I dag finns det kunskap om heder. Metoder har utvärderats och myndigheter har fått miljoner för att arbeta förebyggande. Ändå verkar tjänstemän och politiker låtsas som det fortfarande regnar och debatten om heder finns eller inte fortsätter. Det finns lagstiftning. Använd den. För att citera Juno Blom handläggare på länsstyrelsen i Östergötland. ”Det skulle vara som om läkare dividerade om det heter cancer eller tumör medan patienten ligger och dör på sjuksängen”.
En slutsats är att självhjälpsverksamhet inte fungerar för de tjejer som utsätts eftersom de här flickorna inte socialiserats in i att tänka på sin egen person. Det går alltså inte att översätta det metodarbete som pågår i kvinnojourer till den här målgruppen. Gruppverksamhet fungerar bäst om det tar utgångspunkt i något utanför den enskilda flickan som läxläsning, laga mat, lära sig cykla eller simma. Vidare konstaterar forskarna att stödpersoner är oerhört viktiga för de utsatta tjejerna, men att det är ett oerhört krävande arbete att bedriva ett individuellt stödarbete.
Som utbildad beteendevetare och antropolog fostrades jag in i förståelsen av att alla kulturer är lika mycket värda. Att det är fult att värdera olika kulturella uttryck. Givetvis tog det lång tid innan jag kunde acceptera att det skulle finnas en speciell kultur som kallades hederskultur. För mig var det inget annat än ett rasistiskt begrepp.
Debatten om heder, om den hänger ihop med traditionella samhällen eller om den ska ses som en del av mäns våld eller som en egen kulturbetingad företeelse, lever fortfarande kvar som om ingenting har hänt nio år efter mordet på Fadime Sahindal. Det hjälper inte de som drabbas utan blir kontraproduktivt.
Hedersrelaterat förtyck får inte bli en fråga som definierar vänster mot höger. Vissa debattörer, ofta liberala, ser gärna ”främmande” kulturer – och individer – som oföränderliga. Man fokuserar på kulturella särdrag och vägrar se vad samhälleliga förändringar som migration och arbetslöshet kan göra med oss oavsett ursprung. Å andra sidan pratar gärna inte vänstern om kultur.
Kulturbegreppet är mångsidigt och finns på olika nivåer samtidigt och med olika uttryck. Det går inte att prata om en rådande kultur i ett land. Inte ens i samma by. Om man är nyanserad och beskriver vilken kultur man åsyftar så bör man inte vara skraj för att bli betraktad som rasist. Hellre det än att inte se de tjejer och killar som utsätts för begränsningar, tvång och förtryck.
När människor inte känner sig trygga i sitt nya land, när välfärden försämras, skyddsnäten försvinner och tilliten till samhället minskar i takt med att segregationen ökar – då borde det inte vara svårt att förstå att människor blir osäkra. Att man tappar självförtroende och tar till det man känner igen, kanske traditioner som går långt bakåt i tiden, som man inte använt sig av tidigare i sitt ursprungsland. Att föräldrar blir rädda för att deras döttrar ska bli främmande för dem. Det handlar om ensamhet, och ensamhet smärtar.
Hur vill de som är försvarare av den feministiska könsmaktsordningen jobba med förändringar lokalt? Det räcker inte att konstatera mäns ansvar och skuld. Hur omformulerar man teoribildningen till praktik? Om det nu är så att män alltid står för det patriarkala kvinnoförtrycket undrar jag hur vi ska kunna omarbeta det till konstruktiv förändring. Kan män som slår förändras?
Politiker och tjänstemän måste lyssna och utgå från vad de unga själva berättar.
Ungdomsstyrelsen konstaterar att 70 000 unga upplever att de lever ett begränsat liv. 8 500 är direkt oroliga för att giftas bort mot sin vilja och av dessa unga är det vanligt att man säger att i min familj är det vår tradition eller religion som gör mitt liv mer begränsat. Om politiker inte har full insikt om de livsvillkor som unga i utsatta stadsdelar lever under eller en förståelse av värderings- och beteendemönster som råder kan man aldrig lyckas med sina föresatser.
Vad är det då som krävs? Jo, kunskap om de brister som finns kring varför så få unga ber om hjälp och varför ännu färre från vuxensamhället slår larm och samtidigt förstå vad fattigdom, diskriminering och segregation gör med oss.
Hederskultur ska bekämpas med förebyggande arbete, möten och upplysning. Politiker och debattörer behöver se alternativen som ideella organisationer, kvinnor och unga själva bär på från de länder där heder finns istället för att fastna i en ideologisk övertygelse som inte leder framåt.
Ungdomsarbetare och föreningslivet lokalt behöver samtidigt arbeta förebyggande med männen som saknar språket och utbildning. Män har allt att förlora när de blir marginaliserade.
Utvärderare av projekt säger att killar behöver få en förståelse för sina egna villkor och kunskap om samhällets normer. Segregation och heder skapar olika villkor för flickor och pojkar. Kommuner och föreningar som arbetar med frågorna måste visa på alternativ för killarna med respekt för deras tolkningar och världsuppfattning.
Hedersrelaterat förtryck får inte bli en fråga som definierar skillnad mellan vänster och höger, könsmaktsförståelse mot kulturförståelse, rasism mot antirasism. Om makthavare nu verkligen menar allvar med att man vill göra något för unga som lever under förtryck och i värsta fall hotas till livet är det dags att ta tillvara den uppsjö av kunskap som finns, lyssna på de unga och ha modet att förändra.
