Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Den grekiska-ortodoxa kyrkan motsatte sig länge kremering. I kombination med allt mer tätbefolkade städer och en ökad fattigdom har detta lett till en situation där ben från stadens invånare slängs i en grop i kyrkogårdens utkant.

Förra gången jag var i Aten var jag 21. Då var det vinter men soligt och jag var helt ensam. Med mig i packningen hade jag bara en bok: Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet. Jag kom inte längre än till titelbladet. Den här gången reste jag i jobbet, jag är snart 38. Ändå, i resväskan endast Eros agoni, en tolv år gammal bok av filosofen Byung Chul-Han. Som Vivianne säger till expediterna på Rodeo Drive: big mistake, huge. Vad är det med den här platsen som fortfarande väcker lusten i mig att strosa mellan kolonner med en oläslig bok under armen?

Ioanna Paraskevoulou är doktorand på Harokopiouniversitetet i Aten. I sin avhandling studerar hon dödens rumsliga ojämlikhet på en stor kommunal begravningsplats i stadens västra del. Genom sitt arbete visar hon upp en makaber samtid där döden för samhällets olycksbarn helt saknar allt vi förknippar med mänsklig värdighet.

Vi träffas i sena april i samband med en liten, men internationell konferens om vad som bäst beskrivs som kritiska begravningsstudier. Universitetet är litet och vackert. Träden står i blom. Kafeterian befolkas av studenter som dricker läsk i skuggan. Några pratar politik, andra inte.

Just innan Grekland drogs in i andra världskriget byggdes Atens tredje kyrkogård. Med 27 000 gravmonument är det stadens största begravningsplats. Gravarna liknar vita kistor ovan jord och är tätt placerade i långa rader. Tallarna har släppt sina barr på gravarnas marmorlock. På några av dem står det små fat med mat till katterna som ömsom väser och ömsom stryker kring benen på besökare.

Atens tredje begravningsplats tjänar främst den lägre arbetarklassen, förklarar Ioanna. Det är en plats där de fattigaste och mest utsatta blir begravda: anonyma kroppar, spädbarn. I utkanten finns den gemensamma bengraven. På grekiska kallas den honeftiri från ordet honevo, att smälta mat. På engelska refereras platsen till som digester. En svensk översättning blir det svårsmälta rötkammare, vilket är en plats som finns på bland annat naturhistoriska museer där kadaver tas om hand. På benhögen i kammaren hamnar den som inte vill eller har råd att betala kostnaden för förvaring i benhus eller i familjegrav. Den är inte märkt med namn eller symboler, inte ens för sin funktion. Luckorna av metall i en betongplatta i marken ser ut som vilken deponi som helst. I sin forskning har Ioanna Paraskevoulou märkt att platsen förknippas med skam och rädsla. Det är inte en plats som många besöker.

På benhögen i kammaren hamnar den som inte vill eller har råd att betala kostnaden för förvaring i benhus eller i familjegrav.

I den grekisk-ortodoxa traditionen ligger kroppen i jorden i tre år, varefter benen grävs upp. Ioanna berättar att det är en religiös tolkning som har med Jesus uppståndelse på den tredje dagen att göra. Den sekularisering som i Västeuropa kom att förespråka evig vila fick inte grepp om Grekland. Efter att benen grävts upp finns i dag tre alternativ: familjegrav, låda i benhuset eller benhögen. Lådorna i benhuset märks med namn och ofta ett fotografi av den döda. Priset är betydligt lägre än för en familjegrav men ändå långt ifrån en möjlighet för alla. Det skvallrar nästan fulla benhögar om. Massgraven, kammaren, är gratis.

Pengarna avgör om en avliden hanteras med värdighet eller inte. Och det handlar inte bara om vad som händer med benen efter uppgrävning, utan också om vägen dit. Beroende på jordmån är tre år inte alltid tillräckligt för att kroppens mjukdelar ska ha brutits ned helt. Tre år är också sällan tillräckligt med tid för att bearbeta sorgen efter någon man älskat. Ibland kan kroppen därför av flera skäl behöva ligga ett par år till. Detta alternativ kostar dock extra. För många blir alternativet då att låta kroppen grävas upp och sedan ned på nytt i en gräsbeväxt plätt också i begravningsplatsens utkant för att vila i ett par år till. Därefter kan benen antingen spolas rena och placeras i benhus eller hamna i påsar och lådor, ofta med svepnaden kvar, i väntan på att kastas ned i benhögen. 2015 rapporterade BBC att det är ett problem att kroppar blir kvar på sjukhusen eftersom att familjerna inte har råd att betala för begravningen.

Hur blev det så här? Enligt Ioanna är Greklands historia typisk för sydöstra Europa. Samhället är ojämlikt men inte på ett sätt som sticker ut. Som brytpunkt anger hon i stället andra världskriget. Grekland drabbades hårt av nazisternas ockupation. 1941 dog 300 000 människor av svält och begravdes i massgravar – på bland andra Atens tredje begravningsplats. Efter kriget hade något förändrats och massgravarna blev normaliserade.

