”Dunk, dunk, dunk”, hörs det i en hög frekvens ända in till byns smala gränder. Solen skiner och de två männen som sitter på en pinne flera meter ovanför mark och bryter sten – endast med muskelmassa – har tagit av sig till linnet. Dunkandet håller i sig i flera timmar samtidigt som fler och fler skolbarn ansluter sig till de arbetande under eftermiddagen.
Den flera meter breda Kabulfloden rinner precis vid sidan av byn Pir Sabaq i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen i nordvästra Pakistan. Skolan, som ligger i utkanten av byn, förstördes under förra sommarens översvämningar, som drabbade hela 20 miljoner pakistanier och har kommit att bli känd som nationens värsta naturkatastrof sedan dess bildande 1947. Några meter från skolan och lekparken stupar det rakt ner till floden. Få spår finns kvar av den låga skyddsmur som en gång stod där.
Precis på andra sidan skymtar staden Nowshera, dit invånarna tog sig med hjälp av en bro innan katastrofen. I dag står bara de grå pelarna som sticker upp från vattnet kvar. Den nuvarande lösningen av transportproblemet: linbana med två spår där kabiner mellan byn och staden möts mitt över floden. Utsikten är förvisso fantastisk, men skolbarnen i sina svarta uniformer och hattar verkar mest lida i den starka solen.

Trapporna som leder upp till skolan är tillverkade i en skimrande, rödtonad marmor, en naturresurs som finns i de röda bergen runt om Pir Sabaq. Trappstegen ligger huller om buller, som vore de angripna av en jordbävning, och långa steg krävs för att kunna balansera sig upp. Inne på skolgården fortsätter spåren av översvämningen – en rand på alla väggar, över två meter ovanför golvet, avslöjar hur högt vattnet stod här efter förra sommarens enorma monsun.
Samlingen på ängen utanför skolan växer medan fler och fler män ansluter sig. Byborna har denna dag bjudit in fackligt aktiva lärare, i stället för politiker och statstjänstemän, för att lägga den första stenen i den nya skolan som ska börja byggas.
Maleh Khalid är generalsekreterare för grundskolefacket i Khyber Pakhtunkhwa och Swat, som organiserar 38 000 grundskolelärare, av 75 000 befintliga. Han berättar att 50 procent av alla skolor i båda provinserna blev helt eller delvis förstörda på grund av översvämningen.
– I tre månader var skolorna stängda och barnen har lidit mycket. De har inget kvar nu, varken böcker eller mattor att sitta på, och ibland tvingas de sitta ute i solen och studera. Och nu har deras föräldrar svårt att ersätta böckerna ekonomiskt, säger Maleh Khalid.
– Även lärarna drabbats svårt. De både förlorade jobb och hem. 28 lärare drunknade under översvämningen, fortsätter Maleh Khalid.
 
Översvämningarna må ha förhindrat allt lärande under några månader, men det pakistanska utbildningssystemet har i decennier legat i andra slags ruiner.
Enligt det 18 tilläget till den pakistanska konstitutionen, som antogs för snart ett år sedan, ska staten ”förse alla barn mellan fem och 16 år med fri och obligatorisk utbildning”. Trots detta kan endast 36 procent av landets kvinnor över 15 år läsa och skiva, och 63 procent av männen över 15 år. Landet är långt ifrån att nå FN:s andra millenniemål om att alla barn ska få en chans att börja skolan och slutföra grundskoleutbildningen, ett mål som ska ha uppnåtts år 2015. I nuvarande takt kommer detta att inträffa år 2041 i Punjab-provinsen, 2049 i Sindh-provinsen, 2064 i Kyber Pakhtunkhwa och 2100 i Baluchistan, enligt beräkningar.

I Swatdalen, en av de allra vackraste delarna i landet, är situationen mycket speciell. Sedan 11 september 2001 har talibaner stärkt sin makt över dalen samtidigt som den pakistanska militären, med direktfinansiering av USA, försökt trycka tillbaka dem och under tiden förtryckt den inhemska befolkningen. Många flickskolor stängdes när talibanerna flyttade fram sina positioner. Den engelskspråkiga tidningen The News rapporterade i januari 2009 om hur talibanerna praktiskt taget hade ockuperat Swat och meddelat att flickor måste stanna hemma. Under ett halvår stängdes sammanlagt 400 skolor med 40 000 elever i området och de 15 flickskolor som försökte öppna hindrades. I staden Mingora gick talibanerna så långt att de sprängde flickskolorna, och den sammanlagda siffran har sedan dess hamnat på nästan 200 sprängda skolor i hela Swat.
Det var inte förrän på sommaren 2009 som den pakistanska militären till stor del besegrade talibanerna och vissa flickskolor kunde öppna igen.
Och vittnesmålen låter inte vänta på sig.
För enkelhetens skull – för att kvinnorna ska kunna jobba obehindrat – bjuds kvinnor in genom en dörr och män in genom en annan till huset i byn Matan i Swat. Det är inte så varmt som i Lahore eller Peshawar mitt på dagen, bergstopparna är fortfarande klädda i vitt så här i mitten av mars. Familjens tre döttrar, som av rädsla inte vill ha sina namn tryckta, visar sin gymnasieskola som ligger på höjden i närheten av huset. Deras mamma berättar oroligt om hur svårt det är att skicka sina döttrar till skolan.
– Jag vet inte om de kommer tillbaka och oroar mig hela dagarna. Bara här om dagen sprängde fundamentalisterna en flickskola här i närheten, säger även hon anonymt.

Talibanernas syn på kvinnors utbildning kan vara en förklaring till varför en av tio barn i världen som inte går i skola är pakistanier. En annan faktor kan vara den utbredda fattigdomen. Men den mest slående bland alla siffror är ändå regeringens minimala satsningar på utbildning. Mellan åren 2005 och 2006 spenderade Pakistan 2,5 procent av sin budget på skolväsendet, och andelen har sedan dess fallit till 1,5 procent, enligt organisationen March for Education, som vill göra 2011 till ”Utbildningens år”. I rapporten Education Emergency Pakistan som nyligen släpptes varnar organisationen för att bristande utbildningssystem kostar Pakistan lika mycket varje år som översvämningen gjorde förra sommaren. Men det finns en skillnad: den eftersatta utbildningssektorn är en ”självförvållad katastrof”.
Olika rapporter vittnar om att grannlandet Indiens utvecklingstakt vad gäller grundskoleutbildning för barn är tio gånger högre. Bangladeshs, som fram till 1971 var en del av Pakistan, är dubbelt så hög.
March for Education har på bara några veckor fått 6 700 underskrifter på sitt uppror om att landets politiker och regering måste fokusera på utbildning under detta år. När de har nått 10 000-gränsen kommer de att lämna in det till utbildningsministern, som hittills inte kommenterat initiativet.
 
Abstrakta siffror som ”sju miljoner barn som borde vara i grundskolan inte är det” och att ”tre miljoner pakistanska barn aldrig kommer att sätta sin fot i ett klassrum” får konkret mening ute i byarna och i de mindre städerna. Resultaten märks överallt. Majoriteten av lite äldre kvinnorna vet inte hur gamla de är – svaren är ungefärliga när frågan ställs. Och på ett kvinnomöte i staden Mardan, Kyber Pakhtunkhwa, på den internationella kvinnodagen den 8 mars satte de flesta kvinnor sina tumavtryck på närvarolistan. De kunde inte skriva sina namn.