Linné katalogiserade inte bara blommorna och delade in dem i fack, han ordnade allt, även djur och stenar och människor och till och med olika psykiska tillstånd.
Bland annat beskrev han ett tillstånd hos människan som han kallade ”melancholia litteratorum”. Melankoli var på hans tid ungefär vad vi idag kallar depression, i mer allmän bemärkelse. Sådan litterär melankoli drabbade författare som levde ett isolerat och stillasittande liv, påstod Linné. Själv var han däremot ständigt ute och red runt omkring i Sverige, eller åkte diligens och var verkligen ingen kammarlärd precis, och därför inte heller melankoliker.
Det är samma sak än idag. De svenskar som är starkt intresserade av fåglar och blommor är mycket sällan melankoliker och deppar inte så mycket. Ornitologi och botanik är bättre för humöret än zoloft. Fågelintresserade blir aldrig vårtrötta.

När jag i samband med förrförra årets Linnéjubileum läste om Linnés melancholia litteratorum, förstod jag plötsligt bättre varför så mycket svensk samtidslitteratur är så tråkig – god men tråkig! Författarna har helt enkelt drabbats av en riktigt rejäl litterär melancholia, som sätter sina spår i vad de skriver. Ja, den inte bara sätter spår, hela böcker består till stor del av sådana spår, de finns på varenda sida.
De borde istället göra som Linné, tänkte jag, och rida runt Sverige och uppleva intressanta saker, och se märkligare företeelser än det de kan se genom fönstret från sina ensamma melankoliska skrivarlyor. Då skulle de få något intressantare att skriva om än de har nu. De kan ju inte bara leva på barndomens oförrätter. Just det gjorde Harry Martinsson i Nässlorna blommar (en ovanligt klagofull bok). Men sedan gav han sig ut i världen på de sju haven och upplevde intressantare saker som han sedan skrev om i böcker som Kap farväl.
Fast på gamla dagar när han höll sig hemma jämt, drabbades även han av melancholia litteratorum. Och det är något som genom åren har drabbat många andra äldre författare, vilket gjort deras böcker rätt blodlösa och ibland också gnälliga. Men de unga författarna är inte bättre! De går i författarskolor så länge att de inte hinner leva bland andra än andra författare och får därför inte så mycket annat att skriva om.

Jag tror att detta är en förklaring till det stora intresset för deckare idag. De så kallade seriösa nya romanerna handlar helt enkelt allt mer sällan om något verkligt intressant. Det skrivs inte längre särskilt många romaner som de som Dickens, Dostojevskij, Mark Twain, Proust och Selma Lagerlöf skrev. Eller Ivar Lo- Johansson.
Så då läser de ytliga svenskarna deckare istället, vilket är synd, för då kan de väl knappast utveckla sitt själsliv? Eller annars passar de på nu när det blir sommar och botar all hotande melankoli med att leta efter årets första prästkrage och se alla nya fåglar som kommit hit.