Två patriarker hånade för en tid sedan i ett upprop försvaret av nationalstaten:
”Bourgeoisien har genom sin exploatering av världsmarknaden gett alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. … I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig.”
Året var 1848 och patriarkerna Karl Marx och Friedrich Engels.
Upropets rubrik var: Proletärer i alla länder förenen eder!

Troligen trodde Marx att när kapitalismen i de mest avancerade staterna uttömt sin utvecklingskraft skulle socialismen, arbetarmakten, komma där först. Rosa Luxemburg kritiserade honom genom att hävda att så länge kapitalismen har kvar en icke-kapitalistk omvärld att expandera i kan den överleva. 1918 varnade hon Lenin och Trotskij för att tro att socialism i ett land skulle vara möjlig utan kraftigt inskränkt demokrati. Efter 1989 tror knappast någon på statssocialism. Valet står mellan att skrota socialismen eller bygga den internationellt.
I Europa håller den monetära unionen på att slitas i stycken av sina interna motsättningar. Globalt råder monetär terrorbalans. I slutna sammanträdesrum försöker världens ledare sopa upp efter finanskapitalets härjningar. Men de saknar demokratisk förankring för sina överstatliga beslut. EU-parlamentet och FN:s generalförsamling är papperstigrar.

Att socialdemokratins och vänsterns partier  idag går kräftgång nästan överallt beror på att de saknar idéer om framtiden. Att försvara det nationella välfärdsbygget och något bromsa den globala kapitalismens formidabla kraft är hedervärt, men otillräckligt. Bara en berättelse om världsmedborgarskapet och om bygget underifrån av lokal, regional, kontinental och global demokratisk arbetar- och folkmakt kan väcka dem till nytt liv.