seriös oro för en utsatt demokrati, inte heller för att uppnå en normalisering av det politiska livet.
– USA försöker, som man gjorde i Georgien med Sjevardnadze, avsätta en envåldshärskare för att installera en USA-vänlig kamarilla.
– Haitis folk behöver göra en kraftansträngning för att förhindra att USA och dess lokala allierade, i spåren av den nuvarande förtryckaren, utnyttjar den aktuella situationen för att tillsätta en nyliberal exploatör, menar Otero och fortsätter:
– Planen som Bushgänget med all säkerhet kommer att verkställa handlar om att använda det haitiska territoriet som bas för aggressiva operationer mot det näraliggande Kuba. Det avser också att skapa ett ekonomiskt säte för att än mer lägga under sig Dominikanska republiken (som utgör andra hälften av den ö Haiti är beläget på – reds anm.).

Det är med denna dramatiska bakgrund som haitianerna firar den första segerrika revolutionen på den latinamerikanska kontinenten. För 200 år sedan bevisade slav-ättlingarna från Afrika att ett litet men kämpande folk är kapabelt att resa sig och besegra en ockupant och införa sociala reformer.

KUBA OCH HAITI – TVÅ FOLK OCH TVÅ REVOLUTIONER
 
Haiti blev det första landet att befria sig från kolonialismen på den amerikanska kontinenten medan Kuba blev det sista.
 
1895 stupade i strid mot spanjorerna befrielsehjälten José Marti. Men några år senare hade den kubanska befrielsearmén praktiskt taget besegrat spanjorerna. Då ingrep USA och med förevändning om ”fara för amerikaners liv” intervenerade USA mot Spanien. 1903 tvingades kubanerna underteckna den så kallade Platt-Admentpakten vilket gav USA rätt till det som i dag är Guantánamobasen.
 
Men även om Kuba var den sista nation att kasta ut spanjorerna, blev landet det första att befria sig från USA:s totala dominans i Latinamerika. Den 1 januari 1959 besegrades Kubas variant av Duvalier-dynastin, Fulgencio Batista, USA:s lojale militär och lokale regent på Kuba. Ett socialt och politiskt projekt inleddes som den 1 januari i år firade 45 år med massdemonstrationer över hela Kuba.
 

SKILLNAD PÅ FLYKTINGAR
 
Kubas socialism har inneburit sociala framgångar utan like jämfört med utvecklingen i Latinamerika. Och medan Haitis 21-åringar lämnar skolan medvetna om att de inte kommer att få ett arbete utan i stället löper en stor risk att dö i aids, har kubanerna både gratis utbildning, hälsovård och ett kommande arbete när de lämnar skolan.
 
USA:s behandling av dessa två folk är också illustrerande. Medan Washington stimulerar olaglig emigration från Fidels Kuba, vilka hälsas som hjältar om de också kapar ett flygplan, fängslas och transporteras haitierna som anländer till Miami tillbaka till ön där ”västlig demokrati och fria val råder” men där 70 procent av människorna är fattiga eller där halva befolkningen varken kan läsa eller skriva.
 
I Miami ser haiterna med förakt mot många av de kubaner som de ser som ”överlöpare” för den amerikanska administrationen mer än som kubanska patrioter.

200 ÅR SEDAN DEN FÖRSTA SEGERRIKA REVOLUTIONEN I LATINAMERIKA
 
Haitis förste president erbjöd Simón Bolívar vapen, ammunition, fartyg, haitiska officerare och andra frivilliga i kampen mot den spanska kolonialmakten. Det enda villkoret Pétion ställde till Bolivár var att ”upplösa slaveriet”. Bolivár uppfyllde senare detta krav.
 
På den första kongressen för de “Bolivarianska folken”, genomförd i Caracas den 25 november 2003, talade Henry Boisrolin, ordförande för den Demokratiska Haitianska kommittén i Argentina, om betydelsen av det haitiska folkets uppror för 200 år sedan och hur de intima banden mellan det karibiska, afrikanska folkens kamp var och är intimt förbundet med de latinamerikanska folken.
 
Då var det Simon Bolivár och Haitis förste president Alexandre Pétion, som förenade sina antikoloniala styrkor och materiel mot den franska och spanska kolonialismen. I dag är det karibiska och latinamerikanska folken som förenar sina ansträngningar för att slå tillbaka USA:s förslag till frihandelsprojektet ALCA.
 
