– Jag är så nervös att jag håller på att smälla av. Det här är ett val på liv eller död.
Ann Katrin Persson är aktiv i Sjukupproret. För några månader sedan såg jag henne stå på ett nästan tomt Mynttorg för att protestera mot utförsäkringen. Just nu är hon så dålig att hon inte klarar av att delta i valkampanjen.
Hon hoppas orka vara med och tala på ett nytt möte, i ett sista desperat försök att nå ut, som några olika organisationer för utsatta grupper kommer att ordna på Mynttorget den 18 september. Förutom de utförsäkrade kommer man att tala om arbetslösa, hemlösa, barn som tvingas växa upp i fattigdom och unga som inte kommer in på arbetsmarknaden. Klyftorna växer, dags att visa rättvisa, humanism och empati är slagorden i uppropet. Ann Katrin är rädd för att en högerseger kan bli mycket tung, speciellt för de sjuka.
– Det är flera som bara hoppas på den 19, att då skall politiken förändras så att folk har en chans att överleva. Folk klarar inte detta fyra år till. Det är många som skriver att de kommer att ta livet av sig om alliansen vinner.

Jag har följt en dold del av valrörelsen, den del vi sett kan kallas de förtvivlades valrörelse. För mig började den valrörelsen i mitten av april.
Drygt tre månader hade gått sedan de första utförsäkringarna av sjuka och nätverket RESURS hade bjudit in partierna till en debatt för att diskutera utfallet. I salen satt människor som var förtvivlade och illa åtgångna. En kvinna hade tvingats att bo i tält under hela den kalla vintern. Trots allt elände var de intresserade av en saklig debatt, men det kom ingen från Alliansen. De borgerliga partierna valde helt enkelt att inte träffa de drabbade, den linjen har man sedan konsekvent följt under hela valrörelsen. Men de skickade ett meddelande till arrangörerna:
”Ert förslag till upplägg för den aktuella kvällen verkar dock inte syfta till att skapa förutsättningar för en konstruktiv dialog.”
Inne på en bakgård på Kammakargatan hade de hemlösas organisation Ny Gemenskap anordnat en debatt om hemlösheten, kanske den enda under hela valrörelsen. Ingen tv-debatt har handlat om detta. Inga besök från ministrar. Inget valfläsk för hemlösa.  Stockholm sägs ha varit i centrum av denna valrörelse. Men inte detta Stockholm.
– Vi är totalt osynliga i valrörelsen. Ställ mig hellre på torget och skjut mig i pannan, hellre det än att bli osynlig, säger Sonja Nordgren, en av medlemmarna.
 
Sonja Nordgren är själv en person i utanförskap, som det heter nuförtiden. Hon sover ibland hos vänner, ibland tillbringar hon några nattimmar på Seven Eleven. Men hon är inte på något sätt ointresserad av politik. Nu när valet skulle avgöras gick hon för att se vad partierna hade att erbjuda henne.
– Jag frågade i en valstuga om oss. Det skulle inte ge något i valrörelsen att tala om de hemlösa, fick jag till svar sedan jag frågat flera gånger.
Anna Malmqvist som är verksamhetsansvarig på Ny Gemenskap håller helt med om att de sociala frågorna helt kommit bort i valrörelsen. Liksom Sonja talar hon om tvåtredjedelssamhället, som hon sett växa fram under alliansregeringen.
– Det är ge åt de rika och ta från de fattiga som gäller nu, än värre blir det om de får fortsätta.
De förtvivlade för en ojämn kamp denna valrörelse. Går man till exempel in på ”Utsatta höjer rösten”, den Facebooksida som är en samlingspunkt för demonstrationen, ser man många personer som hemskt gärna vill komma den 18:e, men inte har kraft eller råd. Det är så den här delen av valrörelsen ser ut, de maktlösa mot en alltmer självgod makt.
Ibland ser man precis hur desperat läget är. Men det krävs att någon talar om det. I Stockholm har vi kunnat se en man gå runt helt ensam med en stor banderoll ”Kämpa mot rasismen, Solidaritet”. Han heter Musa Dogan och är politisk flykting från Turkiet, hans motivering är glasklar.
– Den nuvarande regeringen ökar diskrimineringen och klasskillnaderna. Detta gör att rasismen växer. Jag vet inte om jag klarar att leva kvar i Sverige om Alliansen vinner.
Utanför de förtvivlades valrörelse känns det mesta som vanligt. Valstugorna fylls av elever med nedskrivna frågor men även påtagligt många andra intresserade. Valarbetarna tycket att de möter bara positiva människor och oberoende av parti känner de valvinden blåsa i ryggen. Så brukar det vara.

