I filmen om Nabila får vi titta in i verkligheten hos en ung svensk-kurdisk tjej från Hammarkullen i Göteborg.
Nabilas främsta intresse och passion är att rappa och filmen följer henne när hon uppträder tillsammans med sin grupp på olika demonstrationer och fester. Hon medverkar bland annat på RKU:s samlingsskiva för Palestina och i andra politiska sammanhang.
Nabila är bra på att uttrycka sin livserfarenhet i låtarna och filmen arbetar mycket med hennes musik som bakgrund. Ibland antar filmen också ett slags metaperspektiv, som när den blir en del av en musik-videoinspelning.
Nabila läser socialpedagogik på en högskola som ligger på tre timmars pendelavstånd och eftersom musiken tar upp mycket av hennes tid blir studierna lidande.
Detta är ett stort bekymmer för Nabilas pappa.
Pappan är väldigt central i filmen och gestaltningen av honom bidrar till att visa upp en annan sida av kurdiska och muslimska fäder än vad som vanligtvis förekommer i media.
Nabilas familj gestaltas med mycket värme och humor, och pappan är både rolig och alvarlig.
Hans skämtsamma förtvivlan över att hans ena dotter vill bli muslim och att hans andra dotter rappar, är talande för filmens tematik.
Man vill skildra mötet mellan olika kulturer och människor utan att teoretisera eller romantisera de problem och händelser som uppstår.
Detta är också filmens styrka. Upphovsmännen lyckas leverera ett relativt osentimentalt och rakt porträtt av en ung kvinna som kämpar sig fram i livet.
Genom Nabilas person kanaliseras mycket av den frustration över det sociala samhällets misslyckande som existerar i förorten och hennes framgång som artist fungerar som ett svar på detta utanförskap.
Problemet med filmen är att den aldrig riktigt tar fart, den berättade historien blir alltför tunn och filmarna borde utvecklat porträtten av de personer som existerar runt Nabila. Rent tekniskt är inte heller filmen något mästerverk, en hel del svagheter drar ned helhetsintrycket och man tröttnar rätt snabbt på den skakiga handkameran. Nabila fungerar dock bra som en skildring av ett Sverige som sällan syns i medierna annat än som problem. Och en grupp människor som inte är särskilt synliggjorda får komma till tals och dela med sig av sina upplevelser och sin vardagsproblematik, detta är gott nog.
