I kanal 5 går den uppmärksammade realityserien Jobbjägaren. Ett av många ordningen ryck-upp- dig-och-ta-dig-i-kragenprogram där arbetslöshet, precis som övervikt och shoppingberoende, presenteras som ett attitydproblem. Landet över och på teve försöker jobbcoacher motivera arbetslösa, för deras situation sitter som bekant i huvudet och med rätt inställning är ingenting omöjligt. Och kanske har teveserien rätt. Den svenska arbetslösheten är en fråga om inställning, attityd och den sitter i huvudet – fast på regeringen. Varför kan inte produktionsbolaget Baluba följa Anders Borg och Hillevi Engström om dagarna för att se hur de hanterar arbetslösheten. Jag skulle sitta som klistrad framför teven för att se en coach sparka Borg därbak för att bryta hans passivitet. Jag vill se henne hjälpa Borg lämna gamla tankemönster och göra något själv åt situationen i stället för att skylla ifrån sig på de arbetslösa. Som bekant syftar regeringens jobbpolitik på att skapa jobb via lönekonkurrens men efter snart 5 år har inte något låglöneträsk fått arbetslösheten att sjunka, trots försämrad A-kassa och differentierad avgift som tillsammans med jobbskatteavdragen ska hålla lönekraven nere.
En av regeringens sämre idéer, som man behöver få extra hjälp av professionella coacher att komma till rätta med, är sista stationen i jobb- och utvecklingsgarantin som brukar gå under namnet förvaring, tvångs- eller gratisarbete, kastsystem och slaveri. Jag pratar om fucking fas 3. Det ska löna sig att arbeta, heter det. Men det har visat sig extremt lönsamt för så kallade anordnare att förvara de 26 000 långtidsarbetslösa. De får bidrag på 5 000 i månaden per styck och vittnesuppgifterna om kränkningar, fusk och exploatering har duggat över Sverige. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström höll den 26 april en presskonferens om hur regeringen, inte ska förändra, utan lappa och laga systemet. Det handlade om kontroll av anordnarna och tillåta kortare utbildning, men endast kopplat till jobberbjudanden. Engström antydde till och med höjda bidrag till anordnare medan det naturligtvis inte var tal om att höja den sjukt låga ersättningsnivån för långtidsarbetslösa. Men det framkom annat intressant som den sömniga församlade presskåren inte nappade på. 4 av 10 fas 3-deltagare har en funktionsnedsättning och lika många är över 55 år. Och plötsligt blottade Engström hela regeringens marknadsnaivitet när hon påpekade att det ju krävs arbetsgivare som vill anställa dem. Engström sade sig ha ”vädjat” till olika företag och träffat Svenskt Näringslivs styrelse ”och de måste göra mer.” Hon menade att det är lika viktigt att de ”tar ansvar för de långtidsarbetslösa som det är viktigt att ta ansvar för ekonomin och miljön, mångfalden och jämställdheten”. Det måste finnas många fler än jag som bara längtar efter att få höra hur man ska få marknaden att ta ansvar genom vädjanden.
Örjan Nyström och Anders Nilsson har i flera skrifter poängterat att socialdemokraternas misslyckade jobbpolitik bottnade i tron att de som förlorat jobbet under 90-tals krisen automatiskt skulle återvända till arbetsmarknaden när konjunkturerna vände. Men så skedde inte därför att den strukturrationalisering som förr skedde mellan branscher nu sker mellan människor i samma bransch. Människor slås ut och kommer inte tillbaka igen på den hårda, slimmade och osäkra arbetsmarknaden. Det enda jobb som kommer att finnas för dem i framtiden är lågavlönade serviceyrken som ska smörja livspusslet för jobbskatteavdragens vinnare. Oppositionen har därför en jätteuppgift i att dra upp linjerna för framtidens arbetsmarknad både med avseende på hållbarhet och jämlikhet och då får politikerna varken väja för arbetstidsförkortning-delning eller ett arbetsliv där alla kanske inte kan delta på samma villkor men ändå får avtalsmässig lön. Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson för vänsterpartiet, lade exempelvis i sitt första maj-tal i Stockholm fram ett förslag om hur fas 3 ska fasas ut och ersättas med övergångsjobb med kollektivavtal, utbildnings- och lärlingsplatser. Ett strålande alternativ till den borgerliga regeringens vädjanden till marknaden och till deras passiva bidragslinje till anordnare. Marknaden kommer aldrig att ta ansvar varken för människor eller miljö. Det måste vi gemensamt ta genom att kämpa för den goda politiken för det goda samhället.
