Eftervalsdebatten inom Vänsterpartiet har förts ett tag. Och den pågår i en tid av drastiska förändringar i omvärlden – det gäller viktiga karaktärsdrag i det kapitalistiska systemet, klassförhållandena i Sverige och i det partipolitiska landskapet. Många av dem har diskuterats både i Flamman och på annat håll.
Ett framtida politiskt projekt kan inte bygga på att vi har ett stort Socialdemokratiskt parti att luta oss emot eller distansera oss från. Av den enkla anledningen att något sådant inte längre finns. En Vänster för framtiden måste bygga en ny identitet och en profil som går hem på 2010-talet. I debatten säger nästan alla samma sak från vänster till höger. Alla vill ha full sysselsättning och det var ”jobbfrågan” som stod i fokus under valrörelsen, oavsett politisk färg. När alla säger samma sak blir det svårare att skilja ut sig.

Vänsterpartiet måste bygga upp ett större förtroende för sin politik. Ett sätt är att vara mer närvarande. Vi har ofta diskuterat hur vi ska prioritera upp utåtriktat arbete och därmed också prioritera ned det parlamentariska arbetet. Bra så långt, men jag tror att vi måste börja diskutera vilket utåtriktat arbete vi ska ha. Vi kan inte fortsätta att bara prata politik, vi måste också göra politik. Vi måste våga prova andra saker än att gå på nämndmöten eller ordna demonstrationer.
På flera sätt har bandet rullats tillbaka till 1930-talet. Då byggde arbetarrörelsen sina egna trygghetssystem – det måste vi ta intryck av när vi gör politik på 2010-talet. Politisk verksamhet i framtiden kan handla om att ordna hjälpcenter dit människor kan vända sig för juridisk rådgivning och hjälp med myndighetskontakter vid utförsäkringar, för den unga vänstern kan det vara att inte bara kräva en fritidsgård i ord, utan också ordna fritidsaktiviteter.

Människor går inte igång på teknikaliteter eller floskler. Nya reformer i all ära, men det finns en övertro på att människor ska förstå, bara man säger sanningen. Eller levererar de bästa reformförslagen. Så funkar det inte. Vi måste bli bättre på att träffa rätt, prata så att folk förstår och, framförallt, blir berörda. De nya reformerna måste tonsättas så att de kan gå hem på 2010-talet.  
Det har diskuterats att Vänsterpartiet måste sluta vara ett gnälligt nej-sägar-parti. Visst ligger det något i att vi för sällan talar om vad vi själva skulle vilja göra. Men att gnälla på rätt sätt med rätt ton tror jag är nödvändigt för att måla upp en problembeskrivning – en berättelse som människor kan känna igen sig i. Det finns flera exempel på politiska framgångar som vunnits genom att klaga. Men man måste klaga på samma sätt och på samma saker som andra människor gör. Att vara populär är någonting bra. Det handlar inte om att sätta upp ett finger i luften och gå åt vilket håll än vindarna blåser. Däremot ska vi inte rädas att vara skarpa vänsterpopulister som fångar upp och sätter ord på strömningar i samhället.

Det finns många fler diskussioner som vi måste ta, om hur vi ska skapa ett politiskt och organisatoriskt projekt, som hänger ihop uppifrån och ner i partiet. Om att vi måste bli bättre på att diskutera strategi, och inte enbart syssla med principfrågor. Om hur vi ska utveckla och förbättra vår organisation så att den klarar av att bära fram politiken. Jag ser fram emot ytterligare debatt och en framtidskongress som utgör avstamp i flera nya och viktiga avvägningar för Vänsterpartiet.