Den svenska mediebevakningen av Littorinaffären visar på ett skov i den officiella nyhetsvärderingen.
Ett olycksbådande ett. Ty den kampanj Aftonbladet inledde – och resten med entusiasm följde efter i – var en journalistik av det slag som när jag gjorde mina volontärår på Värmlands Folkblad och Ny Dag för mer än sextio år sedan av äldre kolleger kallades Fäderneslandsjournalistik.

Den senaste tidens journalistik är som det motbjudande hyckleri vilket kännetecknar anglosaxisk politik och journalistik på båda sidor Atlanten. (Minns den högpolitiska debatten om Clintons spermafläck!) Märk att det inte bara är motbjudande. Det är tjänande.

Jag minns att jag efter volontärtiden talade med Gustav Johansson, Ny Dags chefredaktör, när syndikalisternas Arbetaren drev homosexfrågan som värst.
Han sade: Sådant skriver vi inte. Kring Haijby finns verkliga rättsfrågor och kryperiet kring monarken är pinsam men Arbetarens kampanj blott skymmer.

Likadant med Littorin. Det finns politiska frågor i Sverige men de skyms på ett tjänande sätt av media genom diskussionen om huruvida politikern Littorin sexköpt eller sexchattat. Skyms på samma sätt som de verkliga frågorna för ett halvsekel sedan skymdes av den så kallade homosexhärvan.
Bakom den mediala återspeglingen finns dock ett verkligt socialt och juridiskt skov. Officiell moraluppfattning och lagstiftning återgår paragraf för paragraf till det vi på vår kant trodde vara övervunnet.

Varför bekämpade vi på vår kant hela tiden sedan senare delen av artonhundratalet straffen för homosexuellt beteende? Vårt skäl var dubbelt. Dels allmänt, det ideologiska om man så vill.  Men dels att det var en lagstiftning som huvudsakligen tjänade utpressarintressen.

Såväl privatekonomiska sådana som politiska. Säkerhetspolis i alla länder övervakade ”egna” homosexuella i statens tjänst på det att ”fienden” inte skulle få grepp om dem samtidigt som de spanade på pissoarer för att se om det gick att avslöja någon kommunist eller liknande med bögbeteende som kunde pressas bli angivare. (Om hur fransk politisk polis på detta pissoarsätt på trettiotalet utpressade det franska kommunistiska partiets organisationsansvarige att bli angivare och hur han sedan drevs att bli nazikollaboratör har jag skrivit.)

Nu har, under stort hojt från så kallade feminister och vänsterfolk, en utpressartjänande sexuallagstiftning återinförts. Nu under förevändning att bekämpa prostitutionen. Snack!
På fyrtio- och femtitalet var de prostituerade i Stockholm inte fler än att jag i stort kände igen dem när jag gick gatorna hem efter det Löwenbräu stängts.

Men om jag nu går ut på nätet finns en otrolig mängd hor-
annonser. (Till och med här ute i Bergslagen annonserar lokala horor från alla våra små orter.)
Vi på vår kant var mot prostitution då vi var för en friare sexualmoral. Att jag aldrig gått till prostituerade är inget individuellt; det är typiskt. Att flickorna som då kom ut ur sanatorierna med några tior i flitpengar och utan möjlighet få friskintyg till vanligt arbete inte prostituerade sig (och att pojkarna inte blev tjuvar) är lika typiskt. På allt detta finns statistik.

Under den reaktionära sociala och politiska framryckningen de senaste fyrtio åren har den så kallade vänstern inte bara vikt sig socialt och politiskt (och nu i Sverige som Norge för att nå taburetter visat sig beredd att delta i kolonialkrig och acceptera en reaktionär överstatlighet) utan även – med synbar entusiasm – varit med om att införa en lång rad nya och nygamla samhällsbevararlagar.
Fy fan!