Det är ingen nyhet att det är svårt att få ihop yrkesliv och familjeliv i dagens västerländska ekonomi. Kvinnors intåg på arbetsmarknaden är en feministisk framgång som dock gett upphov till nya motsättningar som värker sig igenom kvinnors kroppar. Men om den olösliga familj/arbete-ekvationen numera är ett väl dryftat fenomen, är det mer sällsynt med diskussioner om heterosexuella kvinnors dilemman kring projektet att skaffa barn som sådant.
Kvinnor i västvärlden har idag oskattbara möjligheter både att välja bort barn och att skaffa barn på andra vägar än de traditionella. Men för dem som är inne på den gamla vanliga mamma-pappa-barn-grejen verkar det som nya begränsningar också infunnit sig. På sajten familjeliv.se är det vanligt att män ventilerar problemet att deras kvinnliga partner vill ha barn medan de själva inte känner sig redo. Det är logiskt. Även för män blir familjebildande i allt mindre utsträckning något man ”bara gör”. Och i takt med att män förväntas ta aktivt ansvar för sin avkomma blir barnavlandets begränsande karaktär något som inte längre kvinnor har ensamrätt på. Har man då en biologisk klocka som tickar på i en så avundsvärt sakta mak ligger det nära till hands att vänta lite. Och så hamnar de betydligt mer biologiskt jäktade kvinnorna åter i kläm. Den stora majoriteten av heterosexuella, barnönskande kvinnor kan helt enkelt komma att drabbas av en brist på män att göra barn med. Och, i en kontext där konstgjord befruktning på egen hand knappast utgör normen, får män därmed ett nytt övertag.
Vi behöver diskutera denna nya historiska situation, som intressant nog visar på biologins omutlighet i tider då vi på så många sätt ”övervunnit” den genom p-piller, konstgjord befruktning och så vidare. En bra början skulle vara om dominerande genusteoretiker övervann sin beröringsskräck med allt vad biologi heter.
