Som elvaåring var jag djupt imponerad av att min far opererade dag och natt för att rädda liven på tyska soldater som kommit för att ockupera Norge, efter att deras krigsskepp träffats av en torped och många simmade i land genom brinnande olja. Han sade att en läkares högsta plikt är att rädda liv, utan undantag!
En läkare som bara behandlar sina vänner, inte fiender, är inte en läkare utan en part i ett krig. En organisation som skyddar civila bara på vår sida och inte den andra är inte humanitär utan stridslysten. Vi är långt ifrån den hippokratiska eden i världspolitiken. Sant, det finns inget historiskt i FN:s säkerhetsråds resolution 1973, tagen den 17 mars. En resolution som skyddade civila i alla krig, inklusive en flygförbudszon över Gaza, Bahrein, Pakistan, Afghanistan, skulle ha varit historisk. Men på samma dag som resolution 1973 blev antagen skapade Nato rubriker genom att döda fler civila i Afghanistan, en daglig rutin som det verkar.
Vad som nu sker är en intervention som stödjer en sida mot den andra. Detta kallas vanligtvis för krig.
Sant, president Obama är mer multilateral än Bush. Men problemet är inte hur många som beslutar sig utan vad de beslutar sig för. Det är också sant att resolutionen exkluderade Fidel Castros förutsägelse från den 21 februari att Nato kommer att ockupera Libyen. Men den inkluderade USA-parollen ”med alla nödvändiga medel”
Majoriteten och frånvaron av veto är tydlig. Men den anglo-amerikanska-franska trion är mindre än en halv miljard människor medan de fem som avstod: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Tyskland konstituerar hälften av mänskligheten. Och det faktum att Tyskland avstod drog bort den största europeiska Nato-medlemmen, trots att Nato är tänkt att baseras på konsensus.

Än viktigare, bland de som avstod är två stöttepelare i Shanghai Cooperation Organisation (SCO), Kina och Indien (inte ännu fullvärdig medlem av SCO men observatör) och Brasilien, det största landet i Latinamerika. I stort sett är är Libyen-interventionen ”väst mot resten”, Nato mot SCO. Och de talar alla om ett vagt alternativ: vapenstillestånd och medling. Låt oss hoppas att de kommer att göra handling av den retoriken, och det snart.
Den tredje makten är islam, men där Nato och SCO använder statsterrorism (militär dödar civila) har vissa element i islamiska länder med USA-stött auktoritärt styre tillgripit terrorism (civila dödar civila). Den som vinner stöd av de islamiska länderna kommer att styra världen, och Nato är nu i krig med fyra av dem, och har Danmarks Anders Fogh Rasmussen, som alienerade muslimer tidigare genom att vägra ha en dialog om Muhammed-karikatyrerna, som generalsekreterare.

Att USA vill dra sig tillbaka i bakgrunden är lätt förklarat. Landet är bankrutt och vill dela de ekonomiska, militära och, framför allt, politiska kostnaderna och riskerna. Konstitutionella invändningar har lyfts av kongressen i USA. Dessutom kan detta bli ett djupare träsk än Afghanistan. Nato-aktionen har bekräftat de värsta farhågorna om Afrikas kolonisatörer – Storbritannien, Frankrike och Italien. För att besegra Gadaffi och hans trupper kan marktrupper komma att behövas.
Självklart ska ingen stå och titta på när en regim brutalt ger sig på sitt eget folk – om Gadaffi gjort verklighet av sin retorik. Alla andra medel skulle ha använts, inklusive skjuta ned hans stridsflyg med havsburna missiler. Men, som någon på US National Public Radio påpekade, ”President Obama har skjutit av fler missiler än alla andra Nobels fredspristagare tillsammans”, och de har träffat alla slags mål, flygande, åkande, gående, bara ”varande”. Vad kommer härnäst?
Ett precedensfall är Nato-aktionen mot Serbien som också använde ”alla nödvändiga medel” men utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd.
Som i fallet Libyen spridde väst sin propaganda om Serbien-Kosovo. Fienden reduceras till en person som ska hatas. Orwells recept i boken 1984 används. Milosevic, Hussein, Osama bin Laden, nu Gaddafi. Den grunden har också lagts för Castro och Chavez, men än så länge utan uppföljning. Det är en paradox att väst, som har skapat idén om ett socialt kontrakt som folket kan revidera – Rousseau mot Hobbes – är fokuserade på bara en person och så lite på folket.

Men målen i Serbien var klara: bomba statliga företag, inte privatiserade sådana, öppna kontrollen av naturtillgångar till transnationella företag, få till den enorma militärbasen Camp Bondsteel, stödja en befrielsearmé (UCK) med en skräckinjagande meritlista. Vapnen som användes inkluderade klusterbomber och utarmat uran, som är radioaktivt och orsakar cancer för framtida generationer framåt.
Vi vet inte om allt detta kommer att kunna appliceras på kriget mot Libyen. Vilka rebellerna är är oklart men det är ingen tvekan om att de är starka och rättmätiga motståndare till Gaddafis diktatur. Men vad står de för? Man kan anta att de kommer att tillåta utländska direkta investeringar i olja och en militärbas eller två, av tacksamhet och för att säkra segern. Och USA kommer att få vad de har försökt att få sedan länge, en militärbas i Afrika.

I Libyen finns kanske miljoner som ogillar Gadaffi men tycker om mycket av det han har uppnått. Väst kan komma att falla offer för sin egen ”ett land – en person”-doktrin och begå ännu ett långvarigt, tragiskt brott mot mänskligheten.