Nyliberalismens era är förbi. Det innebär att liberala tankesmedjor världen runt numera efterlyser “good governance”, istället för marknadsfundamentalistiska avregleringar. Genom krav på regleringar ska numera förtroendet för den krisdrabbade globala kapitalismen återetableras. Nu har budskapet också nått Sverige, men det är (ännu) inte Timbro, utan SNS Förlag, den svenska liberalismens gamla ideologiska spjutspets, som ger ut en bok där marknadsliberalismen i sin mest fundamentalistiska form hängs ut och “samhällseffektiva styrmekanismer” efterlyses.

Statsvetarna Bo Rothstein, som i det förflutna oftast märktes som en ivrig belackare av genusvetenskapen, och Johannes Lindvall ägnar sig åt en genomgång av “sambandet mellan demokrati och marknadsekonomi”. Utifrån cirkelresonemanget att världens rikaste länder är såväl borgerliga demokratier som kapitalistiska marknadsekonomier kommer man fram till den centrala tesen att vare sig renodlad politisk styrning eller en helt fri marknad leder till välfärd.
Politiken kan nämligen utsättas för starka särintressen. Medan – läs och häpna! – en fri marknad främjar ojämlikhet medborgarna emellan. Strandbrink och Rothstein kommer fram till att politikens uppgift är att skapa institutioner som i sin tur kan garantera att marknaden fungerar problemfritt. I John Rawls anda blir det största hotet mot demokratin byråkrati, inte ojämlikhet.

Det krävs alltså fungerande, okorrumperade institutioner som ingjuter medborgarna tillit i systemet, vilket i sin tur garanterar att folk sköter sitt, utan att behöva förlita sig på en stark stat eller andra aktörer. Det magiska ordet blir alltså balans, ej fria marknadskrafter.
Intressant i sammanhanget att författarna i stort drar ett likhetstecken mellan stat och “demokrati”. Medborgarna figurerar i denna demokratisyn bara som statister, det talas flitigt om strukturer, institutioner och marknadskrafter.

I en annan bok som ungefär samtidigt utges på förlaget h:ström anklagar två statsvetare från Södertörns högskola liberalismen just för detta: att vara helt ointresserad av medborgerligt inflytande. Peter Strandbrink och Linda Åkerström konstaterar inledningsvis att svensk statsvetenskap slentrianmässigt ser demokrati som något som är knutet till institutioner. Strandbrink och Åkerström påpekar att denna syn är ideologisk. Lika ideologisk är den liberala idén att medborgarna agerar som rationella, isolerade individer. Författarna kommer fram till slutsatsen att det officiella svenska demokratiidealet visserligen inte är liberalt, men att praktiken är det i alla högsta grad. Det innebär i praktiken att man visserligen pratar och skriver om medborgarnas inflytande, men att detta inflytande i praktiken begränsas till konsumentrelationer inom offentlig sektor. Politiskt inflytande däremot ges inte utanför den representativa demokratins arenor.