Ibland säger min fru att hon tycker att jag är en riktig snobb, och det är inte för att jag klär mig snobbigt, tvärtom, där tycker hon att jag nog kunde bli något lite mer snobbig. Utan hon säger att jag är en snobb när jag hävdar vad hon tycker är elitistiska åsikter, till exempel att Madonna faktiskt inte sjunger så bra, det gör hon inte, det kan vem som helst höra, och att Kalle Ankas glada julparad är vulgär och tjatig och att mörk choklad är godare än ljus.

Det är snobbigt att se lite på tv, vilket är märkligt eftersom det inte finns något som samtidigt är så föraktligt som att se mycket på tv. Lagom är bäst.
En hel del personer tycker också att det är snobbigt att tycka bättre om mörk choklad än mjölkchoklad, eftersom mörk choklad är ett överklasspåfynd och en klassmarkör. Det är snobbigt att vägra mjölkchoklad.
Man tror att ordet snobb uppstod i början av artonhundratalet i Oxford och Cambridge, där de som inte kom från adeln – vilket på den tiden var det enda rätta om man ville räknas – fick en beteckning i studentkatalogen efter sitt namn, ”sine nobilitate”, utan adelsstånd, för att skilja dem från de adliga kamraterna. Det förkortades s.nob.
Snobbarna var de utan hög status. Men sedan fick det motsatt betydelse, de som lägger stor vikt vid status. William Thackeray som är mest känd för sin roman Fåfängans marknad, skrev också standardverket i genren, Snobbarnas bok.

Carl Bildt får väl betraktas som urbilden av en svensk snobb, arrogant mot dem som inte är fina och mån om sin egen värdighet. Jag vet inget om hans barndom, men jag tror inte att han kom från ett arbetarhem, för då hade vi fått höra det när han pratade i ”Sommar”. Proletär bakgrund är en tillgång för politiker, vilket vi såg vid förra amerikanska presidentvalet, hos hockeymorsan Sarah Palin, som vann tävlingen med Obama, Biden och McCain om att vara mest folklig, Obama är visserligen svart, Biden kommer från arbetarklass och McCain satt i fångläger i Vietnam. Men vid sidan av Sarah var de snobbar.

Själv har jag ingenting att komma med. Jag växte upp i en femrumslägenhet i Stockholm med mamma som var lärare och pappa som var numismatiker. Denna solida medelklassbakgrund har jag aldrig fått lida för, inte ens i de vänsterkretsar jag rört mig. Men jag hade absolut vunnit på en annan bakgrund, alltså statusmässigt, inte annars förstås, för att komma från medelklassen var när jag var ung och är det nog ännu mer idag, att på många sätt få en flygande start i livet. Man får ett försprång.
Men jag hade ändå kunnat äta mörk choklad med gott samvete. Och hoppa över schlagerfestivalen och inte ha något favoritlag i fotboll. Och om någon klandrat mig för detta, hade jag ljugit att jag växte upp i en etta i Husby och fick börja jobba när jag var 13.
Vad säger du nu, va?
Husby fanns väl inte när du var liten?
Vilken snobb du är som märker ord!