”Det är inte nog om du tillintetgör furstefamiljen, ty de stora herrarna är ändå kvar och de gör sig till ledare för nya uppror” skrev Niccolò Machiavelli för jämnt 490 år sedan. Han avsåg situationen i de stater som kunde räknas som sammansatta furstendömen. De var, enligt Machiavelli, lätta att erövra men svåra att behålla.
Både Afghanistan och Irak är sådana sammansatta furstendömen, etniskt och religiöst splittrade. USA hade god hjälp av denna splittring vid sina erövringar, men nu gör samma splittring att USA stöter på allt större svårigheter.
Den amerikanska statsledningen tycks dock inte besitta Machiavellis klokskap.
De skyller motståndet mot ockupationspolitiken på ”neotalibaner” i Afghanistan och på kvarvarande baathister under ledning av den ännu inte infångade Saddam Hussein i Irak.
I Afghanistan är det olika krigsherrar som styr, om man bortser från Kabul med omnejd. USA:s marionett, president Hamid Karzai, har visserligen utnämnt ett dussintal av dessa krigsherrar till guvernörer.
Men någon makt över dem har han inte. Enbart guvernören över västra Afghanistan, Ismail Kahn, har till sitt förfogande stridskrafter som vida överträffar den nationella armén. Karzai kan inte ens få in tullavgifterna. Och åter odlas det opiumvallmo i Afghanistan.
Karzai är helt beroende av de utländska ockupanterna, av USA som jagar neotalibaner på landsbygden, och av FN-trupper som vaktar Kabul.
Även svenskar deltar, vilket den svenska riksdagen enhälligt beslutade förra året.
Samordningen av de amerikanska styrkorna och FN-trupperna sker från Tampa Bay i USA. Där sitter nu – med vår riksdags goda minne – svenska officerare sida vid sida med amerikanska.
Enligt vad den amerikanska statsledningen deklarerat bevisar Sveriges närvaro i Afghanistan att vi till fullo stödjer USA:s ”krig mot terrorismen”.
I Irak finns inga svenska soldater, inte än i alla fall. Sverige har inte efterkommit den inbjudan till deltagande i ockupationen som FN-resolution 1483 av den 22 maj i år uttrycker. Men Sverige har heller inte motsatt sig resolutionen, och hade vi suttit i säkerhetsrådet just nu kan jag sätta mitt huvud på att vi också röstat ja till 1483. Så som Frankrike, Tyskland och Ryssland gjorde.
För inte länge sedan bittra motståndare mot kriget är de nu FÖR ockupationen.
Men vad gör man inte för pengar? Förutom att överlämna olja och suveränitet till USA garanterar 1483 Iraks statsskuld och ingångna kontrakt. Det var Frankrikes, Tysklands och Rysslands villkor för att skriva under.
Irak styrs nu av en amerikansk guvernör, Paul Bremer, med hjälp av 170 000 ockupationssoldater. Han har bråda dagar. All offentlig verksamhet och statlig egendom i Irak ska säljas ut. Men inte enligt principen om den fria marknaden. Det är den amerikanska statsledningen som bestämmer vilka företag som ska gynnas. Dessutom ska demokrati införas. Men allmänna val är det inte tal om. Då skulle med säkerhet de stora muslimska partierna få makten över Irak, något USA absolut vill undvika.
Och hittills går det illa för USA i Irak: våldet mellan ockupanter och ockuperade är en uppåtgående spiral, utländska investerare ligger lågt (livvakt i Bagdad kostar 1 500 dollar per dygn), oljeproduktionen som skulle bekosta ockupationen har ännu inte kommit igång, till och med kurderna klagar.
Machiavelli varnade för långvariga ockupationer eftersom de ”slukar alla inkomster från området ifråga”. Och de som blivit ockuperade – även den del av befolkningen som välkomnade erövrarna – kommer med stor sannolikhet att resa sig: ”De är visserligen slagna men de är dock på sin hemort.”
