När Nicolas Zambrano, domare i provinsen Sucumbio i den ecuadorianska amazonasregionen, den 12 februari i år läste upp domslutet blev det först dödstyst. Sedan bröt jublet ut, som i en typisk Hollywoodfilm. Men det här var Ecuador och verklighet.
Texaco döms att betala ett skadestånd på åtta miljarder dollar för den förödelse mot människor och natur under de 26 år (1974 – 1999) som bolaget opererade i den här delen av Ecuador. Företaget döms också att betala ytterligare ett tillägg på tio procent enligt den nya författningens ”Lag om miljöverksamhet”.
– Inget skadestånd i världen kan återföra de förlorade liven eller skadorna som förgiftningen har orsakat. Ecuador förvandlades av Texaco till en avskrädeshög. Till och med lunchens engångstallrikar kastades i de 956 oljebassängerna. Därför anser vi att domslutet bör omprövas och höjas, säger Donald Moncayo från Föreningen för Texacos Offer.
Förödelsen mot människor och natur är den värsta i oljeutvinningens historia. Tio gånger större än den som BP förorsakade i Mexikanska golfen förra året som fick jätterubriker i världspressen. Men indianerna i norra Ecuador kämpade i många fall i det tysta under 17 år för att få upprättelse.
– Vi betraktades av ett rasistiskt företag som knäppa indianer som varken kan läsa eller begripa sunt förnuft.
Under tre dygn följer Flamman Donald Moncayo bland indianbosättningar och bokstavliga oljebassänger som Texaco lämnade bakom sig i ecuadorianska Amazonas i mitten av 1990-talet.

Antony är 10 år och var bara ett ”äggskal” när han föddes säger hans moster och lyfter upp pojkens armar som är deformerade och utan kraft eller styrsel. Benen är ännu mer deformerade och helt obrukbara.
– Han måste bäras fram och tillbaka till skolan, säger mostern medan pojken tittar på oss med pliriga och glada ögon.
Hans pappa arbetade på en av oljekällorna och barnen lekte som barn gör vid vattendraget och floden nedanför huset. Vattnet användes till allt och med förödande konsekvenser för ett stort antal människor, bland dem Antony.
Samma öde stöter vi på hos grannarna. Dottern Luisa är inte bara gravt rörelsehindrad i sin enkla rullstol utan också förståndshandikappad. I området med ett hundratal familjer är cancerfrekvensen skyhög och med den dödligheten.
– Se här, säger Donald och trycker ner en liknande borr som sportfiskarna använder på frusna sjöar på vintern. Det här är en av Texacos 950 ”renade” oljebassänger.
Han borrar sig ned 30–40 centimeter genom den gräsbevuxna markytan och tar upp ett jordparti. Det första som slår oss är lukten av olja eller kemikalier. Och vi ser de små svarta partiklarna. Han gör tre liknande prov djupare ner och det blir bara svartare och än mer illaluktande.
Inga av dessa oljebassänger, varav Texaco bara har offentliggjort den geografiska placeringen av hälften, håller tätt. Och att det är sant får vi prov på cirka 7 till 8 kilometer längre in i djungeln.
En kraftig och sammanbiten kvinna i 35-årsåldern från kichwafolket möter upp. I handen har hon en machete som hon hugger sig fram med i buskaget och på fötterna gummistövlar som når knäna. På sin vänstra axel sin ettårige brorson som är fastlindad i ett tygstycke. Små svettpärlor tränger fram i pannan medan hon iakttar oss allvarligt med sina små svarta ögon i det runda ansiktet. Kinderna är fläckiga av de starka solstrålarna.

