… var det, som Flamman rapporterade förra veckan, många som upprördes över Aktuellts inslag med Mattias Gardell för två veckor sedan. Uppbackad av långa israeliska propagandainslag placerade programledaren skamlöst ett av offren för Israels (rätts)vidriga angrepp på de anklagades bänk, enligt en förvriden västerländsk medielogik dragen till sin sylvassa spets.
En självklar anledning till att denna typ av ledbandsjournalistik får det att vända sig i magen på en är att den möjliggör fortsatta galenskaper genom att inte kalla dem vid dess rätta namn. Men det finns också en mer moralisk dimension i de mediala övergreppen som inte ska förringas. Som man brukar säga i samband med förnedrande våldtäktsrättegångar: frågan är vad som är värst, själva det fysiska övergreppet eller det som kommer efteråt. När övergreppet inte erkänns. När offret själv misstänkliggörs.
Aktuelltinslaget påminde mig om hur jag själv misstänkliggjordes av media och allmänhet – inräknat en del närstående – efter att ha fått ett lasergevär riktat mot mig och tvingats ner på asfalten på Schillerska gymnasiet i Göteborg 2001. Om marken skakade under mina fötter i och med den absurda antiterroristinsatsen så var det på sätt och vis inget mot de efterskalv som orsakades av att många inte erkände orättfärdigheten i det som drabbat oss. Det första övergreppet var ett övergrepp på oskyldiga. Det andra ett övergrepp på offer. Plötsligt anade jag personliga fiender bakom varje medieduperat svenssonansikte.
De olika sanningskommissionerna runtom i världen bygger på en förståelse av detta. Bara man kan lita på att offer och förövare kommer att betraktas som just offer och förövare, då finns en upplevelse av demokratisk möjlighet, av värdighet, kvar.
Där framför Aktuellts inslag kändes allt sådant ljusår bort. Den maktlöshet som kommer av att sanningen förvrids går djupast av alla.