Karl Restorp är 23 år gammal, uppvuxen i Nora norr om Örebro. Han kom till Stockholm i syfte att studera. Syftet lever kvar, och i dagarna sätter han igång sin utbildning på Tekniska högskolan. Men helt oförhappandes har Kalle fått ytterligare en yrkesroll. En roll som kommit att förändra hans syn på många saker. Det började med att han behövde sommarjobb för två år sedan. En kompis tipsade honom om att han kunde börja jobba på härbärget ”ifall allt annat sket sig”. Att allt annat sket sig är Kalle tacksam för idag.
– Jag var rätt pirrig första dagen, men jag gillade jobbet skarpt från första stund, berättar Kalle Restorp.

Kalle jobbar på härbärget i Midsommarkransens gamla skola. Verksamheten som skola lades ner när alla de nya lederna byggdes, och huset används numera till lite av varje. En av våningarna hyser 27 bäddar, fördelade på tre rum. Här finner delar av Stockholms mindre bemedlade befolkning en fristad kvälls- och nattetid. Tak över huvudet, ett mål mat, lite fika och en ren säng är självklarheter för de flesta av oss. Så icke för dessa människor, i de allra flesta fall missbrukare.
– Ifall det kommer hit folk som inte missbrukar brukar vi föreslå att de ska vända sig någon annanstans. Det här är inte rätt plats för dem, menar Kalle, och beskriver procedurerna.
Själv anländer Kalle till härbärget vid halvfyratiden på eftermiddagen. Då har han en och en halv timme på sig att ägna sig åt tvätt, städning och sortering av kläder. Hur många gäster som kommer varierar beroende av datumet. De som bor på härbärget är förtidspensionerade, och runt pensions-utbetalningen är det lugnt på härbärget. De är nog ute och festar så mycket de orkar tror Kalle. Men när pengarna är slut, då vänder man sig till härbärget.

Klockan fem öppnas portarna och ”gubbarna” – här finns endast män – släpps in i trapphuset. En och en får de komma in till salarna. Men först får de skriva in sig, lämna väskor och undergå en lätt visitation. Flaskor, kanyler och allt annat drog-relaterat är bannlyst inne på härbärget.
– Om man så bara smugglar in en endaste ölburk blir man portad i en månad, förklarar Kalle Restorp.
Väl inne i härbärget tas gästerna emot med välkomstfika. Kaffe, te, mackor. Alla har möjlighet att ta en dusch, och erbjuds rena kläder. Härbärget drivs av Frälsningsarmén. Kalle visar upp ett välfyllt klädförråd. Vid sjutiden serveras middag, som tillagats i härbärgets kök. Maten ätes i en ombonad matsal med stora målningar, ofta bibliskt inspirerade, på väggarna. Och sedan kan gästerna titta på tv och spela sällskapsspel, men…
– De flesta är väldigt slutkörda när de kommer hit och de slocknar direkt, berättar Kalle.
På frågan om ifall Kalle Restorp känner yrkesstolthet blir svaret ett omdelbart och tveklöst ”ja”.
– Dels handlar det om det uppenbara. Det är givande att kunna hjälpa människor. Ibland tycker folk ”gud, så stort av dig”, men så känner jag det inte. Jag tycker verkligen om att kunna hjälpa dem.
– Sedan har man fått god vana att tackla människor i risigt skick, säger Kalle Restorp, som aldrig tidigare ens funderat på sig själv i denna yrkesroll.

Kalle har givetvis sett en hel del under sin tid på härbärget. Många historier har berättats om lustiga gubbar som säger underliga saker. Men själv har han inte många sådana minnen att förtälja.
– De flesta som kommer hit är så fulla eller stenade att det kan vara svårt att föra ett vettigt samtal. Så det är svårt att få någon ordentlig inblick i deras liv. Sedan är enormt många psykiskt sjuka också.
Kalle Restorp är kritisk mot den 1990-talsreform som innebar att mängder av psykiskt sjuka skrevs ut från institutionerna. Han ser tanken som god – att ge även de psykiskt sjuka ett vanligt liv – men resultatet skilde sig från intentionerna.
– Om man inte betalar hyran blir man vräkt, oavsett hur man mår. Sedan bollas många människor mellan narkotikavården och psykvården och så hamnar de här. Ibland är det rena ”Gökboetstämningen”, säger Kalle Restorp och konstaterar att personalen på härbärget inte alls besitter kunskaper i hur psykiskt sjuka ska behandlas.
– Vi är inte utbildade inom vård eller psykologi. Men med erfarenhet och sunt förnuft brukar det mesta lösa sig.

Flamman möter Kalle Restorp i tron att han har ett tungt, farligt och påfrestande jobb. Helt fel i de allra flesta fall, ska det visa sig. Själva arbetstiden brukar mest ägnas åt att vara till hands. Bemötandet från ”gubbarna” är så gott som alltid gott. De vet att härbärget är sista utposten. Missköter de sig på härbärget blir de portade, och ifall de bränt sina chanser, då har de ingenstans att ta vägen.
Brukar gästerna visa tacksamhet för att ni finns?
– Njjjaaa… de nya brukar vara glada att vi finns till hands, men de som varit med i gemet ett tag tar oss för givet.
Inte heller har Kalle utsatts för fara i jobbet. Utan tvivel har ibland smockan hängt i luften, och en gång har han sett en kollega få en smäll. Från ett annat härbärge har Kalle hört talas om en i personalen som fick en kniv i ryggen.
Men detta hör till ovanligheterna, och blir det riktigt hotfullt ringer man polisen.

Själv har Kalle varit förskonad. Det som skärrat honom mest var den gången han råkade rispa fingret med en kanyl. Tack och lov bar inte kanylen någon smitta. Nej, då är det snarare psykiskt som Kalle påverkats av jobbet. Han beskriver hur han blivit mer avtrubbad. Att han nog inte har empati så det räcker till var och en av gästerna. Men samtidigt…
– När jag ser tiggare och uteliggare nuförtiden tänker jag på dem som människor i en helt annan utsträckning än jag gjorde tidigare.
Kalle Restorp tycker att härbärgesverksamheten i Stockholm fungerar bra. En relativt ny lag garanterar alla en säng för natten och ett mål mat. Men sen då?
– Det är fortfarande ont om avgiftningsplatser. De har ingenstans att ta vägen efter härbärget. De kommer ingen vart, utan hamnar hos oss i alla fall.
Vad är det bästa med jobbet?
– Känslan av att hjälpa till. Att man inte bara gör något för lönen. Att man ger gästerna det vi andra tar som helt självklart.
Och det sämsta?
– Ibland känner man uppgivenhet. Det är ett litet dilemma, det här med att härbärgen egentligen inte borde finnas. Min chef brukar säga att hans mål är att stänga härbärget. På sätt och vis gör vi det lättare för gästerna att fortsätta med sitt missbruk.

Nu börjar Kalle Restorp plugga igen. Jobbet på härbärget behåller han på helgerna. Men om några år, då han pluggat klart, då är tiden på härbärget över. Kalle tror att han kommer att sakna härbärget.
– Jag var ute och reste nyligen och då saknade jag gubbarna. Det finns så många härliga personligheter. Så många talanger. En av gubbarna har tydligen hängt ut tavlor på Moderna muséet.