Jag krockade nästan med väktarens huvud när jag öppnade dörren.
– Buenos días, don Dick (Goddag, herr Dick), sa han förläget och jag besvarade hälsningen.
Först nu i efterhand begriper jag varför jag flera gånger stötte ihop med dessa tjuvlyssnande väktare, när jag var på väg ut från min bostad på tredje våningen i ett område med fem meter hög mur och beväpnade väktare.
Då trodde jag att de gjorde sin rutinkontroll av varje trapphus i området i norra delen av Colombias huvudstad Bogotá, där jag hyrde en lägenhet som även var mitt kontor. Många gånger blev jag förvånad när väktarna, via husets interntelefon, ringde för att kontrollera att jag befann mig i bostaden genom att ställa någon irrelevant fråga.
Vad jag då inte visste var att Colombias hemliga politiska polis placerat ut två skiftlag överdrivet vänliga väktare som hade till uppgift att kontrollera vem som besökte mig, och vilken slags post jag fick. Att jag var föremål för både telefonavlyssning och avlyssning av min e-post hade jag börjat misstänka efter att min hårddisk flera gånger hackats och mitt digitala bildarkiv förstörts. Men nu har jag läst hela den 450-sidiga dokumentation som den politiska polisen gjorde över mitt liv i Colombia.

Den 8 juni 2005 fotograferades jag när jag joggade mellan klockan 09.00 och 09.20. Klockan 13.30 registrerades att jag lämnar lägenheten och går till busshållplatsen. Där väntar jag i två minuter. Agenterna noterar att jag har mina händer fria och lyssnar uppmärksamt på vad andra säger.
Agenterna sammanfattar denna dag med följande ord:
”Med tanke på betydelsen av att kontrollera utlänningen Dick Emanuelsson på basis av de olika kontakter han har, är det nödvändigt att närmare lära känna hans personliga uppgifter, vem som besöker honom, telefonräkningar, hans post och andra uppgifter. Möjligheten att infiltrera två väktare på väktarföretaget Toronto de Colombia som ansvarar för säkerheten i kvarteret bör undersökas. Dessa personer ska ansvara för att täcka objektets aktiviteter under de två skiften och informera en tillgänglig patrull som ska utföra skuggningen och bevakningen.”
G3 skapades 2003, bara några månader efter att Álvaro Uribe blivit president, som en hemlig grupp inom Colombias säkerhetstjänst DAS. Uribe utsåg sin kampanjledare i valet 2002, Jorge Noguera, till chef för DAS, som lyder direkt under presidentpalatset. Till sin politiske rådgivare utsåg han José Obdulio Gaviria, kusin till Medellínkartellens ledare, den ökände knarkkungen Pablo Escobar.

I slutet av 2009 avslöjades att DAS genomfört ett omfattande spioneri mot den politiska oppositionen i Colombia. Agenterna utförde telefonavlyssningar och bevakade 16 journalister, kommunistpartiets och fackets ledande medlemmar samt ledamöter av Högsta domstolen. (Högsta domstolen är hatad av Álvaro Uribe eftersom den har placerat ett hundratal av hans toppolitiker bakom galler.)
Högsta domstolens utredningar och pågående rättsprocesser mot officerarna inom DAS-G3 kommer allt närmare Uribe. Han har hittills lyckats hålla utredarna på avstånd. Men allt fler av de fängslade DAS-cheferna har under den nye presidenten Juan Manuel Santos, som efterträdde Álvaro Uribe 2010, inlett förhandlingar med Högsta domstolen för att få strafflindring genom att lägga pappren på bordet.
En av dessa fyra DAS-chefer, Maria Pilar de Hurtado, kände att rättvisan började komma alltför nära och flydde till Panama. Där fick hon asyl av Uribes vän, Panamas president Ricardo Martinelli.

Jorge Noguera, som var DAS-chef 2002–2006, står nu inför rätta. Åklagaren kräver att han döms för mord på tre personer. De tre fanns på en lista som Noguera överlämnade till de paramilitära dödsskvadronerna i AUC, som utförde morden. Flera av mina kollegor i Colombia hävdar att även Flammans reporter fanns på en av dessa listor. Under hela 2005 mottog jag två–tre gånger i veckan nattliga mordhot så påståendena är kanske inte grundlösa. Som den 2 maj 2005, då jag hade kommit tillbaka till Bogotá efter en reportageresa i Ecuador. Det tog en och en halv timme innan det första telefonsamtalet kom:
– Om du inte drar från Colombia så dödar vi dig, kommunistjävel!
Varför bevaka en utländsk reporter? Redan på sidan 3 i min akt träder motivet fram:
”Identifiera och lokalisera den förmodade medlemmen som verkar vara en ideolog inom Farc.”
(Inte illa klättrat… en svenne som skulle vara ideolog i en gerillarörelse som existerat i nära 50 år…)
Sammanlagt finns det ett 40-tal bilder av mig när jag är ute och joggar eller är på väg till bussen. Från och med juni 2005 intensifieras bevakningen.

Den 15 juni 2005 har jag bokat in en Centralamerikaturné. Därefter skulle jag ta flyget från Honduras till Stockholm för ett semestervikariat på redaktionen. Från det att jag lämnar min lägenhet har jag agenterna i hälarna och i dokumenten registrerar de sekund för sekund var jag befinner mig och vad jag gör, även inne på flygplatsen. Och det är där som dessa politiska agenter i tjänst hos Uribe begår ett internationellt terroristbrott:
”Objektet passerade [pass- och säkerhets-]kontrollerna och gick till utgång 9 där passagerarna omedelbart kallades till att gå ombord på flyget till San José de Costa Rica med anknytning till Tegucigalpa. Medan fortsatt säkerhetskontroll av passagerarna pågick genomförde vår personal [DAS-agenterna] underrättelseuppgifter inne i planet och utförde sabotageoperationen [mot datorn].” (Sida 21).
Och vad handlade sabotageoperationen om? Jo, om att radera allt innehåll på datorns hårddisk, vilket också gjordes. Även om jag var medveten om att jag med all sannolikhet stod under bevakning i Colombia så trodde jag ändå inte att de skulle gå så långt som att följa med mig in i kabinen för att där, med hjälp av någon slags magnetisk apparat, radera ut allt innehåll i datorn.
I en sammanfattning av mina misstankar om att jag är utsatt för bevakning rapporterar agenterna:
”Innan han går in på en lokal/ett ställe gör han två–tre vändor i kvarteret /…/ Den mesta tiden håller han sig för sig själv (i bostaden). Han beställer mat eller går till restauranger i närområdet. /…/ Han lämnar bostaden vid exakta klockslag, han observerar horisonten, använder fria händer men han lyssnar bara utan att ge något som helst svar. Med anledning av detta föreslås att den bästa form av kontroll är via tekniskt stöd.” (Sida 71).

Jag minns den 2 december 2005 som i går. Under mig såg jag de gröna savannerna runt Bogotá, där tusentals kvinnor med ansikten färgade och fläckade av den starka solen sliter för sin överlevnad på de gigantiska blomsterplantagerna. Bergen där jag träffade gerillan och bönderna som slåss för ett nytt demokratiskt Colombia och en jordreform. Sorgen kändes tung i hjärtat när jag lämnade det kanske vackraste och mest intressanta landet i Latinamerika för att åka mot Tegucigalpa i Honduras.
Där skulle jag några år senare återigen utsättas för en politisk häxjakt. Nu av de medier som stödde militärkuppen i juni 2009, krafter som tillhör samma sociala klass och politiska elit som dem som i Colombia gjorde allt för att utmåla mig som en potentiell gerillaideolog. De som inte begrep att det är en journalistisk skyldighet att ifrågasätta makten.

Fotnot: Mer läsning samt bakgrundsmaterial finns på: 

http://dickema24.blogspot.com/2011/01/uribe-spionerar-1.html
http://dickema24.blogspot.com/2011/01/uribe-spionerar-2.html
http://dickema24.blogspot.com/2011/01/uribe-spionerar-3.html
http://dickema24.blogspot.com/2011/01/uribe-spionerar-4.html