”Hymla inte om invandrare”, skrev professor Bo Södersten på DN Debatt förra söndagen. ”Invandringen till Sverige kostar i dag 40–50 miljarder kronor årligen /…/ att hymla om detta tjänar ingenting till eftersom siffrorna talar sitt tydliga språk.” Siffrornas bakgrund framgår tyvärr inte av artikeln. Det kunde vara ett problem i sig för hans egen argumentation – särskilt eftersom Södersten resonerar i kända, men osmakliga, dikotomier av närande och tärande invandrare. Sak samma. Artikeln har fått sin avsedda effekt: insändarsidorna fylls nu av ”äntligen någon som talar klarspråk”.
I en ledarkrönika svarade DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal att bidragsberoendet bland invandrare knappast är någon tabubelagd nyhet och varnade för att göra pengar till subjekt i stället för människor.

Tack för det. Men kanske Ekdal skulle reagerat lite tidigare; ty rasismens dammluckor öppnades på DN Debatt för länge sedan.
LUF-ordföranden Fredrik Malms ”Massmordspredikan i svensk moské” (21/8) kanske kan anses smaklös men uppfyllde i alla fall något krav på konkretion och källangivelse för vad som åsyftades. Den följdes av ”Judehat bland muslimer tystas ned” (19/10) där två forskare gjorde ett nummer av att a) ha hittat ett antal muslimska hemsidor som hetsade mot judar, b) Säpo registrerat 131 antisemitiska brott under 2002 och c) lärare vittnat om ”spridd och ohöljd” judefientlighet bland arabiska elever i förorterna. Sen kopplades dessa fenomen samman utan närmare resonemang eller källangivelser.
Så följde oberoende moderate ledarskribenten Magnus Karavelis (DN 26/11) utpekande av islam, inte bara som ett säkerhetshot utan också mot Sveriges kulturella identitet. Vår relation till islam är en ödesfråga, fastslog Karaveli. DN refuserade ett allegoriskt svar där ”muslimer” bytts ut mot ”judar”.
Kort sagt: det handlar om en trend, och det handlar om ett crescendo. Konkret kan det spåras till två desperata folkpartidrag från 2002 och till folkpartistämman i november 2003, där socialliberalismen börjat kastas överbord.
Men det är också ett mer generellt tankemönster, där liberalerna varnar för Bushs religiöst färgade korstågsanda, men samtidigt låter ”den vite mannens börda” uttryckas allt oftare. Under andra världskriget fanns – även om Torgny Seger- stedts betydelse tenderar att överdrivas – liberala röster mot vansinnet. Den fallna manteln får Ekdal gärna ta upp.