Under helgens Socialistiskt Forum blev det tydligt att vänstern befinner sig i ett schizofrent tillstånd. Jag själv startade min dag i Fabiensalen Ung Vänsters seminarium om Vänsterns framtid där sorgen dominerade. En sorg, inte bara över valförlusten, utan förlusten av ett ”sosse-sverige” och där vi aldrig riktigt hann fram till framtiden. Krisseminarierna dominerade stort detta forum, och stämningen bland organisationsrävar. En helt annan sak var det att möta aktivister på lägre nivå. För många av Vänsterpartiets lokalföreningar har det aldrig varit så många på mötena som just nu – det strömmar in nya medlemmar.  Lokala styrelser har inte tid att deppa.

Jag undrar om vi inte gått till viss överdrift med sorgen. Visst måste man utgå ifrån att den borgerliga regeringen innebär en katastrof på många områden, men det ändrar inte i sig det strategiska perspektivet. Vänsterns och arbetarrörelsens problem med att genomföra politik är alltjämt att vi är för svaga, inte att vi måste genomföra alla samhällsförändringar snabbt eller under förutsättningar som gällde 1982.
Jag tror också – även om jag själv krävt att varenda sten skall vändas och har höga förväntningar på Framtidskommissionen  – att stenvändandet är en intern syssla. Det kan inte vara så att det enda folk skall se av oss år framöver är våra funderingar kring vad vi gjort för fel. Det är sunt med sorg och självkritik. Men det borde snart sättas ett officiellt slutdatum. Ett halvår, kan inte det räcka? Trots allt har de flesta av oss sörjt redan sedan vi gick med.