Vi vann ändå. Mot alla odds. Men det har varit några märkliga veckor. Den socialdemokratiska ledningen lierade sig med borgarna och drog igång en kampanj som inte hade någon som helst förankring i folkrörelserna, utan enbart gick efter devisen ”Mest pengar vinner. Såklart.”
Som en amerikansk presidentkampanj. Med extrem personfixering och nästan tårögda politiker, som från stora reklampelare bad oss att inte säga nej till fred och samarbete.

Och medan nej-sidan fortfarande skålade för sin seger i söndags kväll, började diskussionerna, analyserna och de bittra utspelen bland dessa arroganta makthavare. Hur kunde det gå så här fel?

Svenska folket är missnöjda med politiken i stort. Svenska folket är konservativa och vill inte ha någonförändring. Sverige ska vara svenskt och vi vill inte vara européer. Socialdemokraterna lyckades inte förklara för sina väljare (eller ens sina medlemmar) hur fantastiskt EMU-projektet faktiskt är.

Förklaringsmodellerna tycks oändliga, när ingen vill säga det uppenbara. Jag måste erkänna att jag tvivlade många gånger de sista dagarna men nu har vi det svart på vitt: svenska folket är inte dumma. Vi gillar fred och vi gillar samarbete. Men vi offrar inte demokrati och nationellt självbestämmande för att kunna spara några kronor i växlingsavgifter.

Göran Persson är förvånad. Han har ju tidigare hävdat att alla opinionsmätningar måste vara felaktiga, eftersom han själv bara har sett ja-knappar när han är ute och håller möten. Det är bara ett av de många uttalanden som får en att börja fundera över intelligensnivån hos denne vår numera så folkliga statsminister.
– Jag missbedömde läget, säger han nu.
En statsvetare förklarade att svenskarna hade tagit chansen att visa sitt missnöje med hela den svenska politiken och dess företrädare.
Kanske ligger det något i det. I riksdagsvalet är vi tvungna att rösta på socialdemokraterna eller vänstern, därför att alternativet är en borgerlig regering. Den här gången var det okej att rösta emot Göran Persson. Men människor är fortfarande inte dumma. Om vi hade velat ha EMU hade vi röstat ja. Nu röstade vi nej. Så enkelt är det. Även om vi väl också måste erkänna att det kändes jävligt gött att ge eliten en rejäl spark i arslet.