Med ett leende trädde han in i den stora samlingssalen i presidentpalatset. Klockan var 21.30 den 27 juni 2009. Iklädd en klanderfri vit struken Guayaberaskjorta hälsade han på de inbjudna gästerna en efter en. När han kom till den amerikanske ambassadören Hugo Llorens samlades journalisterna som flugor kring en sockerbit för att höra något av samtalet mellan Honduras president Manuel Zelaya Rosales och den kubanskfödde Llorens. Men det var bara ett utbyte av formella fraser. Efter cirka trettio minuter av mötet mellan Zelaya och de 40-tal internationella valobservatörerna som skulle bevaka morgondagens icke juridiskt bindande folkomröstning, reste sig Llorens och lämnade presidentpalatset omringad av sina livvakter.
Vad rörde sig i huvudet på Llorens som är specialist på terrorism? År 2002 rekryterades han av Bush som chef för det Nationella Säkerhetsrådets Andinska Enhet. Han var Bushs främste rådgivare i frågor om Venezuela. Statskuppen i Venezuela i april 2002 genomfördes samtidigt som Llorens arbetade sida vid sida med en annan kubansk CIA-agent, Otto Reich, andre statssekreterare för ”Frågor på Hemisfären”. I juli 2008, bara några veckor innan Manuel Zelaya anslöt Honduras till ALBA, utsågs Llorens till ambassadör i Tegucigalpa.
Men Llorens var inte ensam om att utses till ambassadör i Centralamerika. Nästan samtidigt utsågs Robert Blau, Stephen McFarland och Robert Callahan till USA-ambassadörer i El Salvador, Guatemala och Nicaragua.
”Tillsammans är dessa ambassadörer experter på statskupper, destabilisering och propagandakampanjer. De förberedde statskuppen mot Honduras’ president Manuel Zelaya” skrev Jean-Guy Allard, kanadensisk journalist och expert på USA:s utrikespolitik två veckor efter kuppen.
Framför de 45-50 internationella valobservatörerna sa Zelaya orden som blir svåra att glömma och som sammanfattar hans politiska godtrogenhet:
– I morgon går vi till folkomröstning om en ny författning. Gårdagens statskupper och inbördeskrig i Centralamerika tillhör det förgångna. Idag genomförs gerillakriget i valurnorna.
Sex timmar senare besköts och intogs presidentens enkla hus i Tegucigalpa av 120 soldater från specialstyrkorna. Iförd pyjamas och gummiskor förs han till flygbasen och lämnar Tegucigalpa i ett militärplan som landar på USA-basen Palmerola, 15 minuters flygfärd norr om huvudstaden. Efter 20 minuter lyfter planet och går söderut igen, mot Costa Rica där presidenten framträder på en presskonferens.
Var det därför som Llorens var tvungen att bryta upp på kvällen den 27 juni? För att samlas med den civila-militära junta som hade bildats kanske månader innan och som också hade träffat Llorens för att dryfta frågan om USA:s stöd till militärkuppen den 28 juni 2009?
Ett år av kamp mot statskuppen har förändrat Honduras. Jag tror att indianledaren Berta Cáceres’ ord kan sammanfatta våra intryck och förhållande inför landet och framtiden under detta år:
– Statskuppen skapade Motståndsfronten och denna förändrade hela vårt sätt att leva.
Därför att inget är sig likt i dag, ett helt folk har väckts och upptäckt att tillsammans kan de förändra sitt land och liv, även om det kostar blod. En halv miljon på gatorna i Tegucigalpa på marsch mot kuppmännen är i dag en realitet.
Den Motståndsfront som bildades på en liten uterestaurang framför det militärt ockuperade presidentpalatset kvällen den 28 juni 2009 har inte bara lyckats att hålla samman utan har organiserats i varenda liten by i det 114 000 kvadratkilometer stora landet.
– ”La Resistencia” är i dag organiserat i nästan hela Honduras, sa frontens språkrör Juan Barahona i januari i år när Flamman intervjuade honom. I februari samlades den första nationella konferensen som drog upp de kommande riktlinjerna för fronten som sammanfattas i ”Politisk utbildning, mobilisering och aktion”, eller mer försvenskat: ”Studera, lär, kämpa!”
För ett par veckor sedan intervjuades Zelaya av den legendariska argentinska reportern och författaren Stella Calloni som ställde frågan vilka som låg bakom kuppen den 28 juni.
– Statskuppens strukturer är intakta och flera av de militära figurerna (kuppgeneralen Romeo Vazquez, överbefälhavare för de väpnade styrkorna) har utsetts som vd i Hondutel (Honduras’ Telia). Nio journalister har mördats de senaste månader (under den nye presidenten Pepe Lobo). En i varje region mördades för att sätta skräck i folk.