– Situationen försvann inte bara sådär efter kriget. I stället för att låta begravningsplatsens förmåga att ta hand om en stor mängd kroppar representera ett krigstrauma blev den omvandlad till urban geopolitik. Det blev ett enkelt sätt att hantera platsbrist i en allt mer tätbefolkad stad. Och ett enkelt sätt att åstadkomma mer plats var att ”minimera-eliminera” vissa medborgares närvaro och hantera deras döda kroppar som ingenting mer än begravningsvolymer, säger Ioanna Paraskevoulou (bilden).

Det är också en berättelse om 1900-talets andra hälft. Under efterkrigstiden blev återanvändning av graven en viktig källa till kapital. Både för att nya ”hyresgäster” hela tiden betalar nya avgifter och för att uppgrävningen innebär att marmorstenen som täckt graven säljs av kommunen till lokala stenhuggare och ges ny funktion. Det är också en fråga om hur statens biopolitiska agenda möter ett kristet fromhetsideal, säger Ioanna Paraskevoulou. Religiösa dogmer om själens oförstörbarhet och köttets flyktighet lånar sig här till marginalisering av samhällets mest utsatta.

För många är skötseln av Atens begravningsplatser en stötande syn med krossade gravstenar och övergivna ytor fulla med skräp. Familjen förväntas sköta graven men betalar samtidigt en avgift till myndigheterna som ansvarar för gravvård.

Ett par dagar efter att konferensen tog slut svepte en storm in med damm från Sahara. Aten blev till ett marsianskt landskap med lysande orange himmel. De flesta hade åkt hem men jag var kvar och gick gatan fram och chattade med Jannis Polimenidis, forskare och chef för kommunens kyrkogårdsavdelning i kuststaden Volos halvvägs mellan Aten och Thessaloniki. Jag stannade då och då för att titta upp och de slitna fasaderna i kvarteren runt tågstationen mot den dystopiska himlen för att sedan återgå till vårt makabra samtal. Jag frågar Jannis vilka lösningar han ser och han svarar: kremering.

Grekland drabbades inte bara hårt av andra världskriget. Landet slogs till marken av finanskrisen 2008, och födelsetalen har gått ned eftersom många inte har råd att skaffa barn. Baby boom-generationen går å sin sida mot ålderdom och behovet av begravningsplatser är stort. För Jannis är kremering lösningen på problemet. Det är dock svårt. Fram till 2006 var det inte tillåtet. Grekland fick sitt första och hittills enda krematorium först 2019. Att kremeras är dyrt och många i norra Grekland väljer många i stället att åka till Bulgarien för att kremera sina anhöriga, säger Jannis (bilden). Men det är också en fråga om politik.

– Det är borgmästarens beslut att anlägga ett krematorium eller inte och borgmästarna är rädda för att gå emot kyrkan. De vill inte förlora röster.

När jag var här förra gången var jag ung. Jag flyttade oförskräckt in hos en främmande man i Pireus som bara hade en säng när jag behövde nattlogi efter att då och då ha kommit in med en sen båt från öarna och tog tacksamt emot middagar och smycken från den som bjöd. Jag visste ingenting om någonting. Jag kände till att saker kunde vara tråkiga och ensamma, men inte farliga. Den här gången är allt annorlunda. Jag kan inte släppa kriget i Gaza, och Grekland är ännu präglat av den ekonomiska krisen. Det är kanske därför jag drogs till begravningsplatserna denna gång. Samma jakt på autenticitet men med en annan blick. Om livet inte kan vara vackert för alla människor, så borde i varje fall döden få vara det.

När jag ställer samma fråga till Ioanna får jag inget enkelt svar. Enligt hennes mening är det stora problemet dock kamrarna. Inte bara hur de missköts utan hur de konstrueras från första början, som deponier för skräp och människoben.

– Omvandla dem till grönområden. Plantera träd ovanpå! På så sätt kan de fungera som naturliga begravningsplatser och till och med återsymboliseras som värdiga samhällslandskap.

Hur ett samhälle hanterar sina döda speglar hur människor värderas medan de fortfarande är vid liv. Problemet med överfulla begravningsplatser och ojämlika samhällen är inte begränsat till Grekland. Den höga graden av kremering i Sverige gör att problemet fortfarande är litet här men inte obetydligt. Det är inte osannolikt att begravningsplatser kommer att bli fokus för politisk debatt också i Sverige, där vindarna tyvärr blåser hårt i fel riktning.

På gatan i Aten reste sig plötsligt ett hotell upp mot den orangea himlen. Jag har bott där, tänkte jag. För länge sedan. Jag bodde uppe på vinden. Vad konstigt. Jag tittade in för att se om något var sig likt men det var det inte. Förutom basketplanen och den stora bilvägen och jag då, med min tunna bok.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.