Sönderslagna bilar, mopeder och cyklar ligger längs vägen. Sergiy Tomilenko, ordförande för ukrainska journalistförbundet, färdas genom Sumyregionen i en gammal Daewoo med tidningsbuntar i bagageutrymmet. Han är på väg från staden Okhtyrka mot byn Spirne, bara tolv kilometer från den ryska gränsen. Vid det nedvevade fönstret sitter Natalija Pasiuha, journalist på lokaltidningen Vorskla, med en drönardetektor i famnen och lyssnar. Tillsammans levererar de tidningen till byar nära den ryska gränsen. De har tur. Det börjar regna vilket betyder färre drönare.

De passerar det som en gång varit en butik. Det var dit de skulle leverera tidningarna sist. Men den gången hade de kommit en timme sent. När de kom fram var butiken sönderbombad och innehavarinnan död.

Nu sitter Sergiy mitt emot mig på ett café i Stockholm. Han är i Sverige för att delta i en konferens om yttrandefrihet, anordnad av Civil rights defenders. Medan hans landsman Volodymyr Zelenskyj reser runt för att förhandla till sig vapen och försvarssystem gör Sergiy något liknande, men för sitt lands pressfrihet.

– Varför tog du inte med någon tidning till mig? undrar han.

Jag hade inte ens tänkt på att ta med ett pappersex av Flamman. Allt finns ju på nätet. ”Visst”, svarar han otåligt. ”Men jag ville se er pappersutgåva.”

De fysiska tidningarna har fått ny aktualitet.

Samtalet han just kommit från hade han haft med sin venezuelanska motsvarighet. Båda länderna är under press. Fienden är yttre i det ena fallet och inre i det andra.

– Det vi har gemensamt är att vi önskar att omvärlden kunde stödja oss i vår kamp för att organisera oss.

Efter invasionen behövdes en plattform där man effektivt kunde stödja journalister under kriget. I Ukraina finns nätverket Journalist Solidarity Center, som Sergiy samordnar.

– Jag och mina kollegor fick desperata meddelanden från journalister i de ockuperade områdena. De försökte överleva, många var skadade och rädda. Vi vände oss till Bryssel och EU, men gensvaret var svagt.

Det handlade främst om det akuta behovet av att evakuera journalister från farliga områden och föra dem i säkerhet.

– Men vi behövde också hjälpa dem som var kvar. Journalisterna var fast beslutna att fortsätta rapportera, även under beskjutning.

Den ukrainska posten kan inte dela ut tidningar i frontområdena på grund av den extrema faran och den ständiga ryska beskjutningen.

I stället inrättade Sergiy och hans kollegor ett nätverk av solidaritetscenter för journalister. Centren erbjuder akut hjälp, jourtelefoner, skyddsutrustning och säkerhetsutbildning för journalister som arbetar i farliga områden. Vid sidan av hjälmar, skottsäkra västar och första hjälpen-kit har de nu även potentiellt livräddande drönardetektorer. Vid frontlinjen kan journalister ha bara minuter, ibland ännu mindre, på sig att reagera på en annalkande drönarattack.

Ur sin väska tar Sergiy fram ett mobilsmycke av gula och blå glaspärlor och ger mig. Det är tillverkat av en av journalisterna som deltagit i förbundets traumaträffar. Att sitta tillsammans och pyssla med något handgripligt, med tankarna på något annat, har visat sig ha en läkande effekt.

– Jag ger bort dem när jag är utomlands till kollegor, som en påminnelse om att vi finns.

Sergiy valdes till ordförande 2017 och har suttit kvar sedan dess. Precis som det är svårt att hålla allmänna val har förbundet skjutit upp omröstningar i lokalavdelningarna så länge kriget pågår.

Den omedelbara säkerheten för journalisterna är prioritet ett. Den andra är att stödja oberoende regionala medier, framför allt dem vid fronten. Resursbrist är det största problemet. Det andra är elnätet.

– Vi ser ett nytt fenomen, nämligen behov av tryckpressar. De ryska attackerna syftar till att förstöra Ukrainas el- och digitala infrastruktur. Så pappret gör comeback, kan man säga. Tiotusentals ukrainare bor och lever intill den ryska gränsen. För dem är papperstidningar de enda medier de kan ta del av.

I en plastficka bredvid bordet framför oss ligger en ihopvikt tidning, Zorja (Gryning). Den bevakar Donetskområdet, och längst ned ser jag en annons med latinska bokstäver. Zorja har tryckts med stöd av Tidningsutgivarna.

Men här uppstår ett nytt problem: hur ska den nå sina läsare vid gränsen?

– Den ukrainska posten kan inte dela ut tidningar i frontområdena på grund av den extrema faran och den ständiga ryska beskjutningen.

I stället sköts distributionen lokalt av varje redaktion.

Det bygger på två eller tre personer som gör allt: de skriver, formger och ser till att tidningen trycks. I Lyman, som ockuperades av ryska styrkor och befriades av den ukrainska armén 2022 men fortfarande är under ständigt hot från beskjutning, har den lokala redaktören kontakt med ett tryckeri i Kyiv. Därifrån skickas de färdiga tidningarna tillbaka så nära som möjligt. Sedan kommer volontärerna in.

– Många i Lyman bor i källare för att undgå bomberna. En gubbe tar emot 200 ex som han sedan med fara för sitt liv delar ut gratis.

I Okhtyrka delas tidningarna ut av journalisten Oleksiy Pasiuha och hans fru Natalija. De lämnar över upplagan till snabbköp som fortfarande är i drift och där tidningen säljs.

– Varje gränsregion hittar på sitt eget distributionssystem som passar bäst, beroende på vilka frivilliga som finns. Många har evakuerats, men andra vill fortsätta bo kvar och kunna köpa mat och en aktuell tidning.

Sergiy är matematiker i grunden, men lämnade en akademisk karriär för journalistiken och blev redaktör för en tidning som bevakar Cherkasyregionen i centrala Ukraina, nära Kyiv. 2012 valdes han till förste sekreterare i Ukrainas nationella journalistförbund (Nuju).

Att vara matematiker i själ och hjärta är enligt Sergiy en fördel i kaotiska tider. Han är bra på att se helhetsbilder och organisera processer, en egenskap som alltid är guld värd i krig. Han är övertygad om att angreppet på media inte är en följd av kriget utan en central del av det.

– Omedelbart efter att de tagit kontroll över ett område riktade de in sig på redaktionerna och aktivisterna. Kravet var att sluta producera oberoende innehåll. Arresteringar inleddes om man inte följde ”rådet” att samarbeta och publicera rysk propaganda.

– Några blev rädda, men de flesta vägrade lyda. Så i stället började ryska propagandister komma från Moskva och Sankt Petersburg och startade egna medier.

Hur reagerade folk på dem?

– Ukrainarna var ju isolerade i de ockuperade områdena, och Ryssland blockerar nätmedierna och sprider sin egen information. Så vanliga människor tar del av den, för de har inget annat val. I Enerhodar, nära kärnkraftverket i Zaporizjzja, har de till exempel startat tre olika FM-radiokanaler så att det ska se ut som konkurrerande medier.

Ibland har välkända lokaltidningar som lagts ned plötsligt dykt upp igen.

– Det var inte fejknyheter, det var en fejktidning!

Frustrationen är stor. Om alla har lämnat en ockuperad by, vilka är då läsarna?

I Bachmut i Donetsk, i dag i ruiner, har tidningen Vpered flyttat ut på nätet och blivit en sammanhållande kraft för de Bachmutbor som nu är spridda över Ukraina och bortom det.

– Ibland har det uppstått splittring mellan dem som stannade kvar under ockupationen och dem som lämnade och vill komma tillbaka. De ses som svikare och smitare. Då kan redaktörsbevakad debatt hjälpa till att hålla en rimlig samtalston.

I juni i år fick Sergiy ta emot en utmärkelse ur Zelenskyjs hand, Förtjänstorden av tredje graden. Det är inget han skryter om själv, utan det hittar jag på nätet. Tvärtom blir han tyst en lång stund innan han svarar på min fråga om han tycker att presidenten tar den ukrainska fria pressen på allvar. Visst, det finns ingen öppen censur i landet, säger han efter en stund. Men Sergiy tycker inte att regeringen gör tillräckligt.

– Vi har fått beröm och hejarop från Zelenskyj. Men det räcker inte. De verkar inte förstå hur prekär den ekonomiska situationen är för oberoende medier. Varför ber de inte om stöd till dem samtidigt som de ber om vapen? Vi har tagit upp den här frågan sedan krigets början, men vi ser fortfarande ingen systematisk regeringspolitik för att stödja de oberoende regionala mediernas ekonomiska hållbarhet.

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

Medan männen strider vid fronten och omsorgen kollapsar står kvinnorna kvar – och håller Ukraina vid liv.

Utrikes Kateryna Farbar

Ukrainas public service-bolag får statligt stöd, men betydande offentliga medel går också till ”tv-maraton”, en nyhetssändning som flera stora tv-kanaler startade efter den ryska invasionen 2022.

– Det var rätt beslut i början, när landet behövde ett samordnat informationsflöde. Men nästan fem år senare fortsätter regeringen att finansiera det här i stort sett regeringsvänliga nyhetsformatet, medan oberoende regionala medier kämpar för att överleva. De är beroende av internationellt stöd, men de program som finns är långt ifrån tillräckliga för att möta behoven. Vi skulle vilja se att den ukrainska regeringen hjälper till.