Runt om oss kvittrar djungelns fåglar och paddorna bräker. Naturen ger ett falskt sken av att allt är lugn och frid som vi kan se på turistaffischerna i Quito.
Aguinda Lydia Alexandra är dotter till Maria Aguinda som inte kan spanska utan talar bara kichwaspråket. Men för den skull paralyserades hon inte av oljejättens maktpotential och advokatbufféer när den körde igång sitt oljade maskineri av manipulation och politisk lobby. I stället blev Maria Aguinda den första person som stämde Texaco för 18 år sedan och blev något av en symbol för den fortsatta kampen för upprättelse.
Aguindas svingar macheten i en torva och efter ytterligare tre hugg sipprar oljedroppar fram och söker sitt naturliga lopp i den kanal som leder ned till den lilla floden som varit indianfolkets livskälla under tusentals år.
I området finns det cirka 400 medlemmar av Kichwafolket.
– Vi och våra förfäder föddes och växte upp här i Amazonas. I djungeln andades vi frisk luft. Vi drack det kristallklara vattnet i floden som gav oss det vi behövde för att leva; jakt och fiske. Vi gick barfota som vårt folk alltid har gjort men hela vårt levnadssätt förstördes av Texacos ankomst. Som du ser är det en djungel där oljan klibbar sig fast, luktar och förstör vår hälsa. Allt är förgiftat. Vattnet som vi drack från floden, där vi badade, lagade mat eller tvättade våra kläder är helt förstörd.

Barnen insjuknar ofta och får kroniska sjukdomar i alla dess former, många med hudsjukdomar, diarréer och kräkanfall. De vuxna drabbas av huvudvärk eller värk i skelettet. Det är arvet som Texaco lämnade efter sig, säger Aguinda och pekar med macheten ut färdriktningen mot en svart vattensamling.
Donald tar på sig en operationshandske och drar över vattenytan och håller sedan upp handen, full med olja. Min hand blir svart och klibbig när jag, för att hålla balansen, tar tag i en trädgren. Skorna blir svarta och ytterkläderna kastar jag senare när jag kommer tillbaka till hotellet.
Det regnar kopiöst när vi nästa dag åker till indianfolket Sekoya som vid den första folkräkningen uppgick till närmare 20 000 personer. Efter spanjorernas folkmord reducerades det till dag cirka 400 familjer i hela Ecuador.
Elias Piauajes är en av målsägarna mot Texaco. Han bär en rosa särk och har ett brett halsband smidet i trä. På huvudet har han sitt folks traditionella krona. Femtio meter bakom oss rinner floden som ett vittne över Texacos operationer. Inte en fisk med undantag för februari månad då Boca Chico går uppströms och lägger miljoner ägg. Men resten av året är det tomt i den flod som vid sidan av jakt var Sekoyafolkets födokälla.
I byn finns det bara 47 familjer kvar och nyligen avled en av målsägarna. Donald vill att Flammans utsände ska intervjua en ung kvinna men hon skäms efter att ha fått beskedet att hon har livmoderscancer.
– Vi har förlorat många ungdomar i 20-årsåldern. Men inte bara fysiska liv är i fara utan hela vårt liv som sekoyas. Vad som står på spel är vår kultur, vår historia och riter, understryker Elias Piauajes allvarligt.
De olika regeringarna i huvudstaden Quito har successivt lämnat ursprungsbefolkningarna i Ecuador till sitt eget öde eller, som i fallet i Amazonas, i händerna på Texaco och andra oljebolag.
– Alla regeringar i Ecuador har förnekat indianfolken sina rättigheter. Den nya konstitutionen som Rafael Correa gick i spetsen för ger oss fler rättigheter men vi har ännu inte upplevt att författningen har förändrat våra liv, sammanfattar Elias Piauajes.

Matilde Payauaje är sekoyaindian och 93 år gammal. Men trots sin ålder är hon helt klar i sinnet även om hon under intervjun ibland måste ha hjälp av sonen Simon för att konversera med Flammans utsände på spanska.
– Så trist, säger hon med tårar i ögonen, att Texaco har drivit många av våra Sekoyas i graven för att få upp vad de kallar för sitt ”svarta guld”. Vår flod Aguarico (som av en slags livets ironi översatt till svenska betyder ”Gott Vatten”) är död. Ingen fisk, bara fisk på burk, tonfisk och ris.
Sonen Simon Payauaje arbetade för Texaco i 13 år men i grannlandet Colombia. Han säger att Texaco, såväl i Colombia som i Ecuador, pumpade upp endast ”gräddan”, det vill säga den
nästan rena bensinen som lägger sig högst upp i oljekällan och som är lättast att pumpa upp. Resten, gas och tung råolja som kräver mer och större raffinering som kostar mer i produktionskostnader, lämnade de åt landet, ett förnedrande agerande och förödande miljöförstörelse.