Vänstern är fortfarande uppenbart delad i frågan om feminismen.
En snabb överblick över vänstertidningarnas reaktioner, på diskussionen inom vänsterpartiet om klass och kön, visar en gammal och tröttsam karta. I tidningen Offensiv klagas det över att vänsterpartiets feminism är frikopplad från klass. Arbetaren lyfter Gudrun Schymans feministiska solospel och Lisa Rasmusens kritik att feminismen underordnats klasskampen.

På det allra mest generella planet kan vi alltid komma överens: vi är alla för mänsklighetens befrielse. Men befrielse från vad och frihet till vad?
Tidigare i vänsterns historia har man ofta utgått från att socialismen kommer först och därefter kan man lösa kvinnofrågan. Efter kvinnorörelsens genombrott på 1970-talet förkastades denna strategi. Nu finns det inte längre några självklara svar inom vänstern och en härva av frågor uppenbarar sig när problemet kommer på tal.
Vänstern har famlat efter olika sätt att göra klass och kön synligt i politiken. Ett sätt har varit att argumentera utifrån klass och kön i de mest skilda frågor. Rent hypotetiskt kan alla politiska frågor kopplas till klass och kön. Men att föra politik utifrån strikt klass- och könsperspektiv kan bli riktigt krystat: att se trafikfrågor (biltrafik kontra cykel) som en könsfråga går naturligtvis, men vad vinner vi på det? Att män skall få dåligt samvete för att de åker bil? Eller – också det möjligt – att kvinnor skall få dåligt samvete för att de kör bil? Inte heller ett snävt klassperspektiv fungerar bra för trafikfrågor.
Att sopa frågeställningarna under mattan genom att hävda att det inte finns någon konflikt är ohållbart. Men lika ohållbart är att införa ett antagonistiskt förhållande mellan klass och kön i ett vänsterparti-program.
Klass och kön är, lika lite som kapitalism och imperialism, två mot varandra mätbara analyskategorier eller perspektiv. Klass respektive kön är relevanta utgångspunkter i en del fall och absolut inte i andra. Kvinnomisshandel är en fråga om könsmaktsordning även om det skulle visa sig vanligare i arbetarklassen. Arbetsrätt är en fråga om klass även om den flexibla arbetsmarknaden drabbar fler kvinnor. Åtskillnaden håller på ett teoretiskt plan, men i realiteten vet vi att om problemen skall lösas krävs en förening av perspektiven.
Fackföreningsrörelsen och arbetarpartierna kommer inte bli attraktiva nog för kvinnor om inte kvinnor får ta plats i dess strukturer. Då försvagas klasskampen.

På samma gång kan inte kvinnorörelsen breddas om inte helt vanliga kvinnor kan identifiera sig med den. Om feminismen inte spränger de akademiska innerstadsramar som omsluter den idag, kort sagt om den inte når arbetarklassens kvinnor kommer kvinnokampen att försvagas.
Vad krävs för att åstadkomma det? Så borde frågan ställas.