På Haiti bokstavligen slaktades de tre ursprungsfolken arawacks, tainos och caribes av de spanska kolonisatörerna under mottot ”västlig civilisation och kristenhet”. Tusentals slavar från Afrika forslades som djur för att användas som arbetskraft i bland annat guldgruvor och sockerrörsplantager.
 

FÖRSTA SEGERRIKA SJÄLVSTÄNDIGHETEN
 
Latinamerikanska historiker har medvetet eller omedvetet förtigit att de första segerrika upproren i Latinamerika utgjordes av svarta slavar som besegrade en av världshistoriens mest omskrivna män och krigförare; Napoleón Bonaparte. Den första självständiga latinamerikanska nationen utropades av svarta män och kvinnor.
 
– Med några undantag och skillnader, kan denna seger jämföras med det vietnamesiska folkets stora seger 1975 över den nordamerikanska imperialismen, understryker Henry Boisrolin, ordförande för den Demokratiska Haitianska kommittén i Argentina.
 
Alejandro Pétion utropades till Haitis förste president. När den latinamerikanska befrielserörelsen ledare som Francisco de Miranda och Simón Bolívar led militära nederlag mot spanjorerna, kallade Pétion på Bolivar för att erbjuda honom vapen, ammunition, fartyg, haitiska officerare och andra frivilliga. Det enda villkoret Pétion ställde till Bolivar var att ”upplösa slaveriet”. Bolivar uppfyllde senare detta krav.
 
Mannen som proklamerade Haitis självständighet för 200 år sedan hette Jean Jacques Dessalines (1758–1806). Han offentliggjorde nationaliseringen av de härskande klassernas egendomar och kunggjorde införandet av den första jordreformen vilket, enligt Boisrolin, medförde att han mördades dessa sociala klasser den 17 oktober 1806.
 
– Sedan det datumet, summerar Boisrolin, har det haitiska samhället gått från misslyckande till misslyckande. Och med den nordamerikanska ockupationen under 19 år (1915–1934), fungerar Haiti som en perfekt nykoloni för Förenta staterna.

BAKGRUND HAITI

De åtta miljoner invånarna på Haiti, sedan ett sekel ekonomiskt och politiskt kontrollerat av USA, genomlever en dramatisk social och ekonomisk situation.

• 70 procent av den yrkesaktiva befolkningen är arbetslös.
• Klyftan mellan den stora svarta massan (95 procent) fattiga som talar kreolska (en karibisk variant av franska och engelska) och det lilla rika fåtal mulatter (5 procent) som talar franska och den procent (1) som äger hälften av Haitis rikedomar, är avgrundslik.
• Genomsnittsinkomst: 480 dollar/år.
• Främsta exportprodukter: Lätt manufaktur, kaffe, matolja och mango.
• 60 procents analfabetism
• Medellivslängd 49 år.
• Barnadödligheten uppgår till 120 per tusen födda – att jämföra med grannen Kuba som bara har 6,2 per tusen, ungefär likvärdigt med Sverige.
• En stor del av befolkningen är smittad av hiv och aids.
• Religion: Romersk-katolska kyrkan 80 procent (flertalet praktiserar även voodoo), protestanter 16 procent, övriga fyra procent.

Regering:
”Familia Lavalas” utgör den politiska rörelsen som Aristide stöder sig på. Aristide, vars politiska rötter fanns i befrielseteologin i början av 1980-talet, valdes 1990 till president men avsattes i kuppen 1991. 1994 återinsattes han men överlämnade makten till Rene Preval 1995. Enligt grundlagen är det förbjudet att väljas på två löpande mandatperioder. I maj 2000 ställde dock Aristide upp igen och vann genom ett omfattande valfusk. Oppositionen bojkottade valet. OAS föreslog omval vilket aldrig genomfördes. I dag anklagas Aristide för att ha berikat sig genom knarkhandel, korruption och andra tvivelaktiga verksamheter.

Opposition:
“El grupo de los 184”, 184-gruppen utgörs av civila folkrörelser, partier och organisationer som representerar majoriteten av det haitiska folket. De främsta ledarna är André Apaid och Paul Evans.