När Frankrike, Tyskland och Belgien protesterade mot USA:s anfall på Irak kändes det som om det ännu fanns lite hopp om respekt för folkrätt, likhet inför lagen och civilkurage mot USAs världsherravälde, även på europeisk regeringsnivå. Men det verkar ha varit sista sucken.
När våldet segrat accepteras förbrytelsen, ockupationen och militärdiktaturen. Så vem ska förvåna sig när EU går vidare på underkastelsens väg och protesterar mot Kubas försvar för sin nationella säkerhet, och inför sanktioner mot Kuba, i stället för mot USA:s aggressioner.
Vad våldet skapar må vara vanskligt och kort, men nu gäller den militära övermakten, och EU:s regeringar krälar i stoftet. Och ger sig på lille envise David när Goliat kräver det, som om det vore Kuba som hotar med att angripa USA militärt, skyddar terrorister som utför attentat mot USA, uppmuntrar till flygkapningar och människohandel, avrättar minderåriga, psykiskt sjuka och utländska medborgare utan tillgång till konsulärt bistånd, håller hundratals fångar i brott mot de mest grundläggande normer för mänskliga rättigheter på en ockuperad flottbas i USA.
Som om det vore Kuba som tar tusentals fångar på grund av deras fysiska uppenbarelse eller muslimska tro, utan de mest grundläggande rättsgarantier, utan dom och utan att ens meddela anhöriga, fäller bomber över civila, kvinnor och barn i främmande land, ockuperar det, lägger beslag på dess tillgångar, inrättar militärt styre och så vidare.
Alla vet ju att det är tvärtom och att Kuba straffas för att ha protesterat mot dessa brott mot mänskligheten, och för att ha försvarat sig mot att bli nästa offer. Genom att ge sig på Kuba försöker EU dölja sin egen medbrottslighet i den imperiella ordning som ska skydda även EU-bolagens andelar i rofferiet på tredje världens arbetskraft, naturtillgångar, marknader, biologiska mångfald, jord, vatten och syrereserver.
I detta syfte tar de på orwellskt nyspråk orden ifrån oss och gör vitt till svart, säger demokrati, menar världsherravälde, säger frihet, menar bolagens vinstmaximering, säger fred, menar underkastelse.
Nej, det är inte bland Europas regeringar vi kan finna motstånd och civilkurage mot Pax Americanas Fjärde Rike. Men det finns andra regeringar, i fattigare, svagare, mer beroende länder som vågar. På det som USA brukar kalla sin bakgård har de stigit fram, efter en flodvåg av folkliga protester mot det elände som följt i USA:s, IMF:s, WTO:s och Världsbankens ”endavägenpolitik”.
Efter att ha fått EU att ansluta sig till aggressionerna mot Kuba, reste USA:s Colin Powell till Santiago de Chile för att få den amerikanska världsdelen att göra detsamma. Men där misslyckades han. Amerika söder om Rio Grande visar större självständighet än Europa.
OAS, Amerikanska Staternas Organisation, ofta kallat USAs kolonialdepartement, avslutade sitt utrikesministermöte i Santiago de Chile den 10 juni utan något fördömande av Kuba. Colin Powell hade då ”kraftfullt” lagt ut texten för att få med kollegorna på att störta Kubas regering, men talade för döva öron. I sin slutdeklaration ”Santiagouttalande om demokrati” skrev de 33 utrikesministrarna (Nord-, Central-, och Sydamerika samt Karibien) att många länder ”står inför stora problem i sina ansträngningar att bevara demokratin och de försvåras av fattigdomen”. De krävde en ny ekonomisk världsordning som främjar tillväxt, öppna marknader för exporten från syd och ökade investeringar. Men inget fördömande av Kuba.
Brasilien har med president Lula trätt fram som stark kritiker av USA:s Kubapolitik, och som ledande motståndare till det s k frihandelsavtal som USA vill införliva sin bakgård i. Tillsammans med ledarna för Venezuela och Brasilien ifrågasätter nu också Argentina den nyliberala politiken, där Argentina varit bäst i klassen och drabbats värst. Kuba har länge kritiserat ”den enda vägen” som katastrofal för Latinamerika, och respekten för Kubas över 40-åriga motstånd mot USA växer nu.
När Argentinas nye president installerades i slutet av maj, i närvaro av flertalet kollegor i Latinamerika, var det som vanligt Fidel Castro som tilldrog sig den största uppmärksamheten.
Över 40 000 människor samlades spontant i ett jättemöte i Buenos Aires för att hylla företrädaren för den nation som står för hoppet om en bättre värld i Latinamerika, som visar att det folk som har kontroll över sina resurser, även om de är begränsade, kan bygga ett människovärdigt samhälle. För att detta hopp ska överleva uppmanar latinamerikanerna Kuba att försvara sina sociala landvinningar mot USA:s nya världsordning.
Det är detta hopp om att en annan värld är möjlig som USA och EU vill krossa, för det hotar den världsordning där ett rikt fåtal lever i överflöd på folkflertalets elände.
De amerikanska regeringarnas missnöje med USA:s diktat – ett missnöje som EU:s regeringar inte känner eller inte vågar visa – ledde också till att USA för första gången inte invaldes i OAS’ Kommission för mänskliga rättigheter. 18 länder röstade emot USAs kandidat, exilkubanen Rafael Martinez. Ytterligare ett uttryck för motståndet mot USA:s herravälde är Rio-gruppens beslut att bjuda in Fidel Castro till nästa toppmöte. Rio-gruppen bildades 1983 av sydamerikanska länder för ökat samarbete, integration och demokrati.
EU gör tvärtom med sin straffåtgärd att begränsa regeringsutbyte på hög nivå. Vilket är ganska löjligt – under de senaste fem åren har ingen europeisk stats- eller regeringschef besökt Kuba, och bara två utrikesministrar. Samtidigt fick Kuba under 2002 besök av 663 delegationer på hög nivå från övriga världen, bland dem 24 stats- eller regeringschefer och 17 utrikesministrar.
EU-länderna drar också ned medverkan i kulturella evenemang och utser därmed europeiska och kubanska kulturarbetare och det folkliga kulturutbytet till offer för sin aggression. Det är så reaktionärt att det borde vara otänkbart. Med beslutet att inbjuda de kubanska femtekolonnarna till nationaldagsfirandena blir de europeiska ambassadörerna fotfolk åt USA:s intressekontor i Havanna i dess undergrävande verksamhet, och bryter därmed mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. De mycket begränsade utvecklingskrediter som funnits ska också upphöra och Italiens Berlusconi har gått i spetsen och stoppat lån på 40 miljoner euro till sociala projekt på Kuba, med hänvisning till sitt engagemang för mänskliga rättigheter – på Kuba.
