Att få fler människor i fattiga områden att rösta stärker demokratin. Men misstankarna i Borlänge visar hur illa det kan gå när folkrörelseideal möter dålig kontroll.
Så var det dags igen.
Vänsterpartiet ifrågasätts för sin bristande koll på sina kandidater. Den här gången handlar det om Mohamed Abdukardir Ali från Borlänge, som gick med i partiet för drygt ett år sedan, stod nia på riksdagslistan i Dalarna – och plötsligt kryssades hela vägen in i riksdagen.
Inte ens han själv verkar ha sett det komma. ”Jag är själv överraskad”, sade Ali till Expressen. Gruppledaren i Borlänge, Matts Hammarqvist, var ungefär lika förberedd: ”Jag har faktiskt inte riktigt koll på vem det är.” Senare förtydligade han för TV4: ”Jag vet visst vem det är.”
Sedan blev historien mindre rolig.
Polisen utreder uppgifter om att väljare ska ha fått förkryssade V-valsedlar och skjutsats till förtidsröstningen på Kupolen. Förundersökningen om ”otillbörligt verkande vid röstning” lades först ned, men öppnades igen på måndagen efter nya uppgifter.
Ingen är delgiven misstanke om brott. Vi vet alltså inte om något valfusk har ägt rum, än mindre vem som i så fall ligger bakom. Det tål att sägas, eftersom delar av högern redan hoppat över det momentet för att ta varje chans att skjuta regeringsbildningen i sank, eller skylla valförlusten på invandrare.
Men om uppgifterna stämmer är detta inte bara ett vänsterpartistiskt klavertramp. Då är det ett angrepp på demokratin.
Ett parti som aspirerar på regeringsmakten behöver också en partisekreterare med hårdare nypor. Någon måste veta vilka som hamnar på riksdagslistorna och reagera när något ser konstigt ut.
Och det finns en särskild ironi i att just Vänsterpartiet har hamnat här. Partiet avråder sina kandidater från personvalskampanjer: medlemmarna har bestämt listan, och en enskild kandidat ska inte samla pengar och försöka kryssa sig förbi sina kamrater. När principen diskuterades inför kongressen försvarade partistyrelsen den med att politiken ska väga tyngre än vem som är ”snajdigast politiker”. Dessutom har partiet ovanligt långa listor, som deras hårt slitande fritidspolitiker lär ha svårt att granska i detalj.
Det är en av de där folkrörelseresterna hos Vänsterpartiet som jag gillar. Men den gör också partiet sårbart. När nästan ingen driver personvalskampanj kan några hundra koncentrerade kryss köra över medlemsbeslutet. I Dalarna räckte 648 för att gå från nionde plats till riksdagen.
Och visst ska Vänsterpartiet vara stolt över att man organiserar människor i fattiga områden. Partiets egen valplattform talar om att knacka dörr, ringa väljare och göra människor till ”deltagare och inte bara åskådare”. Att få människor som annars inte röstar till vallokalen är inte ett demokratiskt problem.
Fler partier borde göra det.
Jag gillar också, till en gräns, en partikultur som tillåter buller. I Borlänge heter partiföreningens ordförande rentav Erik Buller. Stök är ofta sunt i en folkrörelse, för att motverka den högerrörelse som vi sett hos Socialdemokraterna.
Men ett parti som aspirerar på regeringsmakten behöver också en partisekreterare med hårdare nypor. Någon måste veta vilka som hamnar på riksdagslistorna och reagera när något ser konstigt ut.
Även när personen har invandrarbakgrund.
För på högerkanten har domen redan fallit. Moderaten Fredrik Kärrholm har jämfört vänsterns röstsiffror i Rosengård med Saddam Husseins Irak. SD:s Kent Ekeroth talar om ”röstboskap från utlandet”.
Som jag skrev efter valet: ”Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vann dessa väljares förtroende i ett fritt val. Det är en viss skillnad.”
Somalier får organisera sig, ringa sina vänner och kryssa en kandidat de gillar. Det är lika demokratiskt som när villaägare i Danderyd gör det. 648 kryss är inget brottsbevis.
Men högerns rasism får inte bli ett skäl för vänstern att inte ta problemen på allvar.
Socialismen är en upplysningsrörelse. Politik ska handla om sak, klass och materiella intressen – inte om religion eller härkomst. Därför står socialismen i direkt motsättning till rasismen.
Men antirasism är inte kravlöshet. Vänsterpartiet må känna sig brända av alla avhoppade kandidater som likt Malcolm Jallow anklagar partiet för rasism, men det får inte stå i vägen för att ställa krav på sina egna företrädare.
Högerns prat om ”röstboskap” är vidrigt. Att få fler människor i fattiga områden att rösta stärker demokratin. Men om någon har utnyttjat det arbetet för att manipulera ett val, eller ger uttryck för antisemitiska eller andra antidemokratiska värderingar i sociala medier, ska Vänsterpartiet vara först med att dra fram det i ljuset.
Inte trots antirasismen. Utan på grund av den.
