Den artikel vi publicerar denna vecka om hur det danska vänsterpartiet SF bemöter Dansk Folkeparti kommer få många att sätta kaffet i halsen. Artikeln är den första i en serie om hur vänstern runt om i Europa bemöter sina högerpopulistiska och rasistiska partier. Man kan läsa den som en slags motsats till den stämning som rått i Sverige sedan SD:s genombrott. Eller som en varning om vilka val vänstern ställs för om Sverige blir mer likt Danmark.
För det är flera saker som skiljer Sverige från Danmark: Dansk Folkeparti har varit en del av partisystemet länge och är redan att betrakta som legitimerat av de borgerliga partier som använt dem för att få majoritet sedan 2001. Och partiet har samtidigt – tydligare än SD – stulit en del av vänsterns arbetarkla­ssidentitet. Nationella frontens ledare Jean-Marie Le Pen uttryckte kärnfullt hur ett parti i en fascistisk tradition ska placera sig – politiskt till höger, men socialt till vänster.

SF:s strategi är ur svensk horisont extrem, men det är inte svårt att bara inom några veckor se hur de rödgröna partierna, skulle kunna ställas inför en första besvärlig situation: skall man ta chansen att tillsammans med SD fälla regeringens Afghanistanpolitik eller skall man låta regeringen vinna? Är det värre att legitimera SD och erkänna dess inflytande i svensk politik, eller att svenska soldater deltar i en Nato-ledd ockupationsstyrka i Afghanistan? Den som hävdar att det är självklara frågor får gärna räcka upp en hand, som Reinfeldt brukar säga.
Och det är ganska precis så det kommer kunna se ut – visserligen i en minoritet av omröstningarna eftersom SD ligger långt till höger i många frågor – framöver. Vad kommer vara viktigast, att isolera SD eller att se till den enskilda sakfrågan? Det är vad som diskuteras bland politiker av alla kulörer just nu.
Men för vänstern, arbetarrörelsen och alla som vill engagera sig i kampen mot rasism är det ett för smalt sätt att se på saken. Det viktiga är hur vi vinner fajten mot främlingsfientlighet. Och då är arenorna fler, perspektivet längre.

Dagen efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen samlades tusentals människor runt om i Sverige. Betydelsen var inte svår att se: det finns många, många människor i Sverige som inte vill att vårt land skall frätas sönder av rasism. Men det är betydligt svårare för många att veta precis vad man skall göra om man vill engagera sig för att minska den risken.
Den organiserade vänstern borde ta sitt ansvar just här och fundera noggrant på hur ett långsiktigt arbete kan läggas upp. Förutom riksdagen finns åtminstone fyra viktiga arenor där rasismen måste bemötas.

Medierna. SD är extremt aktiva gentemot medier. Skälen är goda. Det är genom mediala drev och debatter som möjligheten att förflytta Sverige mot mer främlingsfientliga stämningar finns. Och det lönar sig att försöka påverka redaktörer som är nervösa för att bli beskyllda för censur. Den som vill veta hur effektivt pressarbete utförs kan med fördel lära sig av Israel-lobbyn, något SD-arna sannolikt redan gjort.

Skolorna. Det är inte vågat att gissa att det kommer föras många antirasistiska kampanjer från myndigheter, skolor och organisationer. Men är kvaliteten densamma som på Aftonbladets anti-SD-kampanj är det inte säkert att effekten är något vidare (trots allt blir antirasism sämre, inte bättre, av att vara korkad). Ungdomsförbunden till vänster har sannolikt bättre koll på vad som bör göras. Men de behöver stöd.

Arbetsplatserna. Tack vare långt gången social dumpning och otrygghet på arbetsmarknaden finns goda grogrunder för SD-röster på sina håll. Här blir LO, som Magnus Manhammar påpekar, helt centralt, eftersom det till stor del rör sig om vanligt fackligt arbete att värva medlemmar och bevaka avtal. Men det behövs sannolikt mer än så – och en svaghet i fackets opinionsarbete är ofta att det utförs isolerat. Nu skulle det behövas byggas en bred front mot lönedumpning och mot rasism – och LO måste övervinna sin skräck mot att engagera icke-fackliga människor.

Bostadsområden. Att ta sig tid att lyssna på människors problem bekämpar inte bara den alienation många av SD:s väljare känner inför politik och samhälle. Det ger också vänstern bättre inblick i vilka problem som måste åtgärdas för att lösa potentiella etniska konflikter. Men det innebär också att det sista vänstern och arbetarrörelsen borde ägna sig åt i dagsläget är att sopa reellt existerande sociala problem under mattan – det ger ju bort möjligheten att göra något åt dem!

Gemensamt på alla områden är att människor som är politiskt aktiva inom vänstern måste bli bättre på att ta diskussionen med SD och den främlingsfientliga retoriken. Gemensamt är också att vart man än ser, men kanske tydligast ju närmare människor man kommer, på arbetsplatser, i skolor och bostadsområden – är kampen mot rasism alltid samtidigt en kamp om hur vårt land skall se ut i framtiden. Och frågan som kommer avgöra är vem människor har förtroende för, vänstern och dess projekt för ett rättvist och tryggt samhälle, eller SD och den fruktans politik som partiet sår. Men ser man på kampen mot rasism på det sättet blir den också vad den borde vara: en del av vägen mot ett bättre samhälle.