Efterfrågad av många, hatad av andra – tidningen bleck är tillbaka efter två års uppehåll. Liksom tidigare är det en slimmad medieprodukt, som utstrålar en mix av tjejig kaxighet och urban trendkänsla. Chefredaktör är Linna Johansson, ett av namnen bakom feministantologin Fittstim och tillika ledarskribent på Expressen.

Bland skribenterna märks Karolina Ramqvist, skribent på Dagens Nyheter och Arena. blecks koncept påminner en del om San Fransisco-baserade feministtidskriften Bitch Magazine, som nog fungerat som förebild. Med enkla journalistiska medel sätter man fokus på mer eller mindre viktiga ämnen som har med feminism och/eller populärkultur att göra. Anslaget är ofta kvällstidningsaktigt lättillgängligt och spektakulärt.

Det nya numret har farliga kvinnor som tema. Några av de bad girls som tas upp: konståkerskan Tonya Harding, krönikören Linda Skugge, hårdporrskådisen Ingrid Swede och massmörderskan Karla Homolka. En jävla blandning alltså. Numret är, sägs det i ledaren, gjort för att bryta mot bilden av kvinnan som det ständiga offret. Det är en god tanke. Vad som dock är synd är att blecks skribenter ofta gör det väl enkelt för sig. Framför allt gäller detta de många intervjuerna. Värst är frågorna till Sara Edenheim, som träffat feministen Judith Butler. Istället för att alls säga något om Butlers omfattande forskning riktar bleck in sig på frågor som ”Var hon snygg?” och ”Hur låter hon?”. Det är dålig journalistik.

Men bleck är lyckligtvis inte bara en blaska för tuffa storstadsfeminister med kvällstidningsbakgrund. Det finns också plats för analys och eftertanke. När man väl tagit sig förbi de smaskiga massmördarberättelserna återstår numrets centrala innehåll: Karolina Ramqvists välskrivna essä om våldtäkter samt intervjun med Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet. Texterna går på olika sätt in på våldtäkter, skuld och rättssystem. Det är sakligt, upplysande och lättillgängligt. Låt oss hoppas på mer sånt i nästa nummer.