Sverige upplever just en hård klasspolitik på borgarklassens villkor. Den nuvarande moderatledda regeringen avreglerar i allt snabbare takt den borgerliga statens sociala sidor som a-kassa, socialförsäkringar, gemensamt ägande och arbetsrätt med mera. Sedan 1980-talet har arbetsköparna, det vill säga borgarklassen, kunnat stärka sin position i klasskampen. Det innebär att Vänsterpartiet och arbetarrörelsen inte bara förlorat två val i rad till Alliansen, man har under lång tid förlorat styrkeförhållandena i klasskampen.

Det är utifrån denna verklighetsbeskrivning vi bör pröva och formulera vår politik. I den här texten skisserar jag på några konkreta utmaningar jag anser Vänsterpartiet står inför för att kunna bli den drivkraft som påbörjar vandringen bort från handlingsförlamning och dödläge fram till seger och framgång.
Vänsterpartiets problem är både politiska och organisatoriska. De politiska problemen är att vi saknar en egen politik som kan gå på offensiven och inte enbart är ett svar på försämringar.

Det behövs en renässans i partiet om kravet på arbetstidsförkortning. Frågan om arbetstidsförkortning har till skillnad från kampen mot försämringar den fördelen att den infattar en majoritet av arbetarklassen. Det är också en fråga som på allvar sätter konflikten mellan arbete och kapital i centrum. Ytterligare ett argument är att det ger kvinnor ökad makt eftersom det redan idag är dessa som frivilligt eller ofrivilligt arbetar sex timmar för att ta hand om oavlönat hushållsarbete. Därför måste Vänsterpartiet bli det parti som tydligast förknippas med sextimmarsdagen. Rätt formulerad bär den en egen berättelse att ett annat samhälle är möjligt.

Den dominans som idag finns i partistyrelsen av personer som är riksdagsledamöter, heltids- eller deltidsavlönade parlamentariker på kommun eller landstingsnivå tror jag står i vägen om partiet ska kunna ta steg framåt och bli större. Självfallet ska varje kamrat bedömas på egna meriter och vi är ett parti som bör och ska ställa upp i val så därför kommer det även i framtiden finnas personer med parlamentariska uppdrag med i partistyrelsen. Men ska vi vara ett gräsrotsparti i rörelse mot rådande politik måste dominansen i partistyrelsen vara personer som är aktiva på gräsrotsnivå. Vi måste som rörelse vara något annat, det är endast så vi kan lyfta in de grupper som idag står utanför politisk organisering. Det är ett verkligt ledningsproblem istället för frågan om delat ledarskap.

För att partiet ska lyckas måste vi bli fler. Då duger inte som det är idag på många håll i landet att det centrala för partiets arbete sker i kommunfullmäktige, nämnder och styrelser. Vi behöver bli ett parti som rymmer fler än dem som har fått uppdrag att representera partiets politik i nämnder och styrelser. Vi behöver även börja göra politik och bli partiet som finns i människors vardag och tar strid för arbetarklassen. Därför bör det, på de orter där vi inte har tillräckligt med medlemmar att besätta parlamentariska poster, bli norm att istället låta dem vara obesatta och använda alla nya medlemmar vi får till att göra partiet starkare. Det är först när vi har tillräckligt med folk för att hålla igång partiets kärnverksamhet, studier och utåtriktade aktiviteter som vi kan unna oss att välja kamrater till poster i nämnder, styrelser och parlamentariska församlingar. Det innebär att så fort vi får medlemmar på en ort där vi saknar eller har svag representation så ska vi inte få in dem i det parlamentariska maskineriet, nej vi ska bygga partiet.

Det här är några av de frågor som jag konkret tror man kan tänka på i en framtidsdiskussion. Hur vi blir ett parti som är attraktivt för att vi är ett alternativ till det rådande politiska klimatet och inte bäst på att anpassa oss till det.