Kommentarerna har haglat över förslaget till Vänsterpartiets principprogram. “Mesigt”, skriver Aftonbladets Lena Mellin och Jesper Bengtsson. Deras kommentarer påminner mig om de råd som Martin Borgs, moderat pr-konsult gav till oss i Attac när vi startade organisationen. Borgs menade att det skulle vara en bättre mediastrategi för Attac att krossa skyltfönster och utföra militanta aktioner än att starta en folkbildningsrörelse.
I realiteten skulle genomförandet av en femtedel av programmet innebära revolution i svensk politik. Mellin och Bengtsson skulle förfasa sig från sina innestadslägenheter. Men nu har de ju inte egentligen bedömt innehållet i programmet, utan programmet som ett slags mediautspel. Precis som Martin Borgs föredrog fönsterkrossning av fräscha ungdomar i blått hår före helt vanliga människor som försöker greppa vad WTO och globaliseringen handlar om.
Generellt har man som vänsteraktiv lärt sig att när något vänsterförslag döms ut som gammalt och dammigt kan man räkna med att det är spännande och fyllt av sprängkraft. Är egentligen programförslaget en kioskvältare? Inte riktigt, men programmet tar flera steg bort från utopierna och närmare socialismen. Vänsterpartiets program sedan uppgörelsekongressen 1991 har varit fyllt av allmänna priciper och utopiska idéer om små decentraliserade arbetarkooperativ. Någon klar insikt om statsmaktens centrala roll har inte funnits. För staten är redan under kapitalismen en central ekonomisk aktör, och en omvandling till ett annat samhällssystem är utopi om inte denna statsmakt erövras och kontrolleras. Av någon outgrundlig anledning har dock programkommittén valt att tona ned kravet på utträde ur EU. Det outgrundliga ligger i det faktum att EU-projektet tio år efter Sveriges inträde är mer impopulärt än någonsin – det finns ingenting som talar för att kritiken kommer att försvinna. Det finns alltså inga skäl till att sucka om att vi ändå är med i EU och att utvecklingen trots allt går mot en EU-stat, som Johan Lönnroth, Stig Henriksson och partihögern gör. Istället för halvmesyren i programmet borde vänsterpartiet ta konsekvenserna av sitt utträdeskrav och utarbeta en konsekvent vänsterpolitik utanför EU. Genom att ta fram ett rejält alternativ till fortsatt EU-anpassning skulle opinionen inte vara hänvisad till entusiastiskt eller motvilligt medlemskap i EU. Det finns ingen motsättning mellan detta och att fortsätta bygga kontakter med vänstern inom EU. Tvärtom stärker alternativen handlingsutrymmet för vänstern inom EU. Det är självklart att man inte skall kräva folkomröstning om utträde just nu, men EU utvecklas samtidigt i snabb takt mot just den odemokratiska supermakt som EU-kritiker de senaste tio åren förutspått. Sverige kommer inte att kunna folkomrösta om detta fördrag, och det logiska måste därför vara att folkomrösta om medlemskapet inom några år.