Bakom Moderaternas blaffiga stuga på Sergels torg står Socialdemokraternas något mer modesta, idag bemannad med enbart kvinnor. Margareta Stavling är den första av valarbetarna jag träffar som erkänner att det ibland känns lite jobbigt.
– Det är så många ungdomar som talar om att folk som är sjuka eller arbetslösa fuskar. Berättar jag att det krävs läkarintyg för att bli sjukskriven ser de frågande ut, det visste de inte. Det är den här propagandan från höger som lurar dem.
Margareta känner att de är i underläge i mediedebatten. Alliansen är så skicklig på att få fram sina frågor där.
– Inte ens journalisterna klarar av att avslöja deras svepande förklaringar. De säger att de satsar, när det är pengar som bara delvis kommer tillbaka från nedskärningar. SVT är så rädda för att verka partiska så de tar bara upp det som redan lyfts fram i de borgerliga tidningarna.

Aldrig har arbetarrörelsens underläge i medievärlden varit så uppenbart. Nu har det inte bara varit ledarsidorna som hamrat in budskapet, stora tidningar som Dagens Nyheter har tydligt vinklat även nyhetsrapporteringen politiskt. Alliansen har skickligt använt sig av detta, deras strateger har konsekvent lyckats styra bort besvärliga ämnen från debatten. Ofta använder man samma teknik som man använde mot de utförsäkrade, att helt enkelt vägra diskutera. Så har man konsekvent gjort under hela mandatperioden, vilket bland andra tidningen Journalisten visat.
Föreningen Framtiden i Våra Händer gjorde nyligen en enkätundersökning till riksdagspartierna om några av de ödesfrågor klimat- och miljökrisen ställer oss inför. Moderaterna svarade: ”Vi har valt att inte svara på denna undersökning.” Så kan man bara göra om man känner att man inte behöver bekymra sig om medieopinionen.

Jag känner igen denna typ av valrörelse. Jag har bott stora delar av mitt liv de senaste åren på andra sidan jorden i ett land, Brasilien, där politiska frågor som är viktiga för stora befolkningsgrupper helt enkelt inte syns i tidningarna och tv-utfrågningarna – medan allt som syns är skandaler och personer. Skälet är enkelt, den ekonomiska eliten där behärskar totalt media, där finns inte ens public service TV. Det viktigaste för en brasiliansk politiker är att framställa sig som en skicklig administratör som får saker gjorda. Och skälet till att det sett ut så är också enkelt: politiken är redan fastlagd. Redan har jordägare, företagsledningar, banker, nationalekonomer, utländska intressen och långivare satt mål och gränser för politiken. Kvar återstår den publika fasen, att välja vem som skall verkställa den.
Fredrik Reinfeldt har under valet 2010 byggt en bild av sig själv som en slags opolitisk teknokrat som framförallt är mycket mer kompetent än Mona Sahlin. Och mediebevakningen handlar om att bekräfta det i ett ökande antal undersökningar. Jag har inte varit med om en valrörelse i Sverige som så mycket gått ut på att inkompetensförklara en statsministerkandidat. Röstar vi inte längre om politik?

Alliansen har fått klimatfrågan att bli helt osynlig i debatten, istället har man gjort en plånboksfråga av den, de Rödgröna vill jaga bilisterna. De verkar också fått de sociala frågorna till at
t bli en enkel plånboksfråga under rubriken ”mina pengar”. Har de redan skapat en sådan förtroendeklyfta i samhället, där vi inte längre tror att vi kan värna varandra på ett solidariskt sätt?
I sina sista framträdanden ser jag en mer skärpt Mona Sahlin som tydligare vågar gå in på de ideologiska skiljelinjerna. Många människor jag träffar, inte bara de mest utsatta, har längtat efter den profileringen. Kanske inser också den omhuldade medelklassen att den inte vill leva i ett allt mer uppdelat samhälle. Jag tänker att jag aldrig känt mig så skrämd av en valrörelse. Aldrig har en valrörelse så öppet valt bort en grupp. Vi har sett den första valrörelsen i två­tredjedelssamhället.