Att tvivla”, skriver Dante Alighieri i sin berömda Den Gudomliga komedie, är mig lika kärt som att veta.” Men i de tvärsäkra dårarnas paradis råder en fullstädig trosvisshet. ”Att veta är i detta paradis den största dygden. Här är svaren på alla frågor givna, lösningarna till alla problem självklara.
Sådana begrepp som ”att tvivla, kanske, möjligen, sannolikt” är helt bortraderade ur vokabulären. Tron och det egna vetandet är hos dessa tveklösa riddare som en ogenomtränglig sköld där motargument, som hotar den egna trons existens, inte har en chans att klara sig i genom.

En väcker höstdag färdas jag i tunnelbanan i Stockholm. Sittplatsen mittemot mig är tom, men där ligger en bok med ett grått omslag. Att döma av bokstäverna, är det en kurdisk eller turkisk bok. Bilden på bokomslaget är däremot bekant.
Det är Fjodor Dostojevskijs magra gestalt. Boken kan alltså vara en kurdisk eller turkisk översättning av något verk av den store slavisten. Men vilket? Den är alltför tunn för att vara Brott och straff, Bröderna Karamazov, eller någon av hans mer berömda romaner.
Det kan förstås vara Spelaren eller en novellsamling. Medan jag står och tvekar mellan olika titlar, kommer det in en medelålders man i tunnelbanevagnen och ställer sig mittemot.
”Flytta på boken!”, säger han med myndig rost, ”sittplatsen är för människor och inte för böcker!”
”Boken är inte min”, svarar jag, ”någon måste ha glömt den kvar”.

Mannen ger en knuff åt Dostojevskij och sätter sig på den tomma platsen. Sedan sneglar han misstänksamt på omslaget.
”Det här är ingen svensk bok” säger han med föraktfull ton. ”Det är något muslimskt smörja”.
”Att sådana släpps in i det här landet, det fattar jag inte” fortsätter mannen. ”Först stjäl de som korpar. Sedan får de socialbidrag för att köpa sådan smörja och lämnar dem kvar i tunnelbanan, så att anständiga människor inte får plats att sitta.”

”Det är en bok av Fjodor Dostojevskij”, säger jag försiktigt för att mildra mannens utbrott. Det är han som skrev Bröderna Karamazov och Brott och straff.
”Jaså! är det han?”, säger mannen utan att darra på rösten och fortsätter med samma trosvisshet:
”Han är en av deras mullor va?”
”Vems?” Frågar jag något överrumplad.
”Muslimernas, så klart!”, basunerar mannen. ”En av dessa mullor som vill ta över världen och styra den enligt muslimsk lag. Brott och straff! Just en snygg titel! Den där!” pekar han på Dostojevskijs magra gestalt. ”Se bara på hans blick. Har du sett något mera djävulskt? Den där borde spärras in på livstid!”
Nu är Fjodor Dostojevskij inte precis Guds vackraste barn, men så illa ser han väl ändå inte ut. Han hade ett svårt liv med ständiga epilepsianfall, åtta år på straffkoloni i Sibirien, förlorat två av sina barn i späd ålder… och det är klart att sånt sätter sina spår. Jag samlar mig för att förklara något av detta till mannen.

Fjodor Dostojeviskij, säger jag, satt fem år i arbetslager. Han led också….
”Jag vet… jag vet, avbryter mannen. ”Jag läste om det i Expressen. Och då sa jag till Kalle, min granne. Han är lite vek, vet du. Den där borde de aldrig ha släppt ut. Såna där blir värre när de sitter inne ett par år och sedan släpps fria.” Det fins bara en lösning för den typen av avskum. Vad hette han nu … Ayatollah?”
”Fjodor Dostojevskij!”
”Just det! Ayatollah Fjodor Dostojevskij. Sådana borde skjutas på fläcken. De ska inte tillåtas att sprida sitt muslimska gift. Ett enda nackskott. Det räcker gott och väl!”
Sedan reser sig mannen och ställer sig bredbent framför dörren. I min förtvivlan vänder jag mig om och samlar mig till ett sista heroiskt försök för att rätta till misstaget.
”Fjodor Dostojevskij är en stor författare”, säger jag i ett svep. Men mannen är som en hök.
”Kallar du det för stor?” surnar höken. ”Han och hans sataniska verser. Är det stort det? Ett nackskott! Det är vad hans sort behöver!”

Men herregud! Fjodor Dostojeviskij… Just i den stunden öppnas dörrarna och orden dränks i det mekaniska dånet. Mannen rusar ut och försvinner mot utgången.
Innan jag går ut i den vackra höstdagen, kastar jag en sista blick på den helige skurkens magra gestalt. Ovisst om sin omvandling ligger han där på tunnelbanesättets gröna plast och stirrar med sin plågade blick. Muslimernas hemlige imam Ayatollah Fjodor Michajlovitj Dostojevskij.