Vänstersvängen på Socialdemokraternas kongress blev i retorik större än många väntat. Den som tittar på installationstalet (det finns att se på Socialdemokraternas kanal på Youtube) seriöst ser att det innehåller ett antal tankefigurer som inte existerat inom socialdemokratin på länge. Kritiken av medborgaren som kund på en marknad, kritik av finanskrisen och kapitalismen på blandekonomins grund och hård fokus på att det gemensamt ägda också ideologiskt är värt att försvara.
Den som i korridorerna träffade på någon från socialdemokratins vänster stötte också på idel glada kommentarer. ”Det finns hopp igen”, som högt uppsatt facklig funktionär uttryckte saken till Flamman. Dessutom har den gamla ledningen lämnat högkvarteret på Sveavägen 68 med ”den brända jordens taktik”. Det finns många lediga platser att fylla och få förberedelser är gjorda. Den som vill kan alltså börja på ny kula.
För Vänsterpartiets del är detta glädjande och oroande, samtidigt. För samtidigt som det är politikens mål att få andra att tycka som en själv kan det inte bara vara angenämt för Lars Ohly att mitt under hans partis kampanj mot vinster i vården, ”Världens bästa sjukvård”, se Håkan Juholt göra sågspån av den nya svenska modellen att låta skattepengar i välfärd gå till privata vinster i multinationella vårdbolags fickor. Det är en form av erkännande till det enda partiet som hållit frågan levande men också en utmaning.
Övriga frågor som berördes i talet: återregleringen av elmarknaden för att stoppa de hutlösa vinsterna, höjda pensioner för de sämst ställda, a-kassans återställande och satsning på skola och utbildning är alla frågor som Vänsterpartiet prioriterat i högre eller mindre grad den senaste tiden.
Klockan klämtar nog nu för vinstuttagen i välfärden. Svenskt näringsliv känner sig så hotat att de måste ge ut försvarsbroschyrer med krystade argument (Vitsen med vinsten, Hjalmarsson&Högberg, 2011), Folkpartiets Björklund hade säkert redan stoppat vinsterna i skolorna om han hade kunnat få med sig sina allianspartners. Och när Socialdemokraterna med all sannolikhet, Juholt kommer att få stora trovärdighetsproblem annars, kommer att verka för att vinster i välfärd måste tillbaka in i verksamheten kan Vänsterpartiet lätt finna sig utmanövrerade av storebror på egen planhalva.
Utrikespolitiskt tar Socialdemokratin dock ett kliv åt höger. Mona Sahlin markerade det tydligt när hon krävde ett svenskt ensidigt erkännande av Palestina i sitt avskedstal. Något sådant är inte att förvänta av Juholt som ägnade möda att förklara sig solidariskt med USA i allmänhet, och med insatserna i Afghanistan och Libyen i synnerhet. Det här försvårar i viss mån en regeringsbildning med Vänsterpartiet (även om Libyenpolitiken är identisk) men en sådan ser ändå ut att ligga långt fram i tiden, om ens alls möjlig.
Socialdemokraterna verkar satsa på sig själva nu och kommer att besvara varje angrepp från Reinfeldt om att de inte ”har något lag” med att de i alla år har varit regeringsfähiga ändå. Det rödgröna samarbetet kommer i takt med att Juholt närmar sig vänsterpartipositioner att bli allt mer osannolikt. Åtminstone som allians innan valdagen.
Återstår alltså för Vänsterpartiet att hitta nya, egna, starka profilfrågor. Men det behöver inte alls vara en dålig sits. Oavsett vad borgerliga tyckare säger står de svenska väljarna bakom tanken på välfärdsstaten. Om kommunikationen fungerar finns fortfarande ett stort utrymme till vänster i svensk politik. Och nyvalda vice ordföranden Rossana Dinamarca, av vissa omnämnd som möjlig partiledarkandidat, har redan aviserat för sextimmarsdagens återkomst på den vänsterpartistiska dagordningen. Med EU-entusiasten Juholt lämnas också EU-kritikens fält öppet för framstötar och även om utrikespolitik inte avgör val finns det ett antal väljare som är kritiska mot utvecklingen att den svenska militären i huvudsak tjänar USA:s och Natos intressen.