På frågan om USA:s roll innan, under och efter den militära statskuppen svävar Zelaya heller inte på ordet:
– USA:s budskap i fallet Honduras är att de kan gå tillbaka till tiden för militärkupper, nu med andra mer sofistikerade vapen.
Honduras befinner sig i en av landets djupaste ekonomiska kriser någonsin som ett resultat av den militära statskuppen. Ekonomin har slagits sönder och Hillary Clinton kräver att kongressen ska besluta om ett ekonomiskt biståndspaket för att landet inte ska rasa samman helt och hållet. Clinton hävdar att det militariserade valet i november 2009, som inte erkändes eller övervakades av några seriösa organisationer eller stater, gick korrekt till trots ett stort antal rapporter om motsatsen. En minoritet, 46 procent av honduranerna, enligt kuppmännens Valtribunal, gick till urnorna för att lägga sin röst i ett val där Zelaya och Motståndsfronten och det liberala partiets medlemsbas uppmanade till röstbojkott. Ett stort antal av Motståndsfrontens medlemmar och ledare fortsätter att mördas. Högsta domstolen avskedar domare och domstolsjurister för att de vägrar att underkasta sig HD:s godkännande av militärkuppen.
Varje dag avlider 15 honduraner, enligt FAO, av sjukdomar relaterade till undernäring. Arbetslösheten och krisen slår sönder fattiga familjer och det lilla sociala nätverk som fanns innan statskuppen. Den miljon honduraner i USA som varje år skickade hem 15 miljarder dollar, den främsta inkomstposten i regeringens budget 2008, har minskat dramatiskt dessa pengar som tidigare var livbojen för flera miljoner honduraner.
Men Hillary Clinton, som lägger ner hela sin kraft på att få Latinamerika att erkänna regimen Pepe Lobo, skickar nu militära lastbilar till ett värde av 20 miljoner dollar i ett större paket på 75 miljoner dollar samtidigt som det inte finns mediciner på de allmänna sjukhusen.
Under de sex månaderna från militärkuppen till valen den 29 november blockerade USA inte en enda exportprodukt från den honduranska handelsoligarkin. Textiler från maquilasfabrikerna, räkor och humrar från fiskeindustrin, ädelträvaror från skogarna eller bananer och palmolja från plantagerna fortsatte att exporteras i en obruten export till den stora marknaden i norr, till skillnad mot USA:s 50-åriga blockad mot Kuba som inbegriper cancermedicin till små bebisar.
Det är denna politik som Motståndsfronten vill bryta i sin kampanj för att ”ÅTERFÖDA HONDURAS”. Men inte genom att förvandla sig till vilket valparti som helst där korruption och köpslagan är legio. Motståndsfronten har hållit vissa liberala ledare stången som har velat förvandla fronten till sin egen politiska karriärstege. För dessa liberaler vet att de står helt chanslösa utan stöd från Motståndsfronten.
– Vi vill inte veta av det liberala partiet! För oss liberaler i Motståndsfronten är partiet dött och begravet av oligarkin som tog över partiet. Nu är vi bara Motståndskämpar, säger Ana Lucia Palma, en kvinna som Flamman träffar på Coca Colafackets lokaler.
Den liberale ledaren Rasel Tomé, politisk rådgivare till Manuel Zelaya, säger till Flamman att varje försök av de liberala oligarkerna att förvandla Motståndsfronten till en politisk språngbräda kommer att slås tillbaka. Och det är en uppfattning som slogs fast på Motståndsfrontens senaste nationella möte med 300 valda delegater från hela landet.
– Valtemat är av tradition smutsigt. Motståndsfronten har sagt nej till varje form av partipolitisering av fronten och ja till kampen för en ny författning. Detta är inte tillfället att diskutera valprocesser, det är i stället ett ögonblick för att förenas, organisera oss och politiskt formera oss. För vi vet att med valtemat söker de splittra upp oss i små strömningar och på så sätt neutralisera Motståndsfronten.
Rene Andino är ordförande för de universitetsanställdas fackförbund Sitraunah i Honduras, ett av de mest stridbara facken i landet och en av medlemsorganisationerna i Motståndsfronten. Ett tiotal av hans medlemmar har hungerstrejkat i över 45 dagar mot universitetsledningen beslut att i militärkuppens skugga avskeda 185 anställda och privatisera universitetet. Andino representerar en kritisk del av fronten som kräver att denna lyssnar mindre på de liberala krafterna, som Zelaya, som helt och hållet satsar på den pacifistiska linjen i stället för att agera hårdare mot den illegala och illegitima regimen Lobo.
– Vi bör satsa med alla kampmedel. Vi är trötta på att ta emot slag efter slag och begrava kamrater. Men snart kommer vi att ha vår organiserade och väpnade gren, som vi av strategiska skäl inte kan tala alltför mycket om.
