Hösten 2002 och våren 2003 blev de folkliga protesterna världen mot Förenta staternas planerade krig så omfattande att krigsutbrottet kunde fördröjas någon tid. Många annars följsamma regeringar undvek också med denna folkopinion i ryggen att ge Förenta staterna sitt stöd. Det blev därför inte möjligt för regeringen i Washington att få Förenta nationernas säkerhetsråd att sanktionera anfallet.
Detta att ett världsomfattande folkligt motstånd så kunde fördröja ett krigsutbrott visade åter freds-arbetets möjligheter. Åter, ty för femtio år sedan spelade den tidens organiserade rörelse en stor roll när det då förberedda kärnvapenkriget, det så kallade Tredje världskriget, kunde förhindras. Vi som då samlade namn för Stockholmsappellen bidrog till att Förenta staterna beslöt att inte sätta in kärnvapen mot Kina under Koreakriget.
Då det visat sig vara möjligt att uppskjuta eller förhindra ett krig är det viktigt att komma ihåg att de gånger detta lyckats har det berott på att proteströrelsen förmått vara på en gång bred och principiell. Bredden är viktig; om rörelsen inte kan överbrygga etniska, religiösa och politiska motsättningar sprängs den.
För 50 år sedan och för 30 år sedan var antikommunismen krigskrafternas ideologiska verktyg; nu är det talet om kulturernas krig, hotet från islam och talet om terrorism.
Men principerna och medvetenheten är inte mindre viktiga. Ty den folkliga fredsviljan förmådde inte hindra krigsutbrottet 1914. Antimilitarismen bland ungdomen ansågs stark; i vart fall var den högljutt larmande i såväl Tyskland som Frankrike.
Två år därefter röstar de högtidligt fredstalande själva för kriget; skickar ut sina väljare och medlemmar att dö.
Solidaritetsaktionerna och dokumentationen om spelet mellan makterna visade sig inte vara starka nog för att under 1930-talet kunna hejda den japanska imperialismens angreppskrig mot Kina, Italiens erövringskrig mot Etiopien och det av Italien och Tyskland organiserade kriget mot den spanska republiken.
Därmed kom det nya världskrig, som inletts med Japans angrepp på Kina 1931, att efter ohyggliga folkmord avslutas först fjorton år därefter.
Vi lyckades denna gång för en tid uppskjuta angreppet mot Irak. Det var en seger men Förenta staternas krig fortsätter såväl i Irak som Afghanistan och vi vet att nya krig förestår. Därför är det nödvändigt att resonera kring vissa grundfrågor. Jag skall ta upp några som det inte anses taktiskt lämpligt att tala högt om:
Man gör klokt i att hålla perspektivet. Förenta staternas ledare gör anspråk på att Förenta staterna är den enda supermakten. Det är inte något historiskt unikt. Hegemoni kallades det i det antika Grekland.
Den rollen hade Sparta över staterna på Peloponnesos och så småningom över hela Grekland i början av perserkrigen. Nyss var det Spanien som var världsmakten. För ett par generationer sedan hävdade Storbritannien med sitt imperium världssuprematin. Om sådana hegemoner kan sägas vad Mao sade: Papperstigrar.
Det går Förenta staterna som det gått de tidigare. Men – som Mao också sade – man bör inte glömma att dessa papperstigrar har riktiga klor så länge de existerar.
Visst visar Förenta staterna klorna i de krig de nu för. Men samtidigt markerar dessa krig slutet på en mer än femhundraårig epok: Det västerländska världserövringsförsöket. Det har varit en epok av folkmord utan motstycke. En mörk tid i världshistorien.
Tradition är inte utan betydelse. Förenta staternas vidriga politik erövringskriget mot Filippinerna, bakteriekriget mot Korea och kriget i Sydostasien – samt dess politiska och ekonomiska stöd åt erövringen av Palestina och fördrivningen av dess folk – har sin ideologiska förklaring i den egna historien; staten har grundats på folkmord och avsiktlig förintelse av ursprungsbefolkningen.
Men denna femhundraåriga period är nu över när Kina återtar sin normala position och Indien skaffar sig egna kärnvapen.
Det är – som konfucianerna uttrycker det – viktigt att återställa orden. De officiella ideologerna i våra så kallat västerländska stater talar mörkt om humanitet och människovärde. Ja, det inrättas hela ämbetsverk för att sköta den propagandan.
Just därför bör det mycket tydligt sägas att detta västerländska välstånd utvecklades genom profiterna från kapitaliserat barnablod i Afrika, Amerika och Asien.
Det är en viktig diskussion att ta upp i skolor och på möten av olika slag för att gå mot och slå sönder de nya krigens ideologiska legitimitet.
Nykolonialism talade vi om när kolonialherrarna tvangs bort från den direkta makten över kolonierna och sökte göra dem ekonomiskt avhängiga. Men ny kolonialism är det inte. Det som Förenta staterna och dess allierade nu söker genomföra är den enkla och råa gammelkolonialismen.
Därmed blir det också möjligt att se det som kallas folkrätt lite tydligare. Visst finns en historiskt utvecklad sådan. Men Förenta staternas regering behandlar krigets folkrätt på samma sätt som Tredje rikets regering för sextio år sedan. Västliga krigsfångar behandlades av Hitler och Himmler enligt folk-rätten. Men när det gällde krigsfångar från Sovjet hade folkrätten upphävts.
Att Förenta staternas ledare skäller sina motståndare för terrorister, är inte märkligt. På sitt sätt har de rätt. Så sade också britterna i Indien och så sade Hitler och deras lydregeringar. Ty i ett visst läge drabbas de härskande av attentat som till slut oavsett – eller just på grund av – deras motåtgärder undergräver deras maktposition. Så tycks det också utveckla sig i Afghanistan och Irak.
Att många intellektuella i våra stater, nu när kolonialepoken utkämpar slutstriden, visar sig villiga att fungera som den hegemoniska maktens ideologer är inte konstigt. Det är bara att gå till biblioteken och läsa vad som skrevs i Europa på 1850-talet under det första indiska frihetskriget. Eller vad som skrevs i såväl Centralmakterna som Ententen under första världskriget. Företrädare för tidigare folkstyrda organisationer börjar följdriktigt tala om nödvändigheten att, genom ändringar i FN:s stadga, kunna ge EU, Nato och USA legitimitet att militärt ingripa världen över; inrätta demokrati och fredsbevara som de säger. Ja, den som betalar kusken bestämmer färden.
Det fanns 1857 och 1914 blott några få rättfärdiga intellektuella i de krigförande makterna. Också i det neutrala Sverige dömdes dock sådana till fängelse. Fast nu är det senare på dagen, epoken går mot sitt slut. Ett av de tecken som skiljer dået och nuet är att stora grupper bland de intellektuella mellanskikten nu tar öppen ställning mot kriget och mot hela det brottsliga världssystem vilket nu efter femhundra år tycks gå i upplösning. Detta gör fredsrörelsen starkare